Så! Nu är den äntligen klar, den älskade lilla romanen. 65 000 ord blev den efter redigering, ungefär. Nu ska jag bara cykla upp till universitet imorgon, korrekturläsa de första 10 sidorna ytterligare så att de är perfekta rent stavfels/skrivfelsmässigt (om första sidorna innehåller fel ser det oproffsigt och oseriöst ut) och skriva ut några hundra sidor. Medan skrivaren pumpar måste jag också fundera ut en titel. Arbetsnamnet har varit Romans, mycket för att jag tänkt på den som ett musikstycke, typ en romans för oboe eller så, men det har inget som helst med handlingen att göra så den måste ju heta något. Aldrig tidigare har titel varit så svårt för något alster, faktiskt.

Sedan blir det till att skriva följebrev och skicka iväg. Hurra!

... det var ju det här med disciplin. Jag är lite för av och på, med många saker, för svartvit. Älska/hata, känna/stänga av alla känslor, få saker gjort/ligga hela dagen och stirra i taket. (Nåväl, det har jag inte gjort, jag har lagat matlådor, sovit lite, skickat viktiga mail). Sov dåligt och blev tvungen att omprioritera sådant som uppstigningstider och sätta-igång-med-skrivandet-tider på grund av vila som krävdes, och sedan matlagning som krävdes, och nu är jag frustrerad för att hela planen är ruckad och har därför svårt att inse att när klockan är drygt tolv är dagen inte slut, allt är inte över, och det är fullt möjligt att dra till Medicinska Biblioteket (där jag sitter i tomma lokaler och fixar sluttampen av bokhelvetet) nu och stanna där ända till 22 om jag så skulle vilja. Stanna där till 16, och jag har fortfarande fått fyra timmars arbete gjort jämfört med inget arbete gjort, vilken är en skillnad.

så upp
ur
stolen
dumma
Ulrika-rumpa

och få lite skit gjort.

Så. Nu. Hejdå.

Jo, det är ju bra det där, med att ta tag i sig själv, förändra de där sakerna man vet att man egentligen skulle må bättre om man förändrade. Dessutom har jag på sistone fått en liten hang-up på tanken om att det är nu jag fortfarande har chansen, nu, medan min hjärna fortfarande är riktigt formbar, en fantastisk liten lerklump att ommodellera efter ett behag - senare, om kanske bara några år, kommer det att vara så mycket svårare. Säkert kan jag fortfarande förändra saker, även då - de senaste årens hjärnforskning har ju verkat ge positiva resultat ur den bemärkelsen, att hjärnan är mer plastisk än man tidigare trott - men jag har ändå känslan av att den där leran kommer att ha torkat en aning, spricka lite lättare när man bara försöker peta på den och skufsa om den. Det är lika bra att jag bygger mönstren nu som jag vill ha i resten av mitt liv.

De flesta mönster i min hjärna är ganska trevliga. Pluggmönstren, självdisciplinmönstren, begåvningsmönstren, fascination-över-världen-mönstren.
Men de här rädd-för-människor-mönstren, och springa-och-gömma-sig-istället-för-att-behöva-prata-mönstren, och orden-stockar-sig-i-munnen-så-jag-vill-inte-säga-något-alls-mönstren, de kan gärna få omdanas en aning.
Jag vet ju att jag kan. Egentligen. Jag tror inte längre att jag har något medfött som gör det svårt för mig att uppfatta signaler eller att ge lämplig respons på vad andra människor gör - jag tror bara att det händer att jag paniskt förlamas när jag ställs inför vissa sociala sammanhang (precis som det kan fungera helt utmärkt bra i andra, och jag kan bli det sociala sammanhangets centrum, mycket beroende på vilket humör jag själv råkar vara på). Och det kan vara opraktiskt. Det sänker hela mitt allmänsjälvförtroende så mycket.

Så jag har kastat mig ut i chockterapi, för annars är det som när man ska doppa sig i iskalla sjöar om sommaren - man blir stående där med kroppen bara nedsänkt till hälften, och det är inte ett dugg behagligare än om man bara tagit sig samman och rusat i direkt.
För några dagar anmälde jag mig till något som heter The Buddy Programme at Umeå University, och som går ut på att man ska hänga med utbytesstudenter, som ett slags fadder som lär dem om Sverige, Umeå och annat viktigt. Man samlas i Buddy Groups som består av både svenska och utländska studenter och så gör man en massa aktiviteter av det slag som jag själv säkert skulle tendera att undvika om jag kom någonstans - fåniga lekar, pubkvällar, fester, sådant. Först mailade de och sa att det var så många som sökt om att bli buddy att jag bara hamnat på en väntelista, och jag andades ut - puh, nu skulle jag slippa! - men nu har de mailat mig information och schema utan att säga något om att det inte skulle gälla mig, så jag gissar att väntelistan kortades av när de väl började kontakta de som anmält sig.

