Nu kommer det äntligen, det ni alla har väntat på - ny musikvideo! Och vet ni vad, gott folk? I denna kan ni faktiskt HÖRA VAD JAG SJUNGER! Bra va?

Nu börjar en ny era med mycket bättre kvalitet på musiken jag lägger ut. Se mitt söta ansikte, hör min fina röst. Är det inte vad ni alltid har drömt om?

Denna video spelade jag in för ett bra tag sedan, men det har inte blivit av att lägga upp den. Ännu mer godbitar väntar de kommande dagarna, då jag suttit och spelat in tre låtar till idag.

Men voilà - här har ni min cover på Muse – Starlight. (Underbar i original också. En av mina favoritsånger.)

Titta, kommentera, fröjdas, fundera och subscribe:a givetvis till min youtubekanal.

Kyssar och kärlek!

Det här ä rlåten jaglyssnar på på repeat just nu:

Kid Cudi – Pursuit Of Happiness (nightmare)


Den är väldigt bra för sommarmdagar.

Bangkok
När Bangkok vaknar känner han sig ensam. Och han undrar: när började det?
  Ensamheten, som är som en smak av syra i magen. Ensamheten, som om alla bulimikers magsafter i halsen cirkulerar i hans blod nu och bränner och svider. När Bangkok vaknar. Ensam. Och han undrar om staden någonsin sovit.

  En stad som vaknar är på en och samma gång både likadan som alla andra städer som någonsin vaknat (det känns som några miljoner nu) och helt annorlunda. Doftmässigt, åtminstone. Hans värld tas in genom dofter. Den första tanken när man vaknar. Dra in luft och lukta sig till i vilken värld man egentligen har hamnat – och jo, det finns en grundton  alla städer. Finns en grundton i alla städer, den är alltid likadan. Och samtidigt finns de där accenterna, de nyansgivande, som gör att ingen stad är lik någon annan, på samma sätt som de påstår att också människor är unika; fast de inte är det, fastän det är något han alltid har vetat.

  När Bangkok vaknar finns doften av citrus. Finns doften av fisk. Och finns doften av bananpannkakor – när Bangkok vaknar (och han vaknar i Bangkok) – återfinns alltid ett påtagligt sug i hans mage efter bananpannkakor. Hans kropp, alltid lika mager i vilken annan stad han än besöker, tycks alltid växa något enormt när den utsätts för Bangkoks bananpannkakor.

  Han tog med sig en flicka hit en gång. Hennes hår var tunt och flygigt. Ett sådant hår att han ibland tänkte att det skulle gå av, tidiga morgnar när han virade det kring sina fingrar, sådana morgnar då han var sömnlös och hon knappt vaken. Och han tyckte om det – håret, sprödheten, känslan av att hon precis som håret snart skulle brista – men hon tyckte inte om pannkakorna. Och på så sätt tog det slut. För att han blev kvar, och för att hon for. Kanske var det inte bara maten. Kanske var det värmen eller kanske att han kvävde henne. Och så blev hon en av flickorna som bekräftade hans teori, den som handlade oms att mat består längre än kärleken; att städer består längre än kärleken; att hela den här världen kommer att bestå långt efter att vi har sprängts i tusen bitar, av oss själva eller universum, efter att de miljarder år som skrämmer oss alla allra mest har passerat.

  De miljarder år som skrämmer oss alla, för att evigheten är ogripbar. Men han känner sig inte rädd. Han tror på apokalypsen, och att den kommer snart, och det är vad han brukar tänka på tidiga morgnar när han vaknar i en stad han kanske har besökt förut, eller kanske inte – tidiga morgnar när han vaknar på ett flygplan och njuter av tanken att han är på väg att smutsa ner hela den här planeten till förgörelse – och om man alla sömnlösa timmar tänker på apokalypsen, då vänjer man sig faktiskt. Då är man inte längre rädd. För då vet man. Och skulle det visa sig att den inte kommer snart, då har man i alla fall räknat med det värsta. Och kan hoppas att det faktum att världen ännu inte gått under är ett tecken på att positiva upplevelser finns att vänta.

