Jag är alldeles för envis för mitt eget bästa. Tvingar mig själv att göra en massa läskiga saker hela tiden.

Ringa läskiga telefonsamtal. Försöka bli vän med nya människor. Och just nu... vara med i musik direkt. Jag önskar att jag visste att jag var bra. Men det vet jag inte. jag har ingen himla aning. Jag kräver liksom inte att jag ska gå vidare, jag vill bara inte att alla ska tänka att det är patetiskt och tragiskt att en så äcklig och dålig människa ställer upp i en tävling.

... herregud.

... har ont i magen.

... Problemet är att när jag pratar med människor om saker jag är rädd för, så säger de åt mig att jag inte ska göra det. att jag inte behöver. Men det fungerar inte så. jag måste göra saker jag är rädd för. För att jag någonstans kanske vill. För att jag kommer se ner på mig själv för all framtid om jag aldrig gjorde dem. Och framförallt: jag är rädd för allting.

(rädd för att gå utanför dörren, rädd för att stanna hemma. Rädd för att vara vacker, rädd för att vara ful. Rädd för att känna känslor, rädd för att bli en psykopat. Rädd för att misslyckas, rädd för att lyckas (för om man lyckas finns ingenting kvar, inga mål, ingen framtid, bara apati och tomhet för allting är redan färdigt).)

Men. Äsch. Det blir bra. Saker blir bra, eller hur? Det är vad alla tidigare indikationer har visat. Om och om igen har allting fixat sig.

Så.
Imorgon.
Musik Direkt!

TJOHO.

•-          Ich will dich immer lieben, sagt sie, leise. Wenn die ganze Welt für mich tot ist, sollst du meine Leben sein. Wenn du tot bist, will ich nicht mehr leben...

Und dann stoppt sie zu sprechen, weil er nichts sagt. Wartet. Betrachtet ihn, nachdenklich.

  Er ist auch nachdenklich, sie kann das sehen. Die Falte auf die Stirn. Das Fakt dass er nicht lächelt.

  Atemlose Stille. Sprich, denkt sie. Bitte! Liebling, sprich. Alles das man hören kann sind ihre Atemzuge. Atmen ein, atmen aus. Ihr schwirrt der Kopf.

•-          Ich will dich nie mehr lieben, sagt er, plötzlich. Vermutlich ist das die Wahrheit. Die einzige Wahrheit. Es ist alles über, Edith, und das weiß du, eigentlich. Du versuchst nur zu stellen dich dass es anders ist.

Sie nickt. Es gibt keine andere Sache zu tun. Vielleicht ist das was sie hat immer getan. Nicken und hoffen auf eine Wahrheit die will nie kommen.

•-          Edith, sagt er. Hört jetzt zu. Man muss in der Wirklichkeit lieben, nicht in seinen Träumen oder in seine Gedanken. Dieses habe ich zu dir lehren so viel versucht. Stundenlang, tageslang, monatslang. Aber jetzt kann ich nicht mehr. Ich kann nicht dir helfen, Edith. Du musst dich selbst helfen. Leider. Wünsche ich dass ich dir helfen könnte? Klar. Klar! Einmal warst du für mich alles. Aber ich kann nicht mehr. Kannst du mich verzeihen! Oh. Sag dass du mich verzeihen kannst!

Sie nickt. Es gibt keine andere Sache zu tun. Sie blieb leise. Es gibt keine andere Sache zu tun.  

•-          Du brauchst berufsmäßige Hilfe, sagt er.

Und lächelt, die schlimmste Sorte von Lächeln. Die Sorte die man lächelt da man versucht zu freundlich sein, fest man eigentlich nur böse ist. Sie hasst sein Lächeln. Vielleicht hasst Sie ihm. So merkwürdig. Eigentlich ganz komisch. Das den Hass und die Liebe so nahe einander sind.

•-          Es ist gut, sagt er. Gut für dich. Und nötig, nötig für mich, nötig für dich. Es gibt kein Alternativ, Edith, und du weiß das.

Und sie nickt. Und sie weint. Und es ist über. Es ist jetzt alles zu Ende.

  Doch kann sie nicht sich zu lächeln lassen. Er glaubt dass er in der Wirklichkeit lebt. Aber, sie weiß, dass es keine Wirklichkeit gibt. Es gibt keine Wahrheit, es gibt keine Lüge. Es gibt nur sie und er; ihre Träne, sein Dummheit, ihre Verzweiflung.

  Und von diese Sache weißt er nichts.  

Ah. Svartvinbärste och intensiva studier har alltid varit en strålande kombination.

