Idag sorterade jag alla mina skivor i alfabetisk ordning. Efter artist, dårå. Det var roligt.





... Fast en del skivor saknas. Har en tendens att sprida ut saker på olika ställen. Och så har jag lånat ut två Emilie Autum-skivor, tre Miss Li-skivor och Soviet Kitsch med Regina Spektor till Mariana. Så YAY, snart får jag sortera in dem, och lla skivor kommer att flytta sig.

Att införskaffa:
Metrics tredje skiva
godtycklig skiva med Jack off Jill
... eventuellt någon skiva med Scarling
och mycket, mycket mer.

Jag vet inte om du längre minns hur vår saga började - jag vet inte om du någonsin har mints hur sagor började. Jag kan tänka mig att du redan som barn var alltför förvirrad av gränsen mellan verklighet och drömmar, mellan drömmar och verklighet, mellan hånskratt och ömma smekningar över kinden, för att bry dig alltför mycket om att minnas. Jag tror det. (Jag vet det?) Det var sådan du var. Missförstå mig rätt, min älskling. Jag dömer dig inte. Jag bara... minns.

  Jag vet inte längre om jag minns hur det började, heller. Men jag tror att vi brukade vara kusiner. Det kan ha varit den enda förklaringen till att din mamma var syster till min mamma och att de flyttade oss varje sommar till Villa Valencia, alldeles intill Apelviken. Villa Valencia. Du berättade sagor för mig om namnet, visst gjorde du? Den sortens sagor man aldrig behövde komma ihåg början på, för det enda man egentligen behövde veta var slutet. Och åh, du, du var alltid fantastisk på att minnas slut.

-          Valencia, sa du. Där har flickorna långt mörkt hår och dansar tango i mörkröda klänningar och alltför höga klackar, ända tills solen går upp.

Min kropp tätt intill din. I sängen i västra flygeln, nära balkongen, utöver vattnet. Ibland om nätterna när jag plötsligt vaknade, och du, som aldrig hade somnat, som alltid låg där underbart och vedervärdigt sömnlös vid min sida, ibland när du märkte att jag hade vaknat smög du upp oss. På lätta steg, så att min mamma och din mamma och deras eventuella besökare inte skulle höra oss, och så ut på balkongen. Luften som nöp i våra skinn. Dina händer över mina axlar, solen, långt bortom träden, små strimmor i vattnet. På somrarna, det blev aldrig ljust eller mörkt där på natten, det bara fastnade i ett mellanläge mellan solnedgång och soluppgång, och du satt där och höll om mig och vi såg världen gå under och födas på samma gång.

-          Detta, sa du. Detta, Vivianne, är den eviga svenska sommaren. Tycker du att det är vackert?

Jag nickade. Dina händer låg mjuka mot min nacke; jag hade kunnat somna här och vara lycklig för alltid. Men jag tvingade alltid mina ögon att stanna öppna när vi stod där, där på balkongen. För att suga in varje ögonblick av dina magiska ord, och för att du alltid lyckades ingjuta något slag skräck i mig, en skräck över att sova. För om jag somnade kanske jag skulle dö. Och jag visste inte om jag var redo för något så gudomligt ännu.

-          Valencia, sa du. Vår mormorsfar, vet du, han reste dit en gång. Ingen vill någonsin prata om varför, men något slags sjukdom. Miljöombyte skulle hjälpa, sa de. Han behövde se något annat. Tänka på något annat.

-          Var han galen? sa jag.

För att den var den sortens frågor jag ställde på den tiden. Förlåt mig för allt jag någonsin sa till dig.

-          Nej. Nej, kanske inte galen. Men kanske bara förvirrad över hur livet kan göra så ont. Hur det kan få en att vilja kräkas upp allt man någonsin varit bara för att slippa alltihop.

Den glänsande svenska sommarnatten, som vi båda egentligen föraktade. Apelvikens lysande vatten. Dina händer över mina axlar, kring min nacke, i mitt hår.

-          Men han reste dit, i alla fall, sa du. Betrakta apelsinodlingarna. Andas sydligare luft. Och ska jag vara ärlig, tror jag inte att det gjorde någon skillnad. Inte till en början.

-          Inte? Varför inte då?

Åh. Jag hade hört historien tusen gånger, och jag skulle kunna höra den tusen gånger till. Magin i berättelser. Berätta för mig var allting börjar och jag kan berätta för dig hur ingenting kommer att sluta.

