Nettelblad

Om femtio år tror jag att det finns en sak som var allra viktigaste just den här veckan. Det kan tyckas märkligt, kanske till och med elakt mot dem jag träffat. Det är inte så jag menar. Jag menar bara att allt annat som är viktigt även om femtio år kanske är svårare att konkretisera till ett tillfälle, en enda mening. De flesta saker som är viktiga femtio år senare blev det av en lång process av successivt velande. (Kanske. Jag vet inte. Jag har aldrig levt femtio år.)

Det var en kommentar om mitt skrivande. Den var inte nedsättande, men möjligen ifrågasättande. Den handlade om mina teman. Teman i vad jag skriver. Och först kände jag inte riktigt igen vad den pratade om. Tills jag insåg att allt jag skrivit den här hösten, utom det bra jag skrivit, har varit eviga platitydartade versioner på temat ung-förvirrad-flicka-i-offerroll-i-destruktiva-sexuella-relationer-med-män-som-fimpar-sin-efter-sex-cigarett-på-hennes-lår.
Jag har inte lagt ut de texterna här. Inte särskilt många. Anledningen är inte, som man kanske skulle kunna tro, att jag är rädd vad folk skulle tro om mitt liv och mina förhållanden efter att ha läst det. Jag tänker aldrig så långt som att få för mig att folk faktiskt skulle tro att min fiktion är sanning. Nej, skälet är mycket enklare, mycket mer rationellt än så:

De suger.
De är klyschiga, de är fejkprovocerande, de är sådant som sjuttonåriga olyckliga och lite överintellektuella flickor möjligtvis suger i sig som gyttja men som andra höjer lite menande på ögonbrynet åt. Det kanske är intressant en novell. Det kanske aldrig är intressant över huvud taget. Men det är det slags självupptagande halv-alter-ego-skrivande jag aldrig trodde att jag skulle ägna mig åt.

Jag vill skriva berättelser om människor. Alla sorters människor. Det är så jag brukar skilja författare och folk som tycker om att skriva - viljan att verkligen vilja berätta någonting. Att inte bara skriva en förskönad version av sitt eget liv. Att ha något som helst intresse av att tänka utanför sin egen hjärna ibland.
Det finns människor som är oerhört duktiga på att skildra sitt eget liv, missförstå mig inte. Men jag undrar hur många romaner man lyckas skriva på det temat.

Jag vill skriva berättelser om robotapor. Jag vill skriva berättelser om syskonrelationer som går överstyr och avundsjuka som skär sönder ens huvud långt upp i åldrarna och till slut kulminerar vid en sjö i en skog där man en gång brukade vara om barndomssomrarna. Jag vill skriva om den delikata gränsen mellan vänskap, kärlek och fanatisk besatthet.

Jag vill inte skriva om sköra tonårsflickor med glödande hud som yttrar pretentiösa pseudofilosofiska repliker medan äldre ond man rör vid dem och de vill dö.

Så jag tror att jag tar och blir en författare nu i stället.


(P.S För min egen, min nuvarande, och min tidigare pojkväns hedrar, och för er nyfikenhet: Nej, jag har aldrig varit en skör tonårsflicka med absurda sexuella relationer med sviniga män. Båda mina pojkvänner var och är väldigt snälla och omtänksamma personer och är det någon som betett sig irrationellt illa är det, tyvärr, oftast jag.
P.S 2 Ju fler galna beundrarmail ni skickar nu, desto större chans att ni får gratis signerade exemplar av mina romaner nu! [email protected] is the total shit.)