  När Bangkok vaknar sprängs hans öron för att tutorna går galna på gatan. Motorcykeltutor och biltutor och ringklockor på cyklar och tutande röster, gälla som få för de har ju inga kön de där jävla thailändarna de är alla gälla varelser uppfyllda av sina tjingtjongläten… men de där tutorna är, när han tänker efter, förstås inte karakteristiska varken för staden eller för dess uppvaknande. Tutor förföljer honom vart han än reser. Han tänker att kanske är det något han saknar med skogarna. De skogar där han en gång hörde hemma – om man någonsin kunde kalla det hem, om det helt enkelt inte är så att han är den sortens människa som föds med en evig hemlängtan – och där han en gång, eller flera, låg med huvudet i mossan och grät. Och där det faktiskt kändes som att det kunde vara en lösning, att ligga under tallar med huvudet i mossan så näsan, ansiktet, kläderna tycktes bli obotligt smutsiga. Att alla hans tårar rann ner där och försvann på riktigt, som en dusch på alla mikroorganismer som kröp runt och aldrig gav honom bacillskräck. Ingen annanstans än i skogarna har han trott på tårar som en lösning. Han slutade gråta när han for därifrån. Flickor har klagat på honom för det. Och han har förklarat för dem att det är för att han är en man, och han har funnit det synnerligen lustigt, det där; det faktum att något så simpelt som en y-kromosom är en godtagbar ursäkt för all inre tomhet och oförmåga att någonsin uppleva att någonting har ett bestående värde.

  Han vet inte ens om han någonsin var en manlig man.

  Han vet inte ens om han någonsin var någonting alls.

  Flickor har klagat på honom för det. Och när Bangkok vaknar känner han sig ensam, och när började det? Och när han reser sig ur sängen och drar undan gardiner från ett fönster som är ett av de renaste han någonsin upplevt på ett hotellrum i Bangkok, och ser ut över en stad där det borde ha funnits en soluppgång men där han mest ser dimma, och ser ut över alla dessa människor som inte är han och som aldrig ens kommer likna honom, då undrar han mycket över vad poängen med alltihop är. Då undrar han mycket hur man kan ha tillbringat så lång tid med att försöka leva det här livet och ännu inte ha upptäckt vad meningen är. Då undrar han vad det är för hemlighet som alla andra tycks bära på och ännu inte har berättat för honom.

  När Bangkok vaknar. Och han undrar över när allting började.

Jo, jag är hemma nu.

Jag har suttit på ett café och hatat Marie Serneholt, en tjej som målar tavlor och ler i perfekta filmer, samt en transa. Jag har fråga tiotusen olika frisersalonger vad det kostar att blondera sig hos dem innan jag insåg att blont inte matchar en stor del av min garderob, och jag bestämde mig för att omprioritera. Jag har suttit framför en kvinna som hade klippt sig men ändå inte ville låta mig berömma hennes hår och sagt Jag är så splittrad jag hittar inget centrum, men sedan efter några telefonsamtal, en cykeltur och en färdigrätt med lax insett att det finns saker som är bättre än ångest.

Jag har pratat i telefon med en vän som var manisk.
Han sa att han trodde att jag var en av de som han faktiskt trodde inte ville skada honom.
Han sa att jag och min pojkvän fått honom att inse mänsklighetens falskhet, att vi alla är som delar av en stor varelse men att kommunikation inom den inte fungerar och att det är därför vi skadar varandra och allting blir krig.
"Och det är därför människor gör dumma saker", sa han, "som att ta livet av sig. Som Jesus, du vet. Eller är det dumt? Tycker du jag är dum?"
"Nja", sa jag. "Jesus tog väl bara livet av sig indirekt. Du vet, han stod ju inte för den direkta uppspikningen på korset. Men jag förstår hur du tänker."
Och så sa han att det var fascinerande. Det här att prata med mig. För att jag inte skulle skada honom. För att han trodde att de andra kanske var ute efter att skada honom.
Ibland skrattade han till.
Mycket.
Åt alla de här känslorna, sa han, alla de som uppfyllde honom, och ibland var han tvungen att göra blobbande ljud för att det fanns för många ord som inte kunde sägas.

Jag tänkte: jag tycker mycket om dig.
Jag tänkte: jag hade velat krama om dig och rädda dig och säga att allting ska bli bra.
Jag tänkte: ibland har jag varit på gränsen att bli som du och jag vet hur det där suget i huvudet känns men jag har aldrig blivit riktigt som du och jag tror inte att jag kan rädda dig men jag vill åtminstone säga att allting ska bli bra.

...