Det blir en fin dag. Har slutat, då måndagar enbart bjuder på en lektion - fysik. Jag hade klarat mitt jobbiga prov och jag har äntligen fått ut slutbetyg i fysik A och det var tillfredsställande, trots all skit som kom emellan.
Nu är det ryska, svenska, matte och lite tyska som gäller. Och, hm, kemi. Blablabla. Massa skola. Det känns väldigt trevligt. I grunden tycker jag nog att skola är ganska trevligt.

Klockan 16 ska jag springa till banken med en ung man. Också kallad distriksstyrelsens kassör, men det här med unga män låter ju betydligt mer dekadent. Tar liksom udden av det seriösa med banken och grejer. Vi ska fixa teckningsblablabla så att vi äntligen kan börja använda pengar.
TJOHO. Pengar är trevligt.

Därefter middag. Åh middag. Kanske indiskt. Eller någon smaskig pastarätt. Tiden och hungern får utvisa.

Sedan möte. 18.30. Med länsförbundet blablabla.

Funderar även på att boka in ett lunchmöte med mitt ego, vi har massor att prata igenom. En del konflikter. Men jag tror inte jag orkar. Mitt ego är rätt drygt.

kyssar, kärlek, pladder, babbel, vi hörs.

Idag träffade jag mitt språkgeni till vän, Imme.
De här bilderna är visserligen från januari 2007, när vi gick i nian. Men jag kan berätta att hon är som jag ett bra vin, min Imme. Blir bara bättre och bättre med åren. (Om än inte illa från början, inte alls.)





Te quiero con todo mi corazón. 
Me haces feliz.  
Eres el amor de mi vida.
¿Quieres casarte conmigo?

(Bilden är till för att illustrera hur farlig och ond jag ser ut, så ni förstår hur rädda ni ska vara om ni inte är duktiga små söta personer och läser min underblogg om politik!)

Tadaaam! Nu har jag skrivit om fildelning i min politikblogg. Betydligt mer provocerande än det där skolpolitikstjafset, right? Gå dit och hata, älska, förfäras NU. NUUUU!

Idag ska jag åka buss tillsammans med en kvast.
Sedan ska jag träffa min fina Julia, därefter min fina Bea med en tillhörande bekant. Och därefter ska jag gå runt på Linnéskolan och titta på en skrivsal.

Fina tider, vänner, fina tider.

Eh.
När allt det här är över ska jag köpa mig ett headset, och en darttavla. Jag undrar om man kan få specialtrycka darttavlor som faktiskt har formen av olika människors ansikten?

Jag är till och med frestad att supa mig obscent full, fasta en vecka eller göra något annat festligt som mina principer aldrig tillåter mig. Bara för att då kommer jag ha varit konstant duktig under en sådan oerhört lång tid i sträck.

Troligtvis slutar det med att jag äter scones. Det brukar bli så.

(Idag är det för övrigt Alla hjärtans dag.  Jag firar något intensivt med min speciellt utvalda och viktiga person, nämligen mig själv. Jag är så glad att jag har Ulrika förstår ni, hon upphör aldrig att förvåna mig. Hon leder mig in i många farliga situationer, men å andra sidan hade mitt liv aldrig blivit såhär spännande utan henne.

Hon har bra tesmak, dessutom. Idag har vi druckit kanelte tillsammans, och sedan tog vi en långpromenad - mycket romantisk - då vi höll varandra i handen.

Dessutom tror jag att jag dras till kaotiska och onda tjejer.)

TJOHOO adios.

Bu, nu har jag lov. Jag har fått en liten minitekanna och har en massa rolig ryska att syssla med, så kanske att jag ska göra det några dagar och inte blogga något. Ja. Oh ja. Om jag inte får de där skrämmande behoven av att skriva saker som jag alltid tycks få.

Jaja.
Adjö.

Du frågar om det här är vad jag ser som den slutliga ensamheten. Om det är det här jag talade om, då, en gång för mycket länge sedan. Jag ler, sluter ögonen, och trycker din hand mellan mina. Vet inte längre om jag ler för att du minns, för att du minns fast det är så länge sedan, eller om det är det faktum att fastän du minns rätt så har du fel nu. Eller kanske ler jag bara för att jag älskar dig. Det enda som verkligen bekymrar mig med situationen. Att jag är rädd att du inte ska förstå att jag fortfarande älskar dig.