-          Det var inget fel på Valencia. Allting doftade gott och människor log mer än i Sverige och folk vandrade runt på sina apelsinodlingar och de älskade det. Alla älskade det utom han. Han var aldrig mycket för att älska saker.

-          Nähä, sa jag. Nähä, så kan det ju vara.

Den eviga svenska sommarnatten. Som vi båda föraktade. Det var egentligen kallt, för kallt, rätt ofta. Jag hade gåshud över armarna över de begynnande brösten över de magra små benen. Över hela min kropp som jag långsamt under varje natt då jag låg och berörde den under täcket lärde mig att hata allt mer, och allt intensivare. Ju äldre jag blev, desto mer bar jag runt på en känsla av vidrighet. Men jag kunde aldrig definiera var den kom från.

-          Men så en dag, sa du. En dag träffade han henne. Du vet, som i dåliga Harlequin-romaner. Den exotiska spanjorskan. Ingen skulle tro det senare, men hon var så vacker och strålande på den tiden... hon utstrålade energi, du vet. Brunbränd och leende, som ett skämt jämfört med allt han någonsin varit. Han med sina ringar under ögonen... sitt eviga suckande.

-          Men motsatser dras ju till varandra, sa jag.

För att det var så historien skulle fortsätta. För att jag ville visa att jag också visste hur historien skulle fortsätta.

  Och du nickade och log; men jag vet inte om du var irriterad. Kanske att du var irriterad. För att jag avbröt dig. För att jag satt där och för några ögonblick faktiskt trodde mig veta bättre än du.

-          Och hon rörde vid honom som ingen rört vid honom förut, mumlade du. Och han älskade henne som han trodde att han aldrig hade kunnat älska en annan varelse.

-          Julia, sa jag. Du glömde att säga att hon hette Julia.

Det hade ingen relevans. Den eviga svenska sommarnatten, som vi båda föraktade. Jag ville bara få visa att jag också hade en aning om hur historien skulle fortsätta.

  Men du var snäll. Du tenderade att vara det ibland. Så du bara log och fortsatte. Alltid bara log och fortsatte.

-          Julia. Han älskade henne som han aldrig hade trott att det var möjligt att älska en annan varelse. De satt under apelsinträden tillsammans och spann drömmar om allting och ingenting. De viskade sockervadd i öronen på varandra om nätterna för honom var varje stjärna för henne... men jag tror inte att det var kärlek.

-          Inte?

-          Nej, jag tror inte att det var kärlek. Inte som, från en person till en annan. Jag tror bara det var att hon, hon hade aldrig varit olycklig, och hon drogs till hans tårar hans djuplodande ensamhet. Och han, han hade aldrig älskat livet. Så han älskade henne för att älska livet var så nära han någonsin kunde komma.

Kanske att du blev tyst ett tag. Kanske att du slöt dina ögon och böjde dig ner och drog in lukten av mitt hår. Jag så nära dig. Jag vet inte hur vår saga började. Jag tror att vi brukade vara kusiner. Den enda förklaringen på allting som någonsin hände mellan oss? Antagligen inte oss. Mellan oss fanns tusen ord som aldrig sades. Jag tror inte att jag någonsin kommer att kunna vara i stånd att förklara allt det.

-          Men han tog henne med hit. Tillbaka till Sverige. Som så många idioter gör. De blir kära i en blomma långt borta och sätter den i sin egen trädgård...

-          Men jordmånen och klimatet och det är ju så annorlunda...

-          Och den vissnar. Som blommor alltid vissnar. Hennes bleka ansikte, hennes magrande kropp. Hon var hans lycka och han var hennes förstörelse. Villa Valencia, jo, jag tackar ja! De försökte till och med plantera apelsinträd i trädgården. Men det gick inte. Och han klarade inte av att se henne lida.

-          Så han flyttade härifrån...

-          Och lämnade henne ensam...

-          Att förtvina. Som allting förtvinar till sist.

Vår semipoetik och Villa Valencia. Dina sagor och dina tusen ord. Man förtvinar som allting förtvinar till sist. Långsamt går allting under. Det du förklarade för mig allra bäst, fick mig att minnas för evigt. Alla människor är en del av en ständig undergång. Hur många falska leenden vi än ler och hur många sekunder till vi försöker leva faller vi ändå ner i döden och varje dag vi inte dör är egentligen bara ytterligare en dag av att lura sig själv.