Och jag har varit delaktig i att bjuda hem mormoner på lunch. De var bra på svenska, som mormoner alltid är, men när det var dags att diskutera politik gick vi för säkerhets skull över till engelska. De var väldigt fascinerade över vissa delar i svensk inrikespolitik. Precis som jag är. De bad mig att lägga till dem på Facebook. Jag antar att det är bra, jag är dålig på den religiösa mångfalden bland mina facebookvänner. Om jag lägger till mormonerna har jag i alla fall en muslim, en mängd jag-vet-inte-men-jag-vill-vara-sekulariserad-men-samtidigt-känner-jag-mig-ensam, några svenska-kyrkan-kristna, mormonerna och några nyliberaler. Kanske har jag till och med någon jude, när jag tänker efter.

Jag tycker judar är spännande. Hebreiska är ett väldigt mystiskt språk.

Mormonerna berömde min engelska när de gick. De frågade mig om jag hade varit i Skottland, för min accent var märklig. Jag tror att den egentligen är mer åt det irländska hållet, i så fall. Men jag tänker amerikaner. De kanske inte riktigt vet.

...

Imorgon ska jag sitta i ett rum med flera människor och fundera över samspelet mellan de andra och varför jag funderar mer över hur de ska trivas än över hur jag ska det. Därefter ska jag spela piano i några timmar som om ingen morgondag existerat. Gå på en anställningsintervju för ett jobb jag tror att jag skulle kunna tycka mycket om. Och sedan dricka te och betrakta en vän och tänka att hon är vacker och att jag har saknat henne mycket.

Och på kvällen lägga mig i gräset. Dra in hur slutet av maj doftar. Titta på skymningen. Och försöka förstå att skolan faktiskt är slut på riktigt nu.

Jag hoppas ni mår bra.
Annars är det bara att maila, vet ni, så skickar jag er en virtuell kram.

Kyssar
och
kärlek.

Jag är bitter och sur och missunnsam när folk får mer än vad de förtjänar. Jävla idioter som bor i den här världen, inkompetenta och framförallt så fruktansvärt fruktansvärt självgoda.

Högmod går i alla fall före fall. Hoppas det är så.

Kommer att få komma på en jobbintervju! och till ett roligt jobb, dessutom. Det var lite kul.

When you can't sleep, everything becomes a copy of a copy of a copy.

Sover dåligt, och jo, det gör mig förvirrad. Världen pågår lite någontsans utanför mig. (Jag är väldigt lättpåverkad av dålig sömn.)

Men det är gott att dricka vatten.

När jag blir stor vill jag väldigt gärna ha en balkong, högt uppe. En sådan på vilken man kan dricka cider, möta solen om morgnarna och sitta i gryningen och skriva romaner tillsammans med en kopp kaffe (och sitta i skymningen och skriva romaner eller kanske bara hålla någon man tycker om i handen och dricka te.)

Den skulle ha tak, och stolar med dynor, och ett fint bord.
Och kanske skulle lägenheten vara en sådan där rolig en som har två våningar fast det är en lägenhet, som en egen liten oväntad värld.

När jag blir stor ska jag också, för övrigt, få minst en kyss i dagen. Det har jag beslutat, det är helt enkelt bestämt nu.

En viss behaglig dimma idag, för att jag sovit dåligt. Men liksom lagom dåligt, för jag är så lugn. Eller så är det bara andra omständigheter i mitt liv som förvirrar, fascinerar och kanske stundtals även exalterar. (Även om de också är förknippade med viss ångest. Åh herregud. Jag vet faktiskt inte vad jag känner, och vad jag ska känna beroende på hur det utvecklar sig. Spännande va?)

En viktig upptäckt är att tidiga söndagförmiddagar tycks vara en ultimat fikatid. Så tomt, och så behagligt. Samtal gör sig bra i gammeldags soffor, med ett varmt latteglas att kupa frusna fingrar kring och en gigantisk bulle att då och då plocka bitar från. Och så lagom svagt klirrande av porslin i bakgrunden och känslan av att detta bara är en dag som precis är på väg att vakna, om den någonsin kommer vakna helt innan den vill gå och lägga sig igen.

Människor, de är så oerhört spännande. Jag tycker om att lyssna på dem, jag tycker så väldigt mycket om det. Nästan alla människor jag träffar har någon form av berättelse, jag antar att det blir så om man levt, och jag har alltid varit så förtjust i historier.

Ibland har jag tänkt att jag skulle ha velat bli dokumentärfilmare. Jag är inte säker på vad mina dokumentärer skulle ha handlat om. Mest skulle jag velat vara där, med människor, komma dem så tätt inpå livet att de glömde kameran och glömde att jag var en främling och sedan skulle dokumentären tyckas nästan lika intim som om de hade varit nakna.