  Det finns beslut man måste fatta, även fast de bränner i magen. Beslut man tillbringar en livstid med att önska att man kunde ha gjort annorlunda, fast man vet att man aldrig hade kunnat göra dem annorlunda. För att hade man tänkt annorlunda hade man aldrig orkat leva. Man hade aldrig orkat klara av det ytterligare ett tag till. Det här är den sortens beslut, min vän. Kanske vill du invända, jag kan redan nu se det i dina ögon, fast det vore en för stor ansträngning för mig att tala, att förklara allting för dig om beslut och mekanismerna bakom dem, men dina invändningar, förlåt mig, kan inte bli annat än naiva. Tro inte att jag ser ner på dig för det. Det är den sortens naivitet vi alla måste hjälpa oss själva att känna ibland, för att livet gör för ont annars. Men jag säger dig bara att jag vet så väl att dina invändningar handlar om att jag inte alls har valt att leva. Jag kan höra dig säga att alla mina val bara har handlat om att dö. Och det är här du måste tillåta mig att förklara hur fel du har, min älskling. För det är skillnad på att leva, och att överleva. Överlevt har jag gjort länge nu. Överleva skulle jag kunna göra ytterligare månader, kanske år. Men det är livet jag vill åt, det är dess sista darrande droppar jag vill pressa ut. Som det sista man klämmer ut ur en tandkrämstub, som de där kaviarreklamerna du brukade älska för vad som känns som en livstid sedan. (Besvärar det dig? Uttryck som det där? För en livstid sedan, jag är så hungrig att jag kan dö. Skrämmer det dig? Linjerna mellan liv och död? För det är inte du som ska bli rädd för det, min älskling. Det är du som ska le och njuta av allt det som kallas vardag, vanlighet, enkelhet. Kanske är det vad jag verkligen skulle vilja be dig. Att inte låta varenda liten småsak i ditt liv från och med nu handla om liv och död, död och liv. Det skulle kväva dig, och du vet det. Egentligen vet du det lika väl som jag.)

  Den slutliga ensamheten, frågar du. Ett land dit jag inte tänker ta dig med mig. Ett beslut jag aldrig frågade dig om. Ett beslut jag aldrig ens gav dig möjligheten att låtsas vara delaktig i. Och jag lovar dig, hade jag orkat, min älskling, hade jag vågat, hade jag låtit dig skrika ut din frustration tusen gånger om. Jag hade nickat och lyssnat och förklarat. Men jag har överlevt så länge nu, och jag kan inte. Jag har överlevt så länge nu, men jag vill inte. Det finns beslut man ångrar en hel livstid, det finnas beslut man fortsätter vara övertygad om till dess man tar. Det finns beslut som handlar om värdighet och det finns beslut som handlar om att slippa smärtan, det utdragna lidandet, den darrande förvandlingen, den vibrerande förnedringen i att långsamt degraderas till något som knappt kan definieras som en människa.

   Jag vill inte vara din darrande förruttnelse, min älskling.

   Jag vill vara din darrande, älskande, sökande människa.

   Mitt beslut har aldrig handlat om något annat.

Dina läppar brinner under huden nu älskling, när allt annat av min kropp har försvunnit och de senare ska obducera den, inte mig längre men den, min kropp som inte längre är jag, då är allt de ska se dina läppar som ligger under varje del av mig som genomsyrar varje organ. Det är viktigt att du vet det här. Det är så viktigt att det nästan gör ont. För de kommer fråga dig om det är dina läppars fel, de kommer fråga dig om du tror att det är dina läppar som gjorde mig sjuk, min skönhet, och när de frågar dig det ska du spotta dem i ansiktet och säga att tror de det vet de ingenting om det där de kallar kärlek, tror de det vet de ingenting ens om sjukdomar, de vet ingenting om de verkliga parasiter som darrar under huden på oss. Och du ska skrika åt dem att de är lögnare och idioter, för dina läppar hade aldrig kunnat göra mig sjuk. Dina läppar darrar under huden på mig nu älskling, din saliv cirkulerar i mitt blodomlopp, och det är äckligt, det är fruktansvärt äckligt om man har ett sådant kontrollbehov som jag, men det är delar av dig och min kropp hade aldrig kunnat stöta dem ifrån sig.

  Dina händer darrar i min hjärna nu, skönhet, de hade aldrig kunnat göra något annat. När jag dör vill jag att det sista jag tänker på ska vara håret på dina knogar och ärren på din rygg och strukturen av huden i din panna under mina fingertoppar; varje del av dig är erotik och varje del av mig har längtat efter dig i månader, år och dagar nu för ju svagare jag blir desto mindre klarar min kropp att röra vid dig och läkekonsten har lärt sig att hålla mig vid liv utan dig, utan allting som vanligtvis kännetecknar vettig värdighet, men den har inte lärt sig att låta mig leva.

  Mina lakan här doftar inte som du.

