Aurora

Jag ser solen för första gången på flera dagar nu - här har rått fullständig snöstorm de senaste dygnen. Kanske var det den frensin som fick mig att bli färdig med första utkastet; jag vet inte om denna stillhet, detta kompletta vindstilla lugn som nu finns utanför mitt fönster alls på samma sätt hade kunnat få mig att så intensivt känna att det var dags att bli klar.

Eller klar och klar. Varje gång jag skriver det måste jag såklart lägga in brasklappen om att det är lång tid kvar innan det är i skicka-in-till-förlag-skick. Men det är ändå en känsla av att historien är avslutad, att jag äntligen är färdig med den intensiva och stundtals skrämmande biten i min skrivprocess. Det som återstår är, om än också det fyllt av självtvivel och kreativ ångest, så mycket mer vilsamt.

Och ändå drömmer jag om att få kasta mig in i något direkt igen. Det finns en tomhet i det här som är svår att beskriva. Att skriva är som att leva två parallella liv - nu har jag plötsligt bara ett igen. Kanske sätter jag mig och skriver något nu i alla fall, vem vet. Kanske håller jag mig till planen och ägnar mig i stället åt den sista finredigeringen av Johnny som jag skrev 2008 och tänkte börja skicka in till förlag nu under våren. Kanske pluggar jag bara finska och diskuterar livsavgörande planer med min pojkvän. Det finns så mycket man kan göra här i livet. Men ibland kanske det inte ens behöver spela så sanslöst stor roll vad det blir för någonting.

Andra förändringar som sker i livet är att jag idag ska färga mitt hår mörkt igen. Jag hoppas att frisören lyckas, jag är lite bekymrad.
Allmänt
0 kommentarer