Metro. Midnatt. Moskva.

Jag har oftast inte internet nu. Det kan bli så när man far runt hos olika människors släktingar i juletid. Men för några dagar sedan skrev jag i alla fall en novell. Här är den.

 

 

Metro. Midnatt. Moskva.
Den första McDonalds-restaruangen i Sovjetunionen öppnade 1990. Kön till den var flera hundra meter lång.

Olga Petrovna stod inte i kön, för hon var aldrig förtjust i människomassor, kroppar tätt ihopprackade intill varandra – men hon såg den från sitt fönster. Hon såg den från sitt fönster, gömd bakom sin gardin. Människorna tycktes fyllda av en extas som hon tidigare bara sett hos de som led av mycket hög feber. (Sådan som hennes far varit strax innan han dog). Hon såg på dem med förväntan. Hon längtade tills de första gästerna skulle ha besökt restaurangen och kommit ut igen; längtade tills hon skulle få se deras miner. Senare skulle hon gå dit själv, förstås. Senare, när tillfället var det rätta. När hon ville unna sig en lyx, något alldeles nytt och magiskt. Magen kittlade lite vid tanken. Många år senare skulle magen fortfarande kunna kittla vid minnet av förväntan. Förväntan, som såklart överträffat den verkliga upplevelsen med hästlängder, såsom förväntan ofta gör. Väl konfronterad med hamburgaren, pommes friten, läsken, kände hon sig mest förvirrad och mycket ensam. Köttet smakade gummi och allting var så märkligt plastigt, som en framtidsvision hon aldrig sagt att hon ville vara en del i. Men förväntningarna, de var vackra. Olga Petrovna hade alltid tyckt om förväntningar.

Året var 1990. Hon var tjugo år gammal, kön var flera hundra meter lång, och det här var början till slutet. Kanske kände hon det till och med redan då, någonstans i maggropen. Snart skulle det vara slut. Snart skulle det vara över. Bara ett år till, och landet hon växt upp i – landet hon lärt sig att älska – skulle vara borta. Hon skulle komma att sakna det med samma intensitet som ett barn saknar en död förälder.

Pojken mittemot henne stod knappast i den där kön 1990. Det är så svårt att avgöra åldrar nuförtiden – det finns något i blicken hos de unga som hon inte känner igen (och hur gammal det får henne att känna sig, en sådan tanke! Bara fyrtio och redan helt distansierad från allt vad ungdom innebär), något som får dem att redan verka åldrade fast de knappt har levt. Men någon uppfattning har hon väl. Arton? Nitton? Maximalt tjugo. Kanske föddes han in i samma land som hon, kanske inte. Han har hursomhelst aldrig upplevt det. Fast de på pappret talar samma språk vet hon inte hur hon skulle formulera sig för att skapa någon kontakt med honom. Fast de på pappret bor i samma land har hon svårt att tro att de ens lever i liknande världar. Tystnaden är kompakt. Det är bara hon och han i vagnen – det borde inte ha funnits någon fara med att börja ett samtal, ingen annan som skulle se dem och i huvudet skratta åt dem om det misslyckades. Hur hon längtar efter en kontakt! Bara ett samtal som säger henne att den här komapkta tystnaden inte är något normalt. Hon tvekar, öppnar munnen – söker hans blick – och stänger den igen. Den är inte möjlig att fånga, hans blick; huvudet lutat mot fönsterrutan, ögonen riktade rakt ut genom den, trots att där inte finns något att se. Trots att inget annat finns därutanför än kompakt mörker, såsom det brukar vara i metrotunnlarna.

Mannen mittemot henne vill uppenbarligen hellre betrakta mörker än en främmande människa. På något sätt tycks det hennes så symptomatiskt. Hon sluter ögonen. Hon längtar hem. Men hem finns inte längre. Hon börjar bli alltmer osäker på om hem någonsin har funnits där.

 

*

Natten är fortfarande ung.

Hans mantra. Hans räddning genom dygnet. Hans räddning genom vintern (han hatar vintern. Vinternätterna... så jävla kalla i den här staden. Har fått honom att tro sig eller vänner vara nära döden både en och två gånger). Hans räddning genom sommaren. Oavsett när, oavsett hur, har han meningen så nära till hands i huvudet. Natten är fortfarande ung. Det är hans livsfilosofi. Så länge natten fortfarande är ung är det inte över. Så länge natten fortfarande ung ligger den framför honom, som ett fält av möjligheter han ännu inte har testat. Dessutom är det en livsfilosofi som gör det enklare att bli hög i stället för att äta frukost. Finns inget fel i det – morgonen är ju bara natten som fortfarande är ung. Något måste han väl ha för att känna att det ska bli fest.

Och han tror att det gäller hela livet. Allt det här, alla de här timmarna han måste ta sig igenom, det är bara förfest. Snart börjar det verkliga partyt, det där de kallar för livet. Snart börjar det! Och han känner som en vissling i maggropen att det kommer bli förbannat bra.