Och jag är livrädd, såklart. Lite exalterad, jag har läst välkomstbrevet flera gånger, men livrädd. Hittar hela tiden på ursäkter, som är ganska giltiga. Jag har inte tid,tänker jag, och det är sant. Jag är fruktansvärt dålig på att ta mig tid för sociala saker. Alla människor som någonsin försökt bli min vän vet det. Jag tenderar att klaga över att jag så sällan kommer någon nära - samtidigt som jag har svårt att få in i min skalle att då kanske man måste avsätta utrymme i livet för att umgås med folk också.

Jag tycker inte om kvällsaktiviteter, säger jag för mig själv, och jo, det stämmer också. Jag avskyr konventionen att saker alltid ska börja så sent. Efter åtta, helst efter sju, vill jag vara hemma. Sedan känner jag mig otrygg och trött, villl varva ner i min egen säng, med mitt eget umgänge. Men samtidigt har några väldigt roliga saker jag gjort i mitt liv legat sent på kvällen, som när jag gick på teater, till exempel, och om jag ska kräva att allting ska vara anpassat efter mina vanor kommer jag ju aldrig att kunna göra något häftigt.

Man måste kasta sig ut, helt enkelt. Rakt ner i det iskalla vattnet.

Jag har bakat världens godaste rågbröd med valnötter och kanel. Efter en frukost med ostsmörgåsar tillredda av just detta bröd, bovetegröt med banan, mandel, aprikos och kokos samt en kopp ingefärsdryck, är frågan om dage kan bli så mycket bättre. Men jag är i alla fall fit for fight för att tampas med slutredigeringen av romanen, som skjutits upp på grund av flyttkaos och förkylning.

Min nya taktik för förkylningarna är för övrigt att behandla dem som något psykosomatiskt och skita i dem litegrann. Förut vet jag att jag hade upprepade infektioner på riktigt, nu skulle det mycket väl kunna vara att jag spänner mig så att jag får ont i halsen. Massage från en pojkvän som läst just 100 poäng massage på gymnasiet, sisådär varje kväll, känns som ett så mycket trevligare alternativ än ständiga, sysslolösa sjukdagar.

Sitter och kikar på min bloggstatistik, vilket händer rätt sällan, och ser att den har gått upp lite. Mariginellt, men en stor ökning procentuellt. Under senaste tiden har det inte varit någon dag som det var mindre än 20 unika besökare, och vanligen har jag bottendagar då bara typ sju pers pallrar sig in, även om det oftast kommer lite högre. Kanske dags att jag börjar kränga egna annonser och försöker få vara med i teve alltså, jag känner att jag är på väg att bli en bloggtjej av rang.

Men jag vet fortfarande inte riktigt vilka ni är, och varför ni är här, ni som läser. då och då upprepar jag just denna förvirrade, förbryllade fråga, så varför inte igen - vad vill ni ha ut av den här bloggen? Finns det något särskilt ni undrar över, eller något ni skulle vilja se mer av här?

Idag har vår inneobende flyttat ut från vår lägenhet och en ny ung man flyttat in. I samma veva har jag bytt vilket rum i lägenheten som är mitt (jag sover ju med pojkvännen, men har ett eget rum som är arbetsrum och även sovrum ifall vi är helt osynkade tidsmässigt). Vår nya inneboende verkar super och så fort jag får ett skrivbord till mitt nya rum (vi hyr ut möblerat, så mitt gamla rum har kvar sitt skrivbord) kommer allt vara perfekt. Just nu försöker jag redigera roman i vardagsrummet, och det går väl lite sisådär. Kanske flyr jag till ett café imorgon. Det är väl trots allt höjden av modernt entreprenörskap-författarskap, att sitta med en (koffeinfri, annars kickar både jag och bebisen in absurdum) latte på ett café och powerworka. Skulle bara MMS-blogga från mobilen om det hela också, men det lär ni nog inte få se.

Nu är jag hög på indisk mat och ska promenera bort det hela. (Inte energin i maten, men matruset.) Adjöken.

Den blivande fadern påpekade tidigare idag för mig att om någon vecka är det 100 dagar kvar tills bebisen är beräknad att komma. Det är en tnake som gör mig fullkomligt exalterad. Tänk vilket värde det kommer att ge till tiden som går, när man vet att man varje dag förs en hel procent närmare att få träffa sin dotter. (Även om det inte är så sannolikt att barnet kommer på exakt det datum som angivits vid ultraljudet som beräknat förlossningsdatum, förstås.)

Men nog är det också ganska skrämmande, förstås. Hundra dagar. Det kan gå väldigt fort, framförallt när man är mitt uppe i utbildning och språkstudier och aktiviteter, och så plötsligt är hon här... Plötsligt är jag mamma, på riktigt, påtagligt och mer eller mindre för alltid, med en filur som skaver och gnager och suger vid mitt bröst och kurar ihop sig hud mot hud låter och luktar och leker och lever.