  När du är här och din hud kommer nära min doftar du inte längre hem, utan främling. Jag ryser och undrar vad fenomenet främling gör intill min hud. Jag ryser och undrar hur så kort tid kan vara så lång, hur så lång tid kan vara så kort, och hur tiden kan rinna ifrån mig så hastigt att jag inte längre minns din kropp mellan dina besök.

  Du säger till mig att om det här är min ensamhet, då ska du vara ensam med mig. Den eviga ensamheten jag alltid pratar om. Jag sa alltid till dig att som människa är man en ensam varelse, det ligger i vår natur, eller kanske bara i hur hela världen är uppbyggd, och det svider, det spränger sönder oss. Jag tror att jag till och med kan ha sagt till dig att det är de t som är döden. Att det är vad som leder fram till den. Vi är så fruktansvärt ensamma, älskling, visst brukade jag säga det? Så fruktansvärt ensamma att till slut klarar vi inte längre och det är då vi faller sönder. Alla världens vetenskapsmän har fel, om och om igen har de fel. Det är inte genetiska begränsningar och åderförkalkning som hindrar oss från att leva i en evighet, det är bara det faktum att ensamheten dödar oss för att vi alla till slut är fullständigt utlämnade inför den.

  Du sa inte att jag var klok. Det var inte din sak att säga. Men du sa att ensamhet var ett överskattat fenomen och du drog mig till mig och höll min kropp mot din i ren fanatism. Och jag vet inte om det lindrade min ensamhet. Men jag tror och jag antar att det lindrade min desperation.

... som när dina händer pressar mina, emellan sig, älskling. Min älskling min skönhet, om allt jag har kvar nu är ensamhet och desperation, så kan du i alla fall lindra den blödande desperationen, och kanske tar jag tillbaka vad jag sa om ensamhet, älskling. Jag tar tillbaka vad jag sa om ensamhet, min skönhet, för den är i alla fall ett tillstånd, en molande bakgrundsvärk. Men desperationen är knivshugg av gnistrande smärta.

  Du tar udden av den.

... som om det här är mitt sista beslut, min vän, och min sista sanning. Att döden ska inte skrämma dig min vän, åtminstone inte min. Jag har väntat på det. Jag har längtat efter det. En dag ska all smärta upphöra. Av jord är du kommen, till jord ska du åter bliva. Allting faller sönder till slut, det är vår största gåva och vår grövsta förbannelse. Min sista ensamhet är dina händer över min hud. Jag brinner för dig. Och det är det jag önskar att du kunde förstå, fast jag inte längre kan tala, att det jag verkligen har talat om hela tiden, dagar, månader, år. Det är inte längre relevant. Jag behöver inte någon för att lindra min livsdesperation och min fanatiska ensamhetskänsla, jag behöver inte ens någon i vars ögon jag kan glittra.

  Det enda jag behöver är någon, som när jag dör, stryker mina händer och önskar mig trevlig resa.

En dag av mycket att göra. Svensklektion. Bli igenkänd av anställd på ett café som tjejen som "brukar sitta där och ha söta klänningar på sig". Dricka espresso på café och plugga ryska glosor. Idrott med boxercise då jag sprang och slog och sprang och slog i vad som kunde ha varit en evighet eller kanske bara himmelriket. Ryska. Fina ryska. Glosförhör som gick över förväntant. Till och med bra, skulle man kunna påstå.
Sedan styrelsemöte med Liberala ungdomsförbundet. Fina ungdomsförbund. Fina styrelse.

Utmattad nu. Espresso som har gått ur kroppen. Dialektisk uppsats att skriva på tyska tills i morgon, om vad jag anser om att högbegåvade barn ska få börja skolan tidigare. Ungefär. Vad ska jag anse? Jag började skolan ett år tidigare. Jag antar att det hade varit bra. Hade det inte varit för de lärare som ansåg att det var fel och vägrade låta mig jobba med den sortens matematik min begåvning krävde hade det varit rent formidabelt.

Är inte bitter. Bara trött på tanken på vad jag hade kunnat vara. Och kanske generellt trött. Behöver te. Och en bok.

Det blir så fint.

