Aurora

Jag ser solen för första gången på flera dagar nu - här har rått fullständig snöstorm de senaste dygnen. Kanske var det den frensin som fick mig att bli färdig med första utkastet; jag vet inte om denna stillhet, detta kompletta vindstilla lugn som nu finns utanför mitt fönster alls på samma sätt hade kunnat få mig att så intensivt känna att det var dags att bli klar.

Eller klar och klar. Varje gång jag skriver det måste jag såklart lägga in brasklappen om att det är lång tid kvar innan det är i skicka-in-till-förlag-skick. Men det är ändå en känsla av att historien är avslutad, att jag äntligen är färdig med den intensiva och stundtals skrämmande biten i min skrivprocess. Det som återstår är, om än också det fyllt av självtvivel och kreativ ångest, så mycket mer vilsamt.

Och ändå drömmer jag om att få kasta mig in i något direkt igen. Det finns en tomhet i det här som är svår att beskriva. Att skriva är som att leva två parallella liv - nu har jag plötsligt bara ett igen. Kanske sätter jag mig och skriver något nu i alla fall, vem vet. Kanske håller jag mig till planen och ägnar mig i stället åt den sista finredigeringen av Johnny som jag skrev 2008 och tänkte börja skicka in till förlag nu under våren. Kanske pluggar jag bara finska och diskuterar livsavgörande planer med min pojkvän. Det finns så mycket man kan göra här i livet. Men ibland kanske det inte ens behöver spela så sanslöst stor roll vad det blir för någonting.

Andra förändringar som sker i livet är att jag idag ska färga mitt hår mörkt igen. Jag hoppas att frisören lyckas, jag är lite bekymrad.
0 kommentarer

!!!

Fäääärdig!

Nu ska jag fira genom att äta havregrynsgröt med drottningsylt.
0 kommentarer

Uff

Några timmars arbete kvar, sedan är jag klar med det första råutkastet på romanen. Någonstans mellan 50-60 000 ord blir det. För den som inte räknar på det viset kan det översättas till cirka 80 wordsidor med Times New Roman och pt 12. (Jag skriver i annat typsnitt och storlek, så inte helt säker).

Det är bara stommen jag blir klar med förvisso - när jag skrivit det här räknar jag väl med att kanske 60% av arbetet är klart. Mina råutkast brukar vara just... väldigt råa och ofärdiga - stora delar av det jag skrivit kommer jag helt enkelt att behöva skriva om på nytt. Helt nytt, inte bara peta i ord och formuleringar. Det blir så eftersom jag planerar så lite innan jag skriver, det är medan jag skriver en bok jag oftast får klarhet för mig själv i vad den egentligen handlar om.

Men det här är den svåraste biten, det här utkastet. Åtminstone när jag jämför med min enda färdigskrivna roman (jag har skrivit en "färdig" som jag ska putsa lite formuleringar på och skicka in till förlag snart, och ett utkast som jag inte tycker tillräckligt mycket om för att göra något färdigt av det). Att skriva första utkastet på den var otryggt, hetsigt, man visste inte riktigt vad man gjorde. Andra utkastet... så mycket lugnare. Hela tiden mycket mer av en tydlig riktning och känsla för vart man var på väg.

Men varje gång är häftig just för att.. det är en så galen grej att göra. Egentligen. Skriva böcker. Det fascinerar mig att så många faktiskt tar sig för det.
0 kommentarer