Öar

Det är studier, studier, studier. Jag sätter ett häfte med egenförfattade instuderingsfrågor i armarna på pojkvännen och tvingar honom att förhöra (även om det på många sätt hade varit behagligare med förföra), fast han inte fattar så mycket alls. (Förförelse kanske han skulle förstå så mycket mer av). Och sedan lägger jag mig med huvudet i boken ibland och gråter lite för att jag blir sur på den och när känsloutbrottet är över är jag så glad, så glad igen.

... fast sedan: ännu mer studier. Och mer och mer och mer.
Då gäller det att ha saker som motiverar en. Som söta saker tillexempel, som dricks eller äts på varierande caféer runt om i staden. Lite sorgsen är jag ibland att jag inte är i Uppsala vid sådana tillfällen, deras caféutbud är liksom lite större och öppettiderna lite bättre. Antagligen en konsekvens av att studenterna i Uppsala faktiskt är på stan ibland, medan de flesta studenterna här lever i en egen liten mongovärld i ett särskilt bostadsområde helt frikopplat från resten av stan, där allt de ser är hemma-universitetet-gymmet (vilket innebär att de sällan behöver gå typ längre än en kvart). Jag tycker det är skönt, för jag bor ju på stan och när de hänger i sin egen enklavisering slipper jag alla dessa unga drägg driva runt och vara dryga (jag tycker inte om unga människor, de är så omogna och naivt gåpåiga) men jag finner det faktiskt rätt märkligt. Det känns så ovärt att flytta massa mil för att, ja, inte uppleva något nytt, utan bara uppleva precis samma som man kunde gjort någon annanstans - plugg, vara hemma, vara full och träffa lite folk. Det intressanta med att bo i olika städer är ju att bo i olika städer, tänker jag, annars kunde man lika gärna stannat hemma.

... Eller så är jag bara bitter, för att de inte fikar i stan och höjer caféstandarden lite.
Nåväl. Idag blir det nog Kafé Station, de är faktiskt ganska bra. Dessutom har jag fina nostalgiska minnen från novemberaftnar där när jag skrev slutklämmen på min roman.
adjöken
1 kommentar

Drömmar

Jag drömde en så skrämmande dröm inatt. Och mina drömmar, de är alltid så levande, detaljerat verkliga.

Jag drömde att jag stod på Vasaplan i Umeå där alla bussarna går och sedan var det någon busschaufför som löpte amok (det var en 5:a om ni undrar, den som går till Strömpilen), och han körde fram och tillbaka längs med sidorna på torget och upp på trottoarerna och började jaga människor, mosa dem i splitter och mos och ännu mer mos av kroppsdelar och skrik och skräck och alla vi som var smartast sprang iväg till ett stort hus i närheten (som inte finns i verkligehten) och sprang upp för trapporna där för bussar kan inte köra i trappor så det var det enda sättet att vara säker.

Men jag svär att jag vaknade andfådd och med andan i halsgropen. Ingen lyckades stoppa busschauffören, han körde runt amok och mosande på trottoarer och i gallerior, så vi var tvungna att sitta där uppe i toppen på huset i något slags barrikad och hela tiden rädda att bli dödade.

Därför börjar min söndag med ett lätt obehag i maggropen, som måste behandlas med mycket te, yoghurt med solrosfrön och skrivande av små dikter. Därefter ska dagen ägnas åt studier och promenader. Väldigt mycket studier, för jag kikade just på de gamla tentorna på kursen jag läser nu och de är inte att leka med om man varit såpass lat under terminen som jag har. Fast det beror ju förstås på om man nöjer sig med att precis klara mig, som jag till min egen stora glädje och förvåning gjorde på senaste duggan, eller om man vill något mer. Egentligen vill jag mest klara mig, men chansne är så mycket större att göra det om jag har ambitionsnivån att vilja något mer.

Det är just att behärska alla detaljer jag tycker är ruskigt svårt. Jag har så svårt att motivera mig till poängen med det. Fnyser lite åt boken och tänker att min hjärna förtjänar större utmaningar än så. Det är lite högmodigt av mig, jag vet. Men man måste väl få njuta av någon dödssynd varje dag (även om min huvudsakliga dödssynd, alla dagar i veckan och utan tvekan, är frosseri).

Nu har klumpen i magen släppt men ryggen börjar säga att min arbetsställning vid datorn inte är okej. Vi ses en annan tid, en annan dag. Adjöken.
0 kommentarer

Världen-verkligheten

Idag satt jag och pluggade translation och lyssnade på konversation på ett café i den här fina staden de kallar för Umeå. Bland annat kom följande citat från en ung kvinna tillhörande den typ av ungdomssubkultur där man är mycket för överdrivna mängder kramar, ett intensivt hat mot de fjortisar man kanske egentligen inte skiljer sig så mycket från annat än möjligen i hur smart man önskar att man vore, detta och så det att man kallar varnadra för väldigt mycket märkliga smeknamn.

"Alltså det är alltid så komiskt", sa hon, "när man fyller i blanketter och man ska skriva sitt 'tilltalsnamn'. Jag har många tilltalsnamn! Man borde skriva biologiskt namn istället."

Jaha du, tänkte jag, skulle inte det bli ganska lika för de flesta människor? Homo sapiens sapiens liksom.
Fast sedan slog det mig att tanken inte var så dum. Alla kanske inte är så sapiens trots allt.
0 kommentarer