Jag brukade tänka att när slutet väl hade börjat var det ändå över. Som något slags buddistisk dödsfilosofi. Men när jag väl satt på golvet och blodet forsade över världen och kaklet och livet och jag inte riktigt visste vad som var det bästa sättet att avsluta historien, att ringa ambulansen eller att döden döden dö, då tvekade jag ju ändå.
Det finns människor som i alla tidpunkter av sitt liv är redo att dö. Det finns också sådana idioter som in i det sista, till och med när självmordet är uppställt, planerat, nästintill avslutat, tvekar.
Kanske är det samma sorts människor som alltid ångrar sig när de har hoppat från tian. Eller som blir besvikna vad de än får i julklapp. Eller som aldrig riktigt kan släppa taget, utan fortfarande hjälplöst kravlar sig fast vid det faktum att de en dag ska bli rika och berömda. Och sedan lever de sitt halvhjärtade liv och blir inte mer än någon annan. Ingen blir någonsin mer än någon annan. Vår svenska, världsliga förbannelse.
Tänkte jag. Med blodet över kakelplattorna och krampen i magen över att jag inte ens var skicklig på att ta livet av mig. Jag brukade ha en känsla för dramatik, jag lovar. Men det dog sedan, någonstans mellan alla gånger jag aldrig blev perfekt fastän jag hade strävat så högt och lyckat som jag bara kunde, eller kanske att det dog när jag började bli vuxen. Det där med vuxenhet, åh, det var alltid så överskattat.
Det är roligt, ja. En gång i tiden var jag också fjorton år gammal. Och då, på tiden då det faktiskt fortfarande var okej att känna sig hopplöst värdelöst missförstådd, var jag bara så orolig för att göra det på fel sätt.
Så jag drack kopp efter kopp med kaffe och stod och tjuvrökte bakom skolan med människor som tio år senare inte skulle minnas mitt namn, men som då tyckte om mig, för jag gav dem alltid cigaretter i förhoppningen att de skulle älska mig. En väldigt trevlig valuta, rätt Berlin 1946.
 

Hur en dag ska börjas:
Ljuvligt kinesiskt oolongte. Svenska Dagbladet framför en på köksbordet. (SvD, trots alla dina brister bör du nog räknas som en av mina livskärlekar. Det är trots allt bristerna som gör ett förhållande fullkomligt...) Och sedan, åh, sedan, en långpromenad i snön. Med den förhäxande känslan som uppnås nästan enbart när man går i pulsvänlig februarisnö.

Inte en människa i närheten. Inte en bil, inte ett ljud. Bor två mil utanför Uppsala. Här finns bara skog och en landsväg. Några enstaka andra hus. Hästhagar. Jag och mina tankar. Ljudet av att gå i snö. Ljudet av att gå i snö är så fulländat hjärntvättande att det gör mig alldeles lycklig.

Ja. Jag tror att det är grejen. Jag tror att jag är lycklig nu. Flera gånger de senaste dagarna. Senaste veckan. INte alltid. Inte när jag vaknar och gråter. Inte när jag inte kan andas för att jag blir stressad och inte kan hantera situationer. Inte när jag tror mig vara så häftigt förälskad att jag inte förstår hur jag någonsin ska kunna leva ett liv utan besatthet inför ouppnåeliga andra.

Men däremellan. Det är det som är den stora skillnaden på hur det oftast är. Långa timmar med mina promenader och när jag läser och när jag räknar matte då jag är lugn. Och lycklig. Och tacksam. För att jag lever. För att jag klarar av det. För att jag inte håller på att sjunka.

Det är det som är skillnaden på lycka och glädje. Jag är ofta glad. Jag är ofta hysteriskt, glänsande, glittrande glad. Jag skrattar högre än världen och världen är en fiende och min bästa vän och allting snurrar på högvarv och tankarna virvlar fortare och fortare och fortare och jag skrattar och jag tänker är det här lycka? är det här det underbara mystiska vidunderliga fenomen de kallar lycka? men det är det inte, det har aldrig varit lycka. Det är bara känslan av att vara hög på sig själv och den virvlar obönhörligen alltid ner i mörker. Mörker, mörker, mörker.

Jag går i min snö och världen pulsar omkring mig. Och mina tankar är inte storm som vid all glädje utan mer som... ett långsamt snöfall kanske. Och jag tänker att kanske är det här lycka. Och jag undrar om det är värt att ge upp det. Ett liv mellan alla extremer. Om det vore värt att ge upp det bara för att få känna sig så ensamt lugn.

Finns så mycket underhållande här i livet. Som när man sitter och kikar vilka andra som tänker komma på facebook-event man inbjudits till, och det plötsligt dyker upp någon med vilken man har 57 gemensamma vänner och som man inte har en enda aning om vem det är.
Inte så chockerande i sig, kanske. Men förstärker definitivt mina naiva, paranoida, schizofreniartade teorier om att allting hänger samman, i onda mönster, att världen cirkulerar kring mig och att de alla är ute för att förstöra mig. De onda facebook-konspirationerna får mitt hjärta att bulta snabbare och kallsvetten att porla nerför min hud.

Idag ska jag ut och fika, tjoho!

Kyssar och kärlek.