Han pressar huvudet mot tunnelbanefönstret och tänker på det. Pressar huvudet mot tunnelbanefönstret och ler, men bara inne i huvudet, för hans leenden tar sig aldrig ut. Inte när han är så här full. När han blir för full stelnar hans ansiktsmimik. Hans kropp är inte bara som andras fulla kroppar, att den inte rör sig som den vill – ofta rör den sig inte alls. Han tror att det kanske är någon samverkan mellan olika saker han tagit och kanske blandat på ett oansvarigt sätt. Det gör honom inget. Natten är ung. Han har gott om tid att rätta till sina misstag. Det verkliga livet är på väg. När han tagit sig dit är det ingen som kommer att bry sig om alla hans bagatellartade ja kanske patetiska misstag.

”Jag ska knulla så jävla många tjejer”, väser han mot fönsterrutan.

I ögonvrån kan han se hur kvinnan mittemot rycker till. Han vet inte om hon har hört vad han har sagt. Läpparna lyder inte, musklerna så slappa. Kanske skrämmer han henne. Han får lust att skratta men skrattet stannar i hans huvud. Han vet inte vad det är som är komiskt och färgerna är suddiga.

Hans ord lämnar imma på rutan. Det måste vara väldigt kallt i tunnelbanevagnen. Han känner inte av det.

”Jag kommer att vara så jävla rik”, väser han mot fönsterrutan.

I ögonvrån ser han hur kvinnan mittemot honom spänner kroppen. Han kan känna hennes rädsla i luften. Han har alltid varit duktig på det, att känna av när människor är rädda – killarna kallar honom för Blodhunden. Få saker ger så verkliga och fantastiska kickar som ren mänsklig skräck och undergivenhet, rakt inför en.

Han vet att han hade kunnat göra henne illa. Inatt tror han att det räcker med den vetenskapen för att få en kick.

”Jag kommer att köra en BMW och knulla tennisstjärnor. Jag kommer bara ta kokain och aldrig all blandad hemgjord skit. Jag kommer bo i en fantastisk lägenhet där alla de rika bor och mina vänner får komma dit men när mina vänner kommer på besök kommer vi inte sparka tjetjenskalle, inte en enda. Vet du varför?”

Han vänder huvudet. Med ett knak vrider han det bort från fönstret och mörkret därutanför.

Hennes ögon är mörka, men de är uppspärrade så att hennes ögonvitor är det som dominerar. Hon ser ut som en kanin innan man vrider nacken av den. De sista sekunderna när den finns i ens grepp och den känner på greppet att det inte är snällt och den känner på greppet att snart kommer den att dö.

Hon skakar långsamt på huvudet. Hennes hår dansar över hennes axlar. Långa, rödskimrande lockar. Om hon inte hade varit så gammal, om hon inte hade verkat så trött, hade hon kunnat vara vacker.

Han lutar sig fram mot henne. Han griper tag om hennes handleder så att hon inte kan röra sig. Ögonvitorna ännu större, hennes svett luktar skräck och han ler. Ler, och viskar i hennes öra.

”För att där jag ska bo, raring” – och han skrattar till – ”kommer det inte att finnas några jävla tjetjener.”

 

*

Lika snabbt som han greppat henne, lika snabbt släpper han henne igen. Lika snabbt glider han tillbaka i sitt säte, fortsätter att stirra ut genom fönstret. Som om det aldrig hänt. Hon vet faktiskt inte om det har hänt. Alla spår som finns är en svag nyans av hans rakvatten i luften och hennes hjärta bultande i ultrarapid. Bultar det av skräck? Eller bultar det av en längtan efter ytterligare en kontakt, en längtan efter att få prata? Hon vet inte. Hon vet inte längre.

Hans ögon är glansiga. Hans pupiller enorma. Hon har aldrig sett så stora pupiller.

Hon vill att han ska tala med henne igen. Han förblir tyst. Blåser imma på fönstret och ritar obscena figurer i den med fingertopparna. Hon vänder bort blicken.

Prata mer med mig, vill hon säga. Berätta något för mig, och jag lovar att lyssna.

Men det finns inget mer att säga. Kanske har han redan glömt bort att han tilltalat henne. Det här är bara ytterligare en av alla nätter han går igenom som kommer vara bortglömd innan den ens är över. Han befinner sig bara till hälften, eller kanske inte ens så mycket som till en tredjedel, i samma verklighet som hon.

Så på nästa hållplats går hon av. Kanske tacksam för att han inte har gjort henne något värre. Tacksam över att ha tagit sig hem ytterligare en lördagsnatt utan värre skador än det ständigt växande hålet av ensamhet djupt inne i bröstet.

Han ser efter henne några minuter, sekunder, så länge tåget står stilla vid plattformen.

Sedan drar han upp en flaska ur väskan, låter innehållet bränna långt ner i halsen.

Natten är trots allt ung.

0 kommentarer

Grattis till mig!

Hurra! Jag kom in jag kom in jag kom in!

Även fast jag var nästan säker på att jag skulle göra det blir det mer verkligt nu.
Alltså: i januari börjar jag, arton år och en månad gammal, att plugga till läkare. Hallelujah hurra hurra!
3 kommentarer

Hemma hemma hemma

Nu är jag i Uppsala! Två veckor framåt. Jag och pojkvännen for nattåget hit, egen kupé. Låg hopkramade och tittade på träd och snö och vinter och stjärnor en lång stund innan vi skulle sova, det var magiskt.

Och nu.
Hemma. För första gången sedan september. Wow.
0 kommentarer