du och dina gröna tapeter
Man skulle kunna tänka att om jag plötsligt hade hamnat i en bilolycka 2002, hade jag i alla fall kunnat dö i förvissningen att jag var mycket mer begåvad än alla i min omgivning.
Nu tycks alla tankar på något sätt vara döda... de tenderar att bli det ibland.
Folks facebookalbum är lite som ett destruktivt beteende. Jag sitter och tittar på deras leende ansikten i stället för att göra alla andra miljoner vettigare saker som jag skulle kunna göra och jag tänker nej nej Ulrika du blir nog aldrig som andra människor...
det har du aldrig varit...
och tänker det som om det vore en negativ ska. Eller snarare, ett faktum som ändå är lite plågsamt. Och jag antar det. Jag vet inte alltid vad jag tycker om det här, interaktion med alla andra. Det är ändå bara som att världen är en glasruta.
äsch jag vet inte vad jag pratar om vet aldrig vad jag pratar om eller kanske är det det jag gör. Detta mina vänner, är en afton av nostalgi. Om det nu inte redan är vad hela mitt liv är impregnerat av.
Idag har varit en dag av ryskstudier och författande. Imorgon blir det kanske yoga med Madelene och kompani, och fika. Men jag vet inte säkert. På måndag ska jag träffa världens vackraste Julia och kanske sedan sjunga på stan.
Jag förstår inte varför jag klagar så mycket.
Jag vill höra dig sjunga på stan!