Det finns så mycket man hade velat bli, antar jag.
men det är väl ganska trevligt med det man är, också.

Det fanns en gång en pokerspelande ung man, som hittade min blogg en höstdag 2008. Han bodde i en stad mittemellan den där min första pojkvän föddes och den stad där min första pojkvän tände sin första cigarett mot en spisplatta en sådan natt då tonårsångesten var outhärdlig. Han hette samma sak som min andra pojkvän skulle göra och den enda gången då jag egentligen har kommunicerat mycket med honom var en sommar då jag satt i nordafrika och undrade varför livet gjorde så ont att leva och varför jag var på denna svettiga, varma plats där allting var ångest, vände mig av och an i den nordafrikanska natten och insåg att en anledning till att jag var där kanske var att jag inte hade någon annan plats att ta mig, för att allting redan var förstört för mig överallt annars. (Ungefär som judarna, med Israel.) Då pratade jag vildsint med alla jag kunde få tag med, varje eftertraktad stund med internet skrev jag till folk, men var för deprimerad för att det egentligen skulle kunna kallas kommunikation.

Så den här unge mannen, jag känner honom inte så bra. Men när jag desperat har bett om spellistor på min blogg, då har han varit en av de få som faktiskt skickat mig några. Och nu sitter jag och lyssnar på en av dem.

Och poängen med det här inlägget är hur jävla bra den är.

lolledmylifeaway

Godkväll.

Så han försökte vrida varje del av sin kropp ur led, för han tänkte att kanske skulle man ha lättare att andas då. Han hade hört att det var vad folk gjorde i dessa dagar. Han hade hört att det var vad man gjorde när allt som betytt något försvann ut genom dörren för att flytta till den ryska stäppen med mannen de sa att de aldrig var otrogna med medan man fortfarande var tillsammans men vars hånleende rakt mot en sa precis motsatsen. Han hade hört att det var vad folk gjorde, denna tid, denna epok av verkligheten, när allt annat tycktes falla sönder.
Försökte vrida sina kroppar ur led. Vred sig av och an i sömnlösheten, hoppades att nacken snart skulle brytas.

Han hade kunnat spränga skolor, sjukhus och barnhem bara för att kunna få känna sig levande. Han tänkte att han äntligen förstod det fantastiska, fanatiska i strid.

Så han tänkte att han borde köpa tvättmedel och peta med stavar i näsan och sedan pressa upp det där, och hoppas att han kunde uppnå det fenomen de kallar hjärntvätt. Han tänkte att kanske det är så man hanterar världen när någon annans händer är över hennes kropp, när någon annans grova mörka fingrar rör över hennes bröst, drar fingrarna genom hennes hår, får henne att skratta till som man gör ibland tillsammans med sådana man älskar eller åtminstone älskar med, det där förvånade skrattet. För att man blir förvånad varje gång över att sådan fysisk njutning kan tyckas relevant. För att man blir förvånad varje gång över att man, trots att man är den man är och att man gjort alla dessa fruktansvärda saker, (för man hatar sig själv så lätt. För man tror så lätt att allt man gjort är just fruktansvärt), att man trots detta kan känna sig… levande?
Att man kan känna sig som en människa.

… och en gång vid midnatt vaknade hon bredvid honom, det är mycket länge sedan, och hon grät så att hon skakade, och han frågade vad det var, och hon vred undan huvudet, och han frågade om han kunde göra det bra, och hon vred undan huvudet, och han frågade om det inte spelade någon roll att han älskade henne, och hon var tyst. Och många månader skulle han minnas detta och kanske att hon också senare skulle vakna upp om nätterna och gråta och skaka och kanske att han skulle känna doften av någon annan, av något annat på hennes hud, men kanske att han skulle förlåta henne. Kanske att han gång på gång skulle förlåta henne.

För att det var förutbestämt. För att det är världens gång, för att det ligger i kärlekens natur, för att det sveper genom tider, kulturer och kontinenter att hos varje form av tänkande människa finns valet som en ständig påminnelse, från edens lustgård eller bara evolutionens jävlighet, och när vi står där med valet inför oss har vi plötsligt inte längre någon möjlighet att välja rätt.
För att när vi står där med valet framför oss väljer vi ofelbarligen fel.

… för att de vi älskar krossar oss, mal ner oss som skelettben som ska blandas ner i afrikanska häxbrygder.
För att de vi älskar är vad vi slutligen sviker.