100 dagar, snart.
Som att vänta på julafton, ungefär, fast med julklappar långt bortom vad man någonsin tidigare fått.

100 stycken väntande andlösa dagar.
Jag ska försöka förgylla var och en av dem med något glädjande, magiskt eller vackert.
Jag vill ju vara på gott humör när jag ska göra min nya bekantskap.

Ibland skriver jag dikter. Inte så ofta längre, men någon gång i början av augusti producerades i alla fall de här.

Pneumoni

jag blev aldrig någon stor poet
för jag smittades aldrig av tuberkulos
trots ryssarna som hostade den eländiga dag i december

när mina axlar sjönk i armar under en resa över havet av vilken man senare mest skulle minnas
räkpizza
och förnedring

jag längtar efter dig
så att jag rasar inuti
det bor en avkomma där, de
säger att den är din

ibland vaknar jag om morgonen och minns inte att det är sant
jag vet fortfarande inte om det är min längtan
eller min trygghet
som bor där inne

kyss mig tills jag faller när du kommer hem för jag klarar inte mer

mina lungor är tumörer av alla ord jag aldrig sa
innan tiden hann ikapp oss

för det bävar jag.



-----------------------------------------


Midnatt
jag tror att ett återkommande tema brukade vara
att orden saknades
och om det försökte jag skriva
i världen
utan formuleringar

de har saknats så
många år
ända sedan
jag
dog

jag kom visst aldrig
igen


-----------------------------------------

De byter månad nu och jag är bitter

jag hatar dem,
de vackra kvinnorna för de

smakar ångest i käften och vodka i strupen och
whiskey i juiceflaskor tillsammans med annan nödvändig utrustning
som ett
självmords-kit

på den tiden då jag tyckte så mycket om saker

som grupperades efter kategori

 

jag hatar hur de bränner i bröstet när jag är för bitter för att älska

när orden sviker och sanningen svider

och saknaden smider långa rankor av evighetstankar som bankar

en stank här som

drar och förnedrar

 

jag hatar alla ord som vi spelar

 

jag hatar alla försök till spontanitet som om

vi båda bara lekte den perfekta kontaktannonsen JOVISST

kan vi båda skrika

vi älskar höstpromenader
det goda livet

och spontanitet men

ingen människa är ju det där

 

ingen människa är en

kontaktannons

bara en unken representant för sig själv

som desperat försöker

odla sitt eget varumärke

som de säger i

karriärcoachingsartiklarna

i tidningen

 

jag har inget varumärke

min näsa var alltid för stor och

på det viset föll all möjlig image

all stolthet i kvinnlig skönhet

och jag tappade förmågan

att ta livet av mig för att bli en legend

någon gång samtidigt som jag blev det där de kallar

lycklig


-----------------------------------------

Septembersaliv

kanske har tiden runnit ifrån dig igen men

vad jag har hört

tillhörde den dig aldrig ens

 

vi slappnar av och hoppas att cancern

i våra huvuden

sprakar sönder

då

 

men jag har dina läppar under huden och jag kunde aldrig förneka dem

 

ett crescendo som aldrig upphör

en andlöshet

som pulserar

inuti

varje sekund vi

älskar

 

linda in dig i mig tills jag springer sönder hjärtat

smek mig som syskonskaror

rör mig i magen så att marken gungar

sälj mig som gamla varor

 

för mig i förtid från frätta färger

fira fingerade fester

säg alla saker jag aldrig säger

svälj mig som gamla

rester.

Han gick ju med på att figurera i sådana här, eh, offentliga sammanhang, den älskade fadern till mitt barn. Så jag letade upp lite bilder från vår senaste Finlandsresa, i juni, då vi åkte över med färja till Vasa och sedan for med bil ner till Åbo för att ta färjan över till Stockholm och åka till Uppsala och mina föräldrar. En resa då det ständigt var mycket varmt, och jag stundtals led av en hemsk halsbränna för att jag hade en bebis som bångstyrigt krävde utrymme på bekostnad av resten av innehållet i min mage, men som ändå var väldigt givande och fin. Mycket tack vare denne hedersprick, som vet precis hur man håller humöret uppe hos gravida kvinnor.

Hälften han, hälften jag = sparkfian i min fotbollsmage. Är det inte ganska mirakulöst, så säg?

