Nässlor

För några dagar sedan började jag för övrigt på något novelliknande. Hade glömt bort det men hittade det nu ikväll och skrev sista sidorna.
Det är länge sedan jag skrev ordentligt, orden känns fortfarande förvirrade, jag känner mig fragmenterad i mitt skrivande som i hela min hjärna.
Men det är ju roligt att lägga ut i alla fall tänker jag.

En del miljöbeskrivningar och teman känns i övrigt igen från texten jag lade ut häromdagen, de är skrivna med delvis samma bilder i huvudet helt enkelt... så jag testar de bilderna ihop med lite olika historier och ser vad som händer, därav detta.

Nässlor

Vissa sjöar är svartare än andra om sommaren. Någon gång i början av juli, när sömnlösheten jagar en, ikapp med mardrömmarna, och man ligger i en stuga på en lägergård som är långt ifrån det där de kallar hemma och luften doftar trä och kväljande fukt och lukt av nässlor. I juli, när sommarregnen precis fallit, är alla dofter alltid mycket skarpare, men det finns vissa av dem som framträder tydligare än de andra; och lukten av nässlor är en sådan.

  Liksom nässlor har även lägerstugor en speciell doft. Åratal senare ska den fylla honom med nostalgi. Jovisst, han vet att det inte är unikt. Åratal senare, och han ska veta att det finns många som ler igenkännande och minns saker som fotboll och matlagning och hajker och vad folk nu minns när de minns glada saker men hans nostalgi har aldrig varit av det lyckliga slaget. Hans nostalgi har alltid varit ofrånkomlig, överväldigande och andlös.

  Vissa sjöar är svartare än andra om sommaren, och det ska han minnas. Och att stugor, jo, stugor har en speciell doft, men ibland är den uppblandad med annat. Impregnerad med ett annat slags längtan. En doft av hud. En doft av parfym och svett. En doft av ett hår man hade velat dra sina fingrar igenom bara för att känna om det är lika trassligt som det ser ut att vara.

  Svartare än andra om sommaren. Och han ligger i sommarnatten och pressar ner sin näsa i kudden för att inte känna. Inga nässlor, ingen fukt, ingenting, och han undrar varför det inte är möjligt att kväva sig själv.

  Han undrar om det slutgiltiga beviset för att det inte finns någon gud är att man inte kan kväva sig själv, ens under sådana här omständigheter. Ingen varelse i världen, hur högre stående den än är, kan vilja orsaka någon ett sådant lidande utan att helt enkelt vara ondskan personifierad.

 

För att juni är en märklig månad. För att man en dag sitter vid ett matsalsbord och äter den typ av storpacksfil som alltid äts i salar som låter slammer och där det förutom man själv vistas ett femtiotal andra spensliga pojkar som befinner sig i ungefär samma åldersintervall som man själv. (Någonstans mellan tolv och sjutton. Och man själv är sexton år gammal, och man vet att man borde veta bättre.
  Man vet alltid att man borde veta bättre.)

  En märklig månad, och man sitter vid det där bordet och någonstans mittemot en finns ett trassligt hår och man kan känna doften av hans svett och någonstans där växer filen i munnen på ett sätt man inte tidigare upplevt, växer i så hög grad att man är rädd att den ska falla ut och rakt ner i tallriken, rädd att de då ska tro att man är sjuk, rädd att de då ska tvinga en att lägga sig någonstans och vila och detta någonstans skulle i så fall garanterat vara någonstans som är långt ifrån honom. Så växer filen i ens mun. Så växer klumparna i ens mage. Så växer insikten om att juni blir en väldigt lång, och väldigt kort månad i år.

 

För att juni är en väldigt torr månad det året. Torka i luften, torka i marken, torka i ens mun. När man går virvlar sand upp kring ens huvud, damm som lägger sig över kroppen och man hostar och kanske när man står där och hostar att någons arm läggs på en rygg för att dunka den. Som om man verkligen satt i halsen. Men inte kvävs man av att sätta damm i halsen?

  Och man har en hand mot sin rygg och någon torkar bort dammet från ens kropp. Och man är sexton år gammal och man ska föreställa något slags ledare och man vet att man borde veta bättre. Man är sexton år gammal och man har en hand som rör längs ens svettiga rygg. Man är sexton år gammal och juni är en ovanligt torr månad det året och någons hand precis över ens rygg och någons ansikte väldigt nära ens nacke. Någon som står på tå. För att man själv alltid varit så lång. För att han aldrig riktigt hunnit växa till sig, inte ännu.

  För att han är tretton år gammal och för att man borde veta bättre.

–        När luften är så här torr, viskar han i ens öra, brukar jag nästan tycka att den luktar svavel. Tänker på de här dagarna som svaveldagar. Som om man vore på en planet i ett annat solsystem.

