Affeschlampen






...
2 kommentarer

damdamdam

Fast det är ju regniga dagar som denna som jag är glad att jag har min roman. Nästan lite patetiskt hur engagerad jag blir när jag skriver.

  Johnny lutade sig tillbaka i soffan, la upp benen på bordet framför sig, log. Det var något som hade förändrats i hans utseende, tänkte jag. Ett slags glödande aura kring honom som inte hade funnits där tidigare... en ny hårdhet och en ny mjukhet, på en och samma gång. Jag kunde inte sätta fingret på det. Och kanske att jag försökte slänga bort också det, längre bak i huvudet. Han hade varit sjuk. Jag hade inte träffat honom på länge. Det var ingenting, och det betydde ingenting. Vad som betydde något var hans doft. Var hans hud.

  Jag flyttade mig närmare honom. Det är märkligt, för jag brukade egentligen aldrig göra den sortens saker. Brukade bara sitta och vänta på att han skulle närma sig eller avlägsna sig... jag var alltid lika ständigt stel på min post.

  Men han log bara mot mig. Som om han hade vetat att det här skulle komma. Som om detta var vad han alltid hade vetat skulle komma, att jag slutligen skulle ge upp, och krypa tätt intill honom.

  Jag la mitt huvud i hans knä. Hans fingrar rörde vid mitt hår, min nacke. Nyckelbenen, axlarna. Jag slöt ögonen, kanske att jag log. Som att jag hela tiden varit frusen. Som att han alltid skulle vara den enda som kunde värma mig, om än bara en aning.

•-         Som sagt, hörde jag hans mörka röst nästan avlägset. Jag har verkligen saknat dig. Du spelar någon roll för mig... även när jag inte säger det. Även när du inte tror det. Utan dig, Jackie-boy, vore jag ingenting.

Hade jag inte känt honom bättre än så, hade jag nästan trott att han försökte be mig om ursäkt. Men det var en skrattretande tanke, för det fanns inget Johnny någonsin skulle behöva be mig om ursäkt för.

  Jag lade mitt huvud tätt intill hans mage. Jag kunde känna hans andetag och hans revben och hans magmuskler... om jag knep ihop mina ögon tillräckligt hårt skulle jag kanske ha kunnat låtsas att jag var han. Bara en förlängning av hans kropp, en del av hans överlägsenhet.

  Jag tror att jag skulle ha kunnat gråta där. Men på något sätt hade det förstört hela scenen.

•-         Jag älskar dig, mumlade jag. Du vet det, eller hur?

Och för en gångs skull försökte han inte springa därifrån. Eller skämta bort det. Eller låtsas som att det aldrig hade hänt. Men nickade. Jag såg det inte, men jag kunde känna det i hans kropps rörelser.

•-         Det är okej, vet du, sa han bara. Det är okej.

Och strök mitt hår, min rygg, mitt bröst. Hans händer som kallade mig vacker. Jag tror inte att någon någonsin kallat mig vacker på sättet han gjorde det.

  Men kanske att jag ändå grät när han kysste mig. Hans läppar intill mitt ansikte, hans armar runt min kropp. Det var lustigt för min vän Johnny var så fruktansvärt kort och smal men det var ändå jag som kände mig liten i hans armar, hans armar när de omslöt mig, när hans kropp vilade tätt intill mig. Jag hade velat ligga bredvid honom för evigt. Jag hade velat springa därifrån bara för att jag ändå insåg att allting har ett slut allt vackert har ett slut och om allting ändå skulle sluta kunde det lika gärna sluta nu. Lite som alla mina skäl att ta livet av mig. Allting kommer ändå ta slut så, för fan, låt det ta slut nu.

Det är inte smart av mig att lägga ut oredigerade ogenomlästa saker som dessutom blir patetiska när de inte finns i sitt sammanhang men jag har aldrig varit smart så det spelar ingen roll.

Mat
1 kommentar

du och dina gröna tapeter



Man skulle kunna tänka att om jag plötsligt hade hamnat i en bilolycka 2002, hade jag i alla fall kunnat dö i förvissningen att jag var mycket mer begåvad än alla i min omgivning.
Nu tycks alla tankar på något sätt vara döda... de tenderar att bli det ibland.

Folks facebookalbum är lite som ett destruktivt beteende. Jag sitter och tittar på deras leende ansikten i stället för att göra alla andra miljoner vettigare saker som jag skulle kunna göra och jag tänker nej nej Ulrika du blir nog aldrig som andra människor...
det har du aldrig varit...
och tänker det som om det vore en negativ ska. Eller snarare, ett faktum som ändå är lite plågsamt. Och jag antar det. Jag vet inte alltid vad jag tycker om det här, interaktion med alla andra. Det är ändå bara som att världen är en glasruta.

äsch jag vet inte vad jag pratar om vet aldrig vad jag pratar om eller kanske är det det jag gör. Detta mina vänner, är en afton av nostalgi. Om det nu inte redan är vad hela mitt liv är impregnerat av.

Idag har varit en dag av ryskstudier och författande. Imorgon blir det kanske yoga med Madelene och kompani, och fika. Men jag vet inte säkert. På måndag ska jag träffa världens vackraste Julia och kanske sedan sjunga på stan.
Jag förstår inte varför jag klagar så mycket.
4 kommentarer