Jahopp, nu är jag förkyld igen. Jag är van vid att det fungerar såhär, och har gjort de senaste åren nu, och jag är tacksam över att jag var helt frisk och pigg och oförkyld flera långa dagar, typ en hel vecka nästan. Naturligtvis skulle jag kunna vara frustrerad - jag tillbringade de första åren av ständiga infektioner med att vara mycket frustrerad - men det gör ju inte saken bättre, och det gör mig inte frisk snabbare. I stället får det vara som det är. Det går att leva ett liv med ständiga avbrott i produktiviteten, också. Vetskapen om att jag aldrig blir frisk ifall jag inte tar de där gnufsiga småinfektionerna på allvar tvingar mig att ta det extremt lugnt då och då, bara hasa runt och läsa böcker, och dessutom samtidigt känna att jag är otroligt ansvarstagande och duktig som gör det. Att jag är bäst som inte hetsar mig själv att prestera, liksom.

Boken får vänta lite, den blir ju klar när den blir klar. Studierna också; det viktigaste är att jag försöker bli frisk till när föreläsningarna börjar igen i september. Idag är en dag av gröt (min feel-good-mat), av ingefära, och av lugn.

Hurra för det.

Trött som få, arbetet med boken går framåt och jag känner verkligen att redigeringen gör skillnad, men som vanligt överskattar jag hur snabbt man egentligen kan göra saker, och hur intensivt man egentligen kan arbeta, så jag skjuter nog fram deadline några dagar. Det är ju fördelen med att vara outgiven - jag har inget förlag som sätter deadline för mig... Så blir jag kanske klar på tisdag-onsdag nästa vecka, men kan å andra sidan göra dagarna lite mer varierade, inte bara redigering-redigering-redigering många timmar i sträck utan komma igång med att plugga in nästa termin, och bara gå runt och existera. Hade jag varit helt säker på att jag skulle bli klar på söndag om jag bara slet såhär hade det kanske varit värt det, men nu är det på gränsen, och då är det oftast smartare att dela upp arbetet på fler dagar med mindre arbetsbelastning varje dag om man kan. Annars brukar det bli svårt att orka hela vägen fram.

En anledning till att jag ville bli klar på söndag var att vi får en ny inneobende i vår lägenhet då, så vi ska ut och äta, jag och min pojkvän och han. Hade passat så perfekt att precis ha skickat in en bok till förlag då, och liksom fira det... men kanske betyder det här snarare att jag får gå ut och äta en gång extra senare i veckan när jag är färdig. I och för sig tycker jag inte om att äta ute särskilt mycket längre eftersom jag gärna vill planera min mat så den blir optimal, just med järn och andra grejer nu när jag är gravid. Lite tråkigt kanske, men väldigt ekonomiskt.

Annars är jag ganska glad, bara trött. Det känns som att saker går bra och som att jag är duktig. Jag har fått upp en cykel från Uppsala så nu kan jag äntligen ägna mig åt en av mina favoritträningsformer, som är just att cykla (fast inte spinning, det är en av de mest frustrerande saker jag vet i träningsväg). Perfekt eftersom det är skonsamt för ryggen också, och den tenderar ju att kunna ta stryk när man kånkar på en himla massa bebis (och när ens bröst har växt från A-kupa till DD-kupa, det är också en ovan känsla...)

För övrigt pratade jag med min busiga bebis far, och han medgav att visa upp sig på bilder i och med att jag ändå inte skriver ut hans namn, så de kommer ändå inte upp när man googlar honom. Stay tuned för den snyggaste barnafadern jag känner. (Kanske inte så svårt, då alla barnafäder utom min bror - och bröder värderar jag inte i attraktivitetstermer på det viset - som jag känner är mina syskons pappor. Men ändå.)

Nu ska jag gå och tvätta mitt hår med bakpulver. Jo, det är sådant jag tycker är skoj att göra en fredagkväll. Jag har aldrig, eller i alla fall inte på många år, försökt påstå att jag är så lik majoritetsmänniskorna.

Känner mig som total, hårt arbetande elit som orkade ställa klockan på sju, och framförallt sedan gå upp den tiden, (ställa klockan är sällan den svåra biten), bara för att kunna sätta mig och redigera roman så många timmar som möjligt innan fadern till den omtumlande krabaten i magen kommer hem från ett möte han varit på igår och idag.

Fick för övrigt frågan om jag inte kan lägga upp någon bild på honom, barnafadern alltså, men har faktiskt undvikit det hittills, precis som jag inte heller skriver ut hans namn. Jag tycker helt enkelt om att hålla den delen ganska privat. Med genuint stalker-detektiv-arbete kan man nog luska ut en hel del om honom ändå, för han har väl varit nästan lika medial under sin uppväxt som jag, notiser och artiklar här och där, men man måste jobba rätt hårt för att få fram det och då tycker jag liksom att man har "förtjänat" informationen. Att lägga upp bilder på honom vore inte min stil, helt enkelt... och framförallt tror jag att han själv föredrar att inte bli uppvisad, haha.