  Alla visste det.

  Men det var bara du, och kanske jag, som erkände det.  

Jag är eventuellt sjuk. I alla fall borta i huvudet, så orkar inte skriva något intelligent. (För annars skriver jag ju alltid oh-så-smarta saker.)

Men. Om ni har tråkigt kan ni få berätta varför ni läser min blogg? Eller snarare, vad gillar ni mest? Något jag borde göra mer? Mindre? Lägga ut fler bilder, färre bilder, skriva mer om apor, blablabla?

Haha, det blir alltid så tragiskt när folk inte kommenterar den här sortens inlägg. Men det skiter jag i, för mitt ryska ordförråd växer med rekordfart, jag är en mästare på fysik, jag har ett romanutkast att läsa när skolan börjar, jag är ett musikaliskt geni... blöhö.
(Det är en väldigt trött dag. Så då får jag skryta för mig själv för att påminna mig varför jag går upp och ut och runt om morgnarna, i stället för att bara äta en Atarax och somna om.)

Jag kan ytterligare tolv ryska ord och börjar äntligen förstå mig på ellära. Jag har läst tidningen och femtio sidor i min älskade tegelsten. Jag har gott en skogspromenad och en strandpromenad och jag har simmat och jag har massor av genialiska idéer.

Ändå kan jag inte sluta att undra varför jag inte längre är tretton år. Eller ja. Tolv och ett halvt.

Jag tycker om att sortera saker. Undersorteringar. Insorteringar. Och så vidare. Och så vidare. Men jag brukar nästla mig in i min egen hjärna. Så det är därför alla kategorier på den här bloggen är så konstiga. Går in i varandra. Jag borde byta till ett bloggsystem där man kan sätta flera rubriker på varje inlägg. Man kan ju tagga, men det är inte riktigt samma sak.

I alla fall, min egentliga poäng, om jag egentligen hade någon: igår sjöng jag på stan. Igen. Det är trevligt. En kvinna kom fram till mig, gav mig en tjuga och sa "Tack, tack". Det kändes bra.

Inkomst: 280,50 kr, ett 5-eurocents-mynt, samt 1 rubel. Många ryska turister var det som passerade. Eller, slaviskt språk talade de i alla fall. Tur att jag inte kan ryska så bra än - hade jag försökt tilltala dem på ryska och de egentligen hade varit typ, polacker, hade de kanske blivit upprörda och sårade.
140 kronors timlön. Helt okej. I alla fall med tanke på att sjunga är total terapi för mig. Och att en massa turister filmar mig, så jag kommer bli den okända spännande talangen på youtube nu.

Hejhej.

Uppdatering:
Hittade lite pengar som läckt ut i kassen jag bar min pengalåda i. Det gör att förtjänsten var 302 kronor i stället. (Och ett 5-eurocents-mynt! Och 1 rubel!) Bara så att ni vet.

I natt drömde jag:
- att jag skulle göra ett fruktansvärt utmattande test för att få MVG i idrott.
- att min bror och jag, och senare Madde och jag, sprang runt och letade efter en kvinna i Ryssland, vars man egentligen var vår pappa. Tori Amos var vår mamma; hon hade varit hans älskarinna under en kort period. Det var från henne vi fått vår musikalitet.
- att jag hade på mig en jättelång klänning som riskerade att dränka mig
- att min biologilärare skrattade åt mina sandaler, och sa att de var SÅ 90-tal.
- att jag var Harry Kim i Star Trek Voyager, och att jag hade börjat bråka med Tom Paris så att vi ville ta livet av oss, för jag ville åka i väg i en skyttel tillsammans med en robot
- att min mamma kom och berättade för mig och min bror att det fanns två pannkakor och två råbiffar i kylen - min bror utropade JAAAA!, och sedan "Jag kan väl få råbiffen?"
- att jag stod och spelade oboe i en kyrka tillsammans med en massa andra människor, men jag hade ingenstans att ställa mina noter, och jag hade aldrig hört sångerna förut, så jag fick ta ut dem medan jag lyssnade, och sedan kom någon och var arg på mig för att jag spelade så falskt
- att jag plötsligt hade kommit i kroppen på en annan människa, en man, och när jag försökte sjunga i hans kropp, sjöng han fruktansvärt falsk, så att jag mådde dåligt. Han hade inget gehör, men JAG hade fortfarande det.
- att jag i en hallucination var på Fyrishov, för att upptäcka mitt sanna förflutna

Och så vidare. Och så vidare. Och så vidare. För den som känner att den drömmer för lite, kan jag säga att Fluoxetin (en fin liten antidepressiv medicin) är svaret på allt.

