Nettelblad

Alla har vi en egen liten Narcissus.
Alla fastnar vi i fascinationen av oss själva.
Jag tror bara att jag alltid gör det väldigt, väldigt mycket. Och det är antagligen därför jag inte kan lugna ner mig, bli lycklig, vanlig och bara gå runt och må bra.

Jag läste någonstans, jag tror det var en text om varför man skriver, att när vi är riktigt små barn, då går vi runt i en helhet. Allting känns bra och fulländat för vi kan inte oroa oss för framtiden och det är den totala lyckan i livet, ett slags lycklig omedvetenhet.
Så fort vi börjar bli medvetna om världen omkring oss dör det där, och det är redan där vi blir dysfunktionella människor. För vi vill bara tillbaka till det där stadiet av helhet. Och resten av våra liv går delvis runt i ett sökande efter det där.
Så människor som skriver, till exempel, gör det för att återuppnå något slags helhet. För att hitta tillbaka till den fullkomlighet man en gång var. Och andra kanske bara tar droger eller blir sexmissbrukare eller spelar poker om nätterna.

Och kanske att jag flyr livet lite halvt också. Som vi alla gör fast lite till. Eller jag har i alla fall utvecklat fina metoder för att inte vara medveten om mig själv.
Hela mitt liv är en historia. Det kanske är en författaråkomma, det kan nog bli så om man började berätta historier ungefär samtidigt som man lärde sig tala. Jag råkar bara vara huvudpersonen i just den här berättelsen, det som är berättelsen om mitt liv. En annan plats, en annan tidpunkt, och det hade varit någon annan. Historierna skapas inte av personerna, personerna skapas av historierna. Eller snarare någon kombination.

Och precis som Narcissus älskar jag min egen spegelbild, kanske mer i överförd bemärkelse att jag älskar att skapa bilder av mig själv men att jag undviker det fysiska jaget, och medan jag berättar smålögner för den som inte lyssnar ler jag för att jag älskar att vara... inte jag. Men jag älskar att vara det jag har skapat mig själv till att vara.

Jag skriver inte dagbok. För jag ser inga skäl till att existera i mina egna ögon. Men jag skriver semisjälvbiografiska texter. Och min blogg. Och letar vänner i spegelglas.

Missuppfatta mig inte idag. Idag vaknade jag utan att vara ledsen över att jag vaknade för första gången på länge. Konsumtion kanske är lösningen på alla våra problem, för igår köpte jag stilettklackar (med tillhörande skor) som var fantastiska, samt ett nattlinne man kan använda som klänning. Båda på Myrornas. För totalt 80 kr. Det var lite lycka.

Och mina vänner! Åh, mina vänner!
Jag har nu en rosa peruk.