Kan dock säga så mycket som att han ser bättre ut än vad jag gör, att han är brunhårig, ca 1,80 och börjar bli lite biffig av sig eftersom han boxas med en soldat som har arbetat som personlig tränare två gånger i veckan. och så ser han ut som en snäll liten svärmorsdröm till pojke när han ler, för då får han så oskyldiga ögon och skrattgropar.
Och så är han ju typ sju år äldre än jag också, så han ser ut som man gör när man är sju år äldre än Ulrika.

Nu är det grötfrukost och hårt arbete på tapeten! (Inte bokstavligen, jag vill inte ha grötfläckar på våra tapeter...)

Ikväll ska jag på informationsträff med Skatteverket "för dig som vill veta mer om inkomstskatt, moms, F-skatt, avdragsrätt i din näringverksamhet" i tre timmar. Det glupska lilla djuret i mig undrar om man kommer att bli bjuden på kaffe och kaka, realisten i mig säger mig att Skatteverket nog inte har råd med sådana extravaganser, och att det kanske är ganska irrelevant eftersom jag ändå undviker både kaffe och kakor i mitt rådande tillstånd. Men kanske kan det vara nyttigt ändå. Jag är ju, om än i miniskala, en sådan där företagare nu som de visst tycker att alla människor borde bli.

Jag har inget att säga, och hur som helst inte tid att säga det, eftersom bokredigering och bebiskommunikation och pojkvänner stjäl det mesta av min tid. Så jag nöjer mig med att konstatera att mellanmål, det är grejen.





(Fast det där grötansiktet blev lite obehagligt, mer som en mardrömsbild än en glad gubbe eftersom ansiktet liksom är på väg att förtvina ner i mjölken).

Alla dagar blir ju lite bättre om de börjar med roligt brev på posten!

Fortsätter med att redigera romanen. Vet inte om jag skrev det tidigare, men deadline jag har satt för den är 29 augusti så efter det kommer den att vara så klar att den kan skickas in till förlag och grejer. Tror att jag kommer att hålla deadline utan några större problem. Kanske blir den inte perfektion, det är nog sant, men jag vet i alla fall vad jag ska göra på de flesta ställena för att höja den ett snäpp och göra den mer läsbar. De första 50 sidorna är ganska bra redan som de är, efter det måste jag stryka en hel del och ta saker i en intressantare ordning i varje scen, börja styckena på ett intressantare sätt. Det är ändå förändringar man står ut med att göra. Hade jag känt att hela skiten måste skrivads om och jättemycket material läggas till hade jag nog släppt det, faktiskt.

Den blir ganska bra, min bok. Tillräckligt bra, i alla fall, vad det nu ska betyyda, men jag antar att det jag menar är att nu, efter lite redigering, kommer den att vara mycket bättre än så otroligt mycket jag har läst som har blivit utgivet, och det är lättare för mig att tänka så - på hur mycket det finns som är sämre - än att försöka jämföra den med de böcker jag älskat allra mest, för jag kanske inte kan förvänta mig att lyckas skriva ett mästerverk riktigt än. Jag är trots allt inte ens nitton år fyllda. Jag har lite tiden framför mig.

Den förra boken jag skickade in till förlag hyste jag inte samma lugna tilltro inför. När den blev refuserad kunde jag oftast förstå dem. Den var svårsåld, naiv och ruskigt pubertal.
Det här är något annat. Det här är en bok som, förutom språket (språket har jag alltid haft, en nästan inneboende, omedveten förmåga att formulera mig), har en handling och en teknisk skicklighet.
Mer som en bok av ett... proffs.

Och det kan man ju hoppas att förlagen uppskattar litegrann, i alla fall.

(För övrigt har min bebis haft ett riktigt spark-party i min mage inatt. Jag råkade mata henne med lite snabbkaffe på eftermiddagen, så jag vet inte om det var det eller om hon bara vill protestera mot att bostadsytan krymper kontinuerligt. Jag är hursomhelst lite trött. Och illamående till tusen, igen. Märkligt nog tycker jag himla mycket om henne ändå, hon kan få sparka hur mycket hon vill bara hon fortsätter växa till sig så vi får träffas. Jag antar att jag är utsatt för det där paradoxala, märkliga som kallas moderskapets villkorslösa kärlek.)

(Churchill sa ju förresten inte "blood, sweat and tears", han sa "blood and sweat, toil and tears", men det har retorikförbättrats av generationerna efter det för att det låter snyggare med bara de tre. Och "toil" är liksom inte lika häftigt, lika tidlöst mänskligt, som de andra).

Mitt järnvärde var lågt när jag var hos barnmorskan sist och jag har de senaste dagarna börjat må skit, så idag fick det bli avhopp från den mer icke-animaliska linjen och helt fräckt blodpudding till lunch. Som tur är älskar jag blodpudding och har haft cravings efter det ett tag nu, så det var ju en bonus. 100 g blodpudding innehåller faktiskt det järnbehov man har per dag som gravid/ammande, vilket annars, med annan mat, är typ omöjligt att komma upp i (framförallt om man vill få i sig några andra näringsämnen också, och inte bara hetsa efter järn hela dagarna). Jag tar ju järntillskott, men eftersom jag sjunkit såpass mycket var det ändå på sin plats att boosta lite.