Ulrika Nettelblad propagerar - mindre matfixering och mer glatt runthoppande!
- Jag brukar själv promenera runt en timme om dagen, berättar hon. Jag tränar också ansiktsmusklerna i mina fotoposer.

"Mer fett och mindre kolhydrater!"

Det var vad man kunde läsa i flera stora dagstidningar igår, efter att resultaten av en israelisk undersökning om vikt och bantningsmetoder redovisades i den medicinska tidskriften New England Journal of Medicine.
Undersökningen pågick under hela två år, vilket gör den intressant då få studier av det slaget pågår mer än ett år. 322 överviktiga personer delades in i tre grupper - en grupp som skulle äta enligt Atkins/lågkolhydratkost, en grupp som skulle äta "Medelhavskost" och en som fick äta lågfettkost, det vill säga i stil med de rekommendationer som det svenska livsmedelsverket ger. Detta för att kunna jämföra de olika dieterna med varandra, på ett kanske mer vetenskapligt sätt än vad som gjorts tidigare.

Precis som ett flertal tidningar har rapporterat, gick Atkins-gruppen ner mest i vikt, lågfettkost gav minst effekt, och medelhavskosten hamnade någonstans mittemellan. Av detta har man dragit slutsatsen att Atkins-dieten är effektivare än dagens kostråd, och att Livsmedelsverket bör ändra sina rekommendationer.
Och förvisso, det kan finnas en poäng i detta. Att se över kostråden är alltid bra, då är det är ett tag sedan de skapades och det antagligen har gjorts en hel del forskning på området sedan dess.
Men vad jag tycker att tidningarna har missat, eller i alla fall valt att bara nämna i förbigående, är hur otroligt liten viktnedgång det fanns inom alla grupperna som deltog i undersökningen. På två år gick Atkins-dieterna i snitt ner 5,5 kilo, och lågfett-ätarna i snitt 3,3 kg.
Detta får mig att tvivla kring om skillnaden mellan de olika dieterna ens kan anses vara statistiskt säkerställd. Tre kilo hit eller dit spelar inte särskilt stor roll, i alla fall inte om ens BMI ligger på 31 - genomsnitts-BMI för undersökningens deltagare. (BMI över 25 räknas som övervikt, och över 30 som fetma.)

Fetmaepidemin idag beror framförallt på två saker - vi äter "onyttigare" mat, och vi rör oss mindre. Min åsikt är att den här undersökningen, snarare än att bevisa att Atkins-dieten är Guds gåva till människan, visar på att vi idag riktar in oss på fel problem. Även om det finns många som har börjat motionera mer, finns det fortfarande en otrolig fixering kring maten. Jag tycker att det är helt fel.
Självklart kan det vara bra att inte enbart leva på hamburgare och popcorn. Framförallt för att det blir svårt att få i sig alla näringsämnen som kroppen behöver. Men jag tror att det både är hälsosammare, och bra mycket roligare i längden, att röra på sig men äta praktiskt taget vad man vill; bara inte allting, alltid. Motion har gång på gång bevisats ha otroligt många bra effekter på ens hälsa - det motverkar allt från hjärt/kärl-sjukdomar, till cancer, till depressioner...
Forskning har dessutom visat att det är hälsosammare att vara något överviktig, men motionera, än att vara naturligt normalviktig men i usel kondition.

Det finns ytterligare skäl till att fokusera mindre på maten, och mer på rörelsen. I takt med växande fetma i västvärlden, drabbas dessutom allt fler av ätstörningar. Dessa behöver inte ha ett samband; det finns otroligt många saker som orsakar ätstörningar, bland annat genetiska faktorer. Men det är inte alla personer som har anlag för ätstörningar som drabbas av det - miljön kan också spela in. Många ätstörningar börjar "bara" som bantning, för att senare gå över till en allt ohälsosammare fixering.
Jag säger inte att det främst är feta personer som drabbas av ätstörningar. Men jag säger att när man fokuserar på att övervikt främst ska bekämpas med hjälp av ändrad kost, så späder man på känslan av att bantning är viktigt, medan det vore viktigare att förmedla en positiv syn på motion.
Sakligare och intelligentare nyhetsrapportering skulle säkert kunna vara ett steg på vägen.

