Sidenvägen



Drömde så märkligt häromnatten, den sortens drömmar folk drömmer i böcker för att författaren vill lägga in ett djupt och vackert sätt att förklara huvudpersonens mentala förvirring.

Jag och några andra bekanta till mig svävade runt i universum och vi hade möjlighet att plocka upp hela världshistorien och lägga den i en stekpanna, som om den hade varit en maträtt. Och vi gjorde det, och världshistorien låg i stekpannan som en stor blaffa med kikärtsröra.
Sedan påpekade någon för mig att jag borde ha undersökt bättre i vilken ordning hela världen och världshistorien låg, innan jag plockade upp den i stekpannan. Vilket jag naturligtvis inte hade. Precis som jag alltid missar något av stegen i en labb.

Så vi slängde ner den på en tallrik och hoppade in i den för att rädda den. Och jorden var bara ett enda stort, rödskimrande hav. Med eldbollar som ven genom luften och blod i vattnet lite som i Babarfilmen när de skjuter alla elefanterna. (Och sedan när hans mamma har dött springer han tillbaka och drar upp den där roten ur marken, men det är redan för sent, och ibland när jag var liten kunde jag komma att tänka på Babar-filmen och få alldeles ont i magen för att det var så mycket lidande.) Och världen var trasig och skakad i sina grundvalar och jag och mina bekanta gled runt i en gul plastflotte och höll hela tiden på att dränka människor vi älskade, för att vi inte längre hade någon känsla för vad som hade varit våra liv innan det här, för att vi inte längre hade några kopplingar till alla känslor vi någonsin känt.

Min tolkning av drömmen är att jag ska äta mer scones. Men det är min tolkning av allt.
0 kommentarer

get out of the road, Marilyn M.

En sak jag hatar med Carrie (i sex and the city, mitt älskade middagssällskap) är att varje gång hon ska vara upprörd, eller försöka säga något med känsla, skakar hon på huvudet. Fram och tillbaka. Spärrar upp ögonen, rynkar pannan och skak-skak-skak. Jag vet inte om det är Sarah Jessica Parker som anser att det är ett fantastiskt sätt att visa känsla på, eller om det bara är Carrie som ska vara en oerhört irriterande person. Men när jag ser det får jag nackspärr.

Kvällens te är för övrigt jordgubb/vanilj. Det är nostalgiskt.
0 kommentarer

döda södern

Det är ju inte så här jag vill skriva om apor med teknik i hjärnan. Varför är det då allting som kan komma ut? Är jag så förutsägbart äcklig tråkig? (Hmm. Besvara inte den frågan.)
Blä.

Som om du en dag vaknade upp, och allt det som hade kunnat kallas frågor flödar genom ditt medvetande, men självklart vet du inte vad de kallas. Självklart har du inte en förbannad aning - och när du senare ska försöka minnas hur du kunde tänka, vad du kunde tänka, dessa första, märkliga, ordlösa dagar när ditt ordförråd endast inskränkte sig till de enstaka begrepp skötarna använder och som du hört sägas till dig ibland när de öppnar buren, när du senare ska försöka minnas hur dessa lösryckta bilder kunde sammanfogas till något som kallas tänkande, då ska du inte minnas. Du ska knipa ihop ögonen och försöka, framför allt som det är vad de ständigt kommer att försöka fråga dig. Forskarna, psykologerna, skötarna. Skötarna, som de tar till när inga av de verkliga experterna har kunnat få dig att förklara, skötarna - eftersom de tror att du litar på dem. Senare ska det få dig att skratta. Eller i alla fall att känna de känslor - de märkliga, primitiva känslor - som du så småningom ska komma att lära dig är de känslor som brukar föregå ett skratt. De ska fråga dig hur detta ordlösa tänkande kändes. De ska fråga dig hur det känns att en dag föra vindruvor mot läpparna och se det som en av de högsta njutningarna i livet för att sedan plötsligt vakna upp och se och förstå och tänka och ha denna skrämmande fanatiska märkliga möjlighet att förstå världen omkring dig. Förståelse, ska de säga. Intelligensen. Hur känns det, hur kan du hantera det? Och sedan, du ser frågan som vilar på deras läppar, du ser att det är något mer de vill fråga, och du försöker förstå, du använder hela din logiska förmåga för att försöka förstå vad det är de vill säga, men deras signaler är märkliga. Deras signaler är inga signaler, det är bara en massa skit förpackad i falska leenden. Men hon ska förklara för dig senare, och då ska hon berätta för dig att det de alltid ville fråga, var om du uppskattade det. Om det här vad var du ville ha. Om intelligensen har gjort dig lycklig. Om du ångrar att de någonsin gav dig till den. Det är vad de kommer att vilja fråga. Men aldrig gör. För, som hon förklarar för dig, det är en fråga som ingen vill ha svaret på. Alla dessa intelligenta, fascinerade, genialiska forskare sitter där och det finns en fråga som skulle kunna besvara saker de har undrat länge, länge, kanske hela sina liv, men när de väl sitter där mitt emot dig och du talar, du svarar med dina ansträngda, mekaniska röst (mekanisk inte i att aspekten att du inte behärskar tonfall - du har övat in korrekta tonfall inför alla situationer - men ur aspekten att du har övat in dem alldeles för väl. Dina tonfall går på automatik, de ska senare säga till dig att du inte har någon känsla för situationen. Men hur katten skaffar man sig en känsla för situationen? Hur många parametrar du än väljer att väga in går det aldrig att förutsäga hur andra människor uppfattar detta heliga begrepp - situationen - och hur mycket du än tycker att du har uppfattat det hela korrekt och säger de korrekta sakerna med väl avvägt tonfall så blir det alltid, obönhörligen fel.) Men forskarna. De sitter mitt emot dig och frågan vilar på deras läppar. Är förmågan att tänka en gåva eller en förbannelse. Är det mänsklighetens räddning, eller är det vår förbannelse och vägen till vår undergång?

  Och du ler, eller känner de känslor som skulle kunna föregå ett leende. För frågan har egentligen inte särskilt mycket att göra med dig.

  Du har aldrig tillhört det där smutsiga släktet, hur som helst.

1 kommentar