Sovit en timme extra också mitt på dagen, så nu är livet lite mer uthärdligt.

Idag är jag helt slut, känner mig nästan som jag är tillbakakastad till början av graviditeten igen. Har en förfärlig halsbränna och har konstigt nog börjat må illa också. Undrar vad som händer därinne i magen egentligen. Det är oftast ganska lugnt med signaler därifrån, men så plötsligt kör det igång med en hel kavalkad av signaler. Mest är det roligt, men ibland orkar man inte ha kaosdunsar till tusen därinne. Då är det bara att be barnafadern att lägga handen på magen och prata lite med den, så somnar ungen därinne om och blir alldeles stilla. Hoppas hon funkar så när hon kommit ut också, lite prat från pappa och sedan är allt lugnt, det vore ju onekligen ruskigt praktiskt.

Men jag, jag mår så ruskigt dåligt att jag faktiskt inte vet vad jag ska ta mig för med dagen. Försöker läsa i romanen jag ska redigera men somnar ifrån det av och till, eller, inte riktig sömn, bara ovärd halvsömn som knappt hjälper. Försöker planera för en promenad och för att laga mat men känner mig tung i hela kroppen, som att allt är värdelöst och att jag knappt orkar ta ett steg.

och ont i korsryggen har jag också. Dumma älskade bebis.

Så nu har jag precis satt igång med att läsa igenom romanen jag skrev tidigare i somras, för att kunna göra någon hyfsad uppfräschning/redigering av den och skicka in till förlag innan skolan börjar. Något säger mig att Organens struktur och funktion 30 hp + språkstudier + min fantastiska bebis som gottar sig rund och glad inne i magen inte kommer att lämna en massa fritid fram till nästa sommar att sitta och redigera romaner. Hade det inte varit för dottern hade jag ju kunnat ägna jullovet och det, men jag tror inte att jag som nyförlöst (eller är det bebisen som förlöses? men nej, det är väl kvinnan man förlöser?) kommer att ha litterära ambitioner som mitt huvudfokus.

Det är svårt, med redigering. Och roman. Jag vet att den är bra, på många ställen, stundtals riktigt bra, och intressant, och framförallt, det jag ständigt tröstar mig med: jag har läst så otroligt många böcker, utgivna, i någon mening färdiga, utgivna på stora förlag till och med, som är så mycket sämre.

Men perfektionisten i mig står inte ut för allting i den är inte fantastiskt och det påminner också så mycket om mig själv, jag skriver så typiskt Ulrikiskt, att det blir som att höra sin röst inspelad på band. Mycket obehagligt.

Och sedan vet jag att den enda som kan göra något åt den där obehagskänslan är jag, den enda som kan se till att det blir en färdig bok av det är jag, och hela tiden måste jag peppa mig själv till det för inte komme rnågon annan att se till att göra det.

En dag i juli var jag ju i Örebro och spelade in egna låtar. Några av de färdigmixade låtarna (alla är inte klara än) tänkte jag lägga upp här senare under helgen. Tills vidare får ni bara se hur snyggt och häftigt det var i studion. (Framförallt eftersom jag är så snygg och häftig, ehehe.)

ps som sagt var det en regnig dag. Mitt hår är regnskadat, inte sanslöst otvättat. kyssar&kärlek.

Det här kan ha varit den bästa sommaren i hela mitt liv.
Faktiskt blir nog saker i mitt liv bara bättre och bättre för varje dag, och det är sannerligen en ny och spännande känsla. Relationen till pojkvännen, relationen till föräldrarna, relationen till min sparkande bustös i magen. Till mig själv.

Allt roligt jobb jag har gjort (jag tycker det är jätteroligt att arbeta med översättning och kontrolläsning. Även de tråkigaste texterna ger mig en tillfredsställelse bara för att det handlar om ord och allt som har med text att göra gör mig varm i hjärtat. Kommer antagligen att älska att skriva journaler...), och romanen jag har skrivit som jag faktiskt känner att jag äntligen har hittat rätt med (och ännu mer eftersom min mamma - kanske något partisk förvisso, men likväl - läser den nu och säger att det är något av det bästa hon någonsin läst), och alla böcker jag har läst. (Sedan jag kom hem har jag läst bisarra mängder böcker, mycket facklitteratur om favoritområden som näringslära, cancer, sjukvård och lite om bebisar).

Det enda jag borde skaffa mig är väl lite vänner. Det är ett ständigt naggande projekt i bakhuvudet. Tycker bara att det är så svårt. Umgänge kan man skaffa sig, men vänner?
Hur gör man sånt?