Läs mer:
SvD 18/7 - "Atkins och GI bäst för bantare"
DN 18/7 - "Fet mat gör dig smalare"
UNT 18/7 - "Tallriksmodell blinkar vågen minst"

The New England Journal of Medicine - "Weight Loss with a Low-Carbohydrate, Mediterranean, or Low-Fat Diet"

Idag sitter jag på mitt golv och lägger pussel, sitter vid min dator och skapar musik, sitter i mitt huvud och tänker lustiga tankar på det sättet bara jag kan tänka lustiga tankar. Och är överpoetisk, för nu skriver jag inte längre fem sidor om dagen på en roman, och då måste det ju komma ut någonstans.

Har novellidéer... jag går långa promenader och tänker i ord och meningar på ett sätt jag bara gör i perioder då jag skriver mycket. Eller, när jag var liten tänkte jag ju alltid så; men jag lekte så oerhört mycket när jag var liten, satt och mumlade ord ut i luften för mig själv. Det var så jag lärde mig att skriva.

Pussel. Jag tycker om att lägga pussel. Och drar alltid märkliga liknelser till det i mitt skrivande - pussel och schack, drar man ihop allt jag skriver till några få ord skulle de ha en given plats. Människor som pusselbitar. Som schackpjäser. Man sluter ögonen och ler, för sin inre blick ser man allt som borde bli ens nästa drag. Märkliga drömmar, märkliga tider. Bara skratta och le, det är det bästa man gör.

Jag fick ett vykort från Barcelona idag. Jag trycker det mot näsan och undrar om det doftar någon annstans, men det doftar mest kartong. Jag sätter det bland de andra vykorten på min vykortsvägg. Nästan alla är från Susanna. Tio, eller något. De är fina. Små berättelser om alla hennes små festivalbesök och om platser jag aldrig har besökt.
Ett är från Simrishamn. Det finns en pyroman där, men de grep honom efter en polisjakt. Bara så att ni vet. Det är sådant jag vet, för att jag älskar att läsa tidningen. Varje dag sitter jag på min altan och slår upp tidningar runt mig och jag ler och känner mig intelligent och värdefull men framför allt älskar jag känslan av att det finns en omvärld, jag går runt med en oerhörd overklighetskänsla, det har jag alltid gjort. Tidningen är bara sagor som alla sagor som någonsin berättats för mig. Men som jag säger till min psykolog, som jag skrev i en lång utläggning på det fria skrivandet på mitt sista franskprov, som jag alltid har vetat, jag är en historieberättare. Ge mig vad som helst och jag gör det till en historia - i mitt liv har jag infört tusen små bitar bara för att göra det till en historia.
Du blev i alla fall en vacker saga. Jo. Man tackar, bugar och bockar.

Missuppfatta inte det här inlägget, mina vänner. Det är inte skrivet under ångest eller tårar. Jag bara kände för att skriva något annat än vad jag brukar. Kanske att jag bara ville skriva över huvud taget. Jag vet aldrig vad jag vill utom det. Det har aldrig funnits något annat än ord.

En av nyheterna i Rapport ("Sveriges största nyhetsprogram!" som de alltid så glatt påverkar) idag:

"De oljeproducerande länderna måste producera mer olja, för att lösa de skenande oljepriserna. Detta bestämde G8-länderna på sitt möte idag."

Eh, jaha? Tillgång och efterfrågan, förvisso. Priserna har - bland annat - stigit för att efterfrågan, i förhållande till tillgången på oljan, har ökat. Och fortsätter att öka, miljögullighet till trots.
Men något säger mig att bara för att G8-länderna bestämmer sig för att det ska producerars mer olja, hindrar inte det det faktum att oljan är en ändlig resurs, på väg att ta slut, och så vidare, och så vidare.

Men det gjorde mig ändå glad. Riktigt glad. Jag har inte sett på Simpsons på evigheter. Men det spelar ju ingen roll, när man kan gapskratta åt nyheterna.

Någon som har något tips mot huvudvärk?

Sidan 54. Jag äger.