Och man biter sina läppar. Biter dem så hårt. I augusti det året kommer man att bli tvungen att köpa särskilda salvor på apoteket för att hantera all den ärrvävnad som bildas på läpparna den här sommaren och ändå kommer de aldrig riktigt att läka.

–        Jag tycker inte den här sommaren luktar så mycket svavel, mumlar man.

För att man är berusad av hans doft. För att man är berusad av sättet han rör sig. För att han är en galenskap som susar i hjärnan, och för att man inte kan låta bli att tala.

  Stirrar ner i sanden. Stirrar i gruset. Stirrar på sina egna stora klumpiga fötter och undrar varför man aldrig var någon annan.

  I ens öra skrattar han. Man undrar om det är en väsning eller något helt annat.

– Så vad är det den luktar då? Sommaren?

Och man ruskar sitt huvud, som om allt man nu säger är en förbannelse och man talar i tungor, besatt av demoner, och aldrig hade möjligheten att säga något annat.

–        Den luktar som du.

 

… och väntar, andlöst. På kyssen. På att han ska röra vid en och ta med en till någon annanstans som man inte trodde fanns. Men han drar sig bara undran. Som om han aldrig böjt sig fram och viskat tätt intill ens öra.

–        Man ser vad man vill se, säger han sedan torrt och liksom på avstånd. Man hör vad man vill höra. Och ja, man känner de dofter man tror sig vilja känna. Men jag tror, min vän, att du skulle behöva se över dina prioriteringar.

 

Han är sexton år gammal, och han borde veta bättre, men många dagar efter detta tar han mycket sena kvällspromenader för att kunna gråta över just detta faktum och dess omöjlighet. Gråta utan att någon ser, och utan att någon förstår, för det hade varit förgörande och inneburit hans undergång.

   Väntar andlöst på kyssen, den som aldrig kommer. Väntar på den i matköer i matsalar som är alldeles för stora och bullriga för att någon någonsin ska ställa sig på tå och röra vid ens läppar. Väntar på den tidiga morgnar när man vaknar, sträcker sitt huvud till sängen under sig och ser att någon med ett väldigt trassligt hår också slagit upp sina ögon. (För att man vaknar lika tidigt, alltid. För att han ibland grips av den tvångsmässiga men livsfarliga tanken att det är en av anledningarna till att de hade passat perfekt i samma säng för de skulle aldrig ha stört varandra.) Väntar på den i sina drömmar, men inte ens i dessa feberdrömmar kommer den, för han kan inte föreställa sig hur den verkligen skulle kännas.

 

Men sedan regnar det, och den torra månaden är över. Sedan regnar det, och några sista vibrerande dagar, minuter, sekunder av juni dränks hela jorden i vatten och allt är lera och stripigt hår. Och springa i ösregnet från matsal till stuga och ändå hinna bli genomblöt och bli tvungna att slänga av sig kläderna för att krypa ner och värma sig under lakanen och skymta en kropp som är något av det vackraste han sett innan den pressas ner under lakan (för att han medvetet undvikit att följa med de på aktiviteter som bada och duscha och annat involverande nakenhet, alla dessa dagar. För att han inte har klarat av tanken på att se den kroppen, tanken på hur han skulle kunna reagera. För att han inte klarar av tanken på att visa upp sin egen. Och därför är synen av denna kropp en revolutionerande, nästintill gudomlig upplevelse.)

  Sedan regnar det, en syndaflod. Allting luktar mögel, lera, kyla. Om nätterna sover han inte – det har han inte gjort på riktigt på flera veckor nu, eller om det är under hela sitt liv, han minns inte längre – utan ligger och stirrar i taket, högst upp i våningssängen, lyssnar på regnet, och önskar att detta verkligen vore en syndaflod. Det slags flod som kunde tvätta honom ren igen. Det slags flod som kunde hindra honom från synden att älska.

  Förstår för första gången varför människor är så fascinerade av fenomenet Jesus.

  Förstår, för att vad han behöver är inte en Gud att tro på.

  Vad han behöver tro på är förlåtelse.

 

Ligger om nätterna och betraktar sprickorna i taket, för sommarnatten blir aldrig mörk på riktigt. Sommarnatten lämpar sig mycket bra för att observera små detaljer för man har tiden att urskilja dem och ljuset att kunna göra det i.

  Ligger nätterna igenom, och lyssnar på ljud. Åratal senare ska han fortfarande ha spår av superhörsel efter en sommar som denna. Lyssnar efter andetag, lyssnar efter någon som vrider sig i lakanen. En pojke bara en bädd under och ja han är sexton år gammal och ja han borde veta bättre. Men tänker: vem vet bättre när man är sexton år gammal? Tänker: jag kan veta bättre om tjugo år.

  Och när syndafloden slutligen upphör har han fortfarande inte blivit ren.

 

För att vissa sjöar är svartare än andra om sommaren. Någon gång i juli, då sommarregnen precis har upphört. Svartare än andra om sommaren, precis som vissa viskningar är mjukare än andra under alla tider på året. Viskningarna som inte väcker en, för man har ännu inte sovit, men som drar en ur något slags dvala, tillbaka till någon form av verklighet.