En mage i februari, född på semlor men svältfödd på bebisar.


En mage i mitten av juli, när jag väl var i vecka 19 eller någonting ditåt. Här är jag och magen i en inspelningsstudio i Örebro.


En mage i slutet av augusti, i vecka 23. Sisådär sjutton veckor kvar för den, under vilka den ska växa ännu mer. Dagar då det känns motigt att gå ur sängen peppar jag mig med att om några månader är det säkert svårt att gå och stå, så man får njuta av sin rörlighet medan man har den.

Och inifrån allt oftare dessa små buffande dunsar som jag vill leka är försök till kommunikation men som nog egentligen mest är en klagan över en ökande trängsel.

Å mina vänner, det fanns en gång i tiden då jag fick så himla mycket gjort. Eller vänta lite, det får jag ju fortfarande. Det ligger i min natur att göra saker, inte bara som en följd av någon prestationshets utan helt enkelt för att nästan alla aktiviteter jag njuter av är sådana där man får någonting gjort.

Men det finns ju sådant som inte är lika skoj som annat. Numret på varje liten rhombomer när hjärnan utvecklas och vad den blir sen och var nervers kärnor börjar finnas och vart de sen migrerar är inte det skojigaste jag vet (kan inte embryologi-läran om hjärnan bara vara: först har bebisen ingen hjärna. Sen får den en hjärna! Happy time!), och alla översättnings/kontrolläsningsjobb jag arbetar med är inte heller de mest upphetsat engagerande. Översättningern kan jag inte prata så mycket om, för den är oftast sekretessbelagd, men just idag kan jag ju säga så mycket som att det finns ingen anledning att göra jobbet jag arbetar med nu sekretessbelagt - ingen skulle vara intresserad ändå.

Och det fanns en gång i tiden när jag tog mig igenom sådana saker genom att straffa, håna och plåga mig själv om jag inte presterade. Prestera Ulrika prestera, hetsade jag i hjärnan, det finns inget alternativ till fullständig prestation.
Och dog lite av utmattning.

Nu är min mentalitet så annorlunda. Jag tänder levande ljus, jag dukar upp ett fat med mörk choklad att smaska på, serverar mig en kopp jasminte och lyssnar på jazz hela förmiddagen medan jag förjust stampar takten med foten. (En vana jag ärvt av min far, och som jag hänger mig åt enbart när ingen annan är hemma).

Det är så mycket roligare - och, faktiskt, mycket effektivare - att göra på det viset.

Jag älskar att känna de små sparkarna där inifrån, de försiktigste små signaler om att hon faktiskt finns där, min lilla dotter. Om några månader kanske det är annorlunda - jag har då hört skräckhistorier om dunsar upp i revbenen så man knappt kan andas, sömnlösa nätter redan innan krabaten därinne kommit ut och mängder med kaos. (De kan ju inte bara sparka därinne, utan även hicka, nypas och hitta på allt möjligt bus). I och med att jag har en tenta två veckor innan beräknat förlossningsdatum får hon gärna hålla sig lite stilla sådär i början av december, men man vet ju aldrig med barn, hon kanske vill bryta sig ut precis då i stället och då blir det ju ingen tenta över huvud taget.

Men nu är sparkarna magi. Nästan ännu bättre än att känna henne själv är när hon sparkar så att barnafadern också kan få känna. Trots allt är hon hälften av honom, och jag vill så gärna att de ska få kommunicera lite med varandra redan nu. (Bebisar kan höra in i magen i den här veckan, framförallt mörkare röster, så ibland kan det pratas med magen från fadern, och buffas på magen, och då, om han har tur, kommer det BUFF och SPARK tillbaka. Kommunikation på hög nivå, min dotter har nog ärvt det från sin mor, den ljuva talangen att kunna få fram ett budskap).

Och jag, jag tillbringar dagarna med att plugga in början på terminen som inte startar förrän 5 september, nu när jag har turen att vara så frisk och må så bra, så att jag har mer mariginal att verkligen ta hand om mig när jag inte är lika frisk och inte mår lika bra. Under allt detta stillasittande är det allt oftare någon som vaknar till och också vill vara med, på sitt sätt. Du-duns säger det i magen när jag förstrött biter mig i läppen och försöker minnas alla ben i skallen. Du-duns när jag läser om hjärnans blodtillförsel, försöker memorera varje väg. Du-duns du-duns du-duns när jag läser om den embryologiska utvecklingen av nervsystemet.

Jag som alltid har känt mig så ensam.

[Obs: jag har nog egentligen inget syfte med det här inlägget. Jag gillar bara att nörda mig, helt enkelt.]