  Om än en mycket surrealistisk sådan.

–        Eric, säger kanske en sådan viskning.

Och han vrider sig fram och tillbaka och låtsas inte höra. För han tänker att han kanske faktiskt inte har hört. Inte har hört den rösten. Inte har hört just det namnet.

–        Eric, säger en sådan viskning och en sådan viskning petar också på honom.

Och han undrar om han också har hittat på detta. Denna beröring av just det fingret. Detta uttalande av just hans eget namn, som om han vore utvald.

–        Eric, jag kan inte sova. Jag hatar att inte sova. Följ med mig och bada.

–        Varför?

En oerhört dum fråga. Han grips av en luft att slå sig själv hårt i magen för sin egen dumhet.

–        För att natten är så jävla lång. För att jag känner mig så jävla ensam. Och för att man aldrig sover så bra som när man halvt förfrusit sig i iskallt sommarvatten.

Han hade kunnat begå rituellt självmord för svagare argument än så.

 

Mitten av juli, någon gång efter sommarregnen, och vid denna tidpunkt på året tycks ibland allting stå stilla. Luften. Vattnet i de svarta sommarsjöarna. (Spegelblankt, med sommarmörkret som inte är mörkt på riktigt glittrande i sig.) Han själv, i strandkanten. Mittemot ett rufsigt hår och ett leende. Med varsin tå i det iskalla vattnet står de stilla, länge (minuter? en kvart? Han har ingen tidsuppfattning, varför berättade ingen för honom att man inte längre har någon tidsuppfattning när man är förälskad? det är livsfarligt). Ser på varandra, och han vet att han borde tala. Vet att han borde tala, men det finns plötsligt så lite att säga.

  Vet att han borde vika med blicken, men det finns plötsligt så lite styrka i hans självkontroll.

  Vet att han borde hoppa i vattnet, men det tycks på något vis farligare än att bara försiktig balansera på kanten.

–        Jag sover ofta dåligt nuförtiden, säger hans vän med det rufsiga håret.

–        Jasså? Sedan hur länge?

–        Några veckor.

Han nickar. Han vet inte vad han ska säga. Han har också sovit dåligt. Men vad skulle det tjäna till att påpeka det? Hans lidande är irrelevant. Han är inte en relevant individ i det här sammanhanget; alldeles för lågt stående, alldeles för ointressant för det.

–        Det är jävligt jobbigt, säger hans vän med det rufsiga håret.

Han nickar. Jo, absolut. Det är som en ständigt växande galenskap.

–        Det är sedan du sa det där om sommaren, säger hans vän med det rufsiga håret.

Fast när man talar om galenskap, finns det förstås en sak som måste konstateras: om sömnlöshet är en ständigt växande galenskap, så är den första förälskelsen en ständigt växande galenskap när den går mot oändligheten.

–        Vad? Sommaren?

Det rufsiga håret skrattar. När det skrattar så far det åt alla håll.

–        Du vet. Den där dagen, vi pratade om svavel. Du sa att sommaren luktar som jag.

En galenskap. Han biter sig i läppen. Den börjar inte blöda längre. Ärrvävnaden har blivit för tjock för det.

–        Och sedan har jag inte kunnat sova, förstår du. För jag har legat och tänkt på det där. Mycket. Och Eric, du vet… jag tror… jag tror att jag har en fråga.

Vet att han borde vika med blicken. Vet att han borde sluta att stirra in i de där brunsvarta ögonen. Men kan inte vända undan huvudet. Lyckas bara blunda. Blundar och kniper ihop ögonen för att sig själv att sluta andas.

–        Ja?

–        Tycker du att det luktar gott?

Och han slår upp sina ögon. Öppnar munnen, för att säga ord som han vet att han aldrig kommer lyckas formulera.

  Och i stället drar han honom till sig, drar sina fingrar genom det där håret, om och om igen drar han äntligen sina fingrar genom det där håret, och sedan kysser han honom. Kysser han honom som om det här vore slutet på verkligheten.

  Sedan hoppar de i vattnet tillsammans.

0 kommentarer

You never gain weight from a doughnut hole


(Bild från ett badrum i Kina. Egentligen har den inte så mycket med någonting att göra.)


Imorgon, mina vänner, åker jag till... *trumvirvel* Umeå!

Bara så ni vet.

kyssar&kärlek.
0 kommentarer

Dagens låt 30/3



(Från när jag satt och skrev roman 2008 och ville illustrera hur kul det var.)


Idag är jag sjukt depp. Därför ger jag er, utöver dagens låt, en massa bilder på när jag ler så att vi alla kan bli lite gladare.
Tjoho!

Och dagens låt är:
Gwen Stefani – Hollaback Girl

Tjo!

2 kommentarer