Något jag älskar med att vara gravid är att mitt fascinerade-fixerade matintresse återigen kan få användas till något med, vad ska man säga, högre syften. Jag älskar nämligen mat, i alla dess aspekter. Jag älskar att äta på den, att titta på den, att lägga upp den i eleganta kombinationer som små konstverk, att tillaga den, att näringsvärdesberäkna den, att veta hur man undviker gifter så väl som möjligt, att känna till politiska aspekter kring mathistorien. Alltihopet kring maten, helt enkelt. En gång i tiden hetsade det mig att leta efter den mat som var fettsnålsat och kalorifattigast och hela det där köret, sedan tröttnade jag för jag kunde aldrig riktigt se poängen. Ett tag fick jag utlopp för matintresset genom att jag var vegan, men nu är jag ju inte det längre.

Men jag är gravid i stället, och att försöka skapa mig en filosofi kring vad jag tror är den ultimata maten nu är något av det roligaste jag vet för tillfället. I början var det inte så intressant eftersom all mat jag inte kräktes upp, och all mat jag över huvud taget klarade av att äta, var detsamma som bra mat, och då fanns det inte så många intressanta matdimensioner att studera.

(Sedan tror jag inte att det här är den ultimata kosten för alla gravida, blablabla, det funkar för mig för att jag tycker det är skoj och spännande men vore kanske inte lika aktuellt för någon som tyckte mat är tråkigt, då är det ju bättre att äta så enkelt man kan. Man måste likosm alltid lägga in den här disclaimern om man diskuterar sådant här, annars känner folk sig angripna för att de inte gör precis som man själv och kanske inte pallar att bry sig lika mycket).

Till exempel äter jag inte kött nu (vilket jag inte gjort på två år, men som jag kom att göra i början av graviditeten eftersom jag mådde såpass dåligt att det vare n utmaning att få i sig sådant som jag kunde äta OCH som gav mig bra med näring, och tex järnet från köttet och det faktum att jag blev sugen på det gjorde att det kändes ganska värt), huvudsakligen för att det ligger så högt i näringskedjan att miljögifter ackumuleras i kött, och jag är inte direkt i den ekonomiska situationen att jag kan köpa Krav-märkt kött, där halterna av olika gifter och mindre-bra grejer torde vara lägre, eftersom Krav-märkta djur också är uppfödda på Krav-märkt foder.
Av samma skäl konsumerar jag inte heller andra animaliska produkter som inte är ekologiska - oekologisk mjölk, ost, ägg går helt bort. Eftersom det oftast är mindre summor det rör sig om för att välja ekologiskt där lever jag dock inte veganskt, så jag behöver inte bekymra mig om B12 och kalcium som om jag varit vegan.

Jag äter inte heller fet fisk (vilket jag ibland sedan jag slutade vara vegan), av samma skäl som med allt det andra, men jag äter omega-3-tillskott med långa fettsyror. Om kroppen själv kan omvandla helt vegetabiliska omega-3-fettsyror (som finns i tex rapsolja, valnötter) till de längre fettsyrorna EPA och DHA i tillräckligt hög utsträckning är omdiskuterat, så omega-3-tillskott rekommenderar jag ju egentligen alla som inte äter fet fisk 2-3 gånger i veckan, och framförallt de som aldrig äter det. Framförallt om man som jag har en bebis i magen som har potential till värsta häftiga hjärnan, då vill man ju mata den med allt den behöver.

Och slutligen äter jag inte heller sötsaker i någon högre grad. (Under sommaren har det dock varit andra bullar! Och andra prinsesstårtor, blåbärspajer, kladdkakemuffins, chokladtårtor...) I början av graviditeten blev det mängder av sådant, och till slut kände jag att det fick vara nog. Framförallt som studier tyder på en ökad risk för att föda stora bebisar (med komplikationer som tvungen kejsarsnittsförlösning) hos kvinnor som konsumerar mycket sötsaker under graviditeten. En del jag läst säger också att risken för välfärdssjukdomar som fetma och diabetes kan öka om man matar fostret med en massa socker, men sådana samband kan ju vara svåra att fastställa. Hursomhelst är jag ganska nöjd med kakfrossandet en period, och jag tycker om att ställa upp utmaningar för mig själv.
(Det här med sötsakerna är förresten väldigt känsligt om man läser på forum för gravida. Argumentet "JAG ÅT MASSA SOCKER UNDER GRAVIDITETEN OCH MIN BEBIS FÖDDES HELT NORMALSTOR!!! OCH MÅR JÄTTEBRA!!! MHM MHM!!!" är oerhört flitigt förekommande. Jag hör sällan det argumentet i andra debatter om statistiskt ökade risker för saker. "JAG HAR ALDRIG BILBÄLTE PÅ MITT BARN OCH HON HAR MINSANN ALDRIG SKADATS I EN BILOLYCKA!" Naturligtvis tycker jag att mammor som inte sätter bilbälte på ungarna är betydligt mer problematiska än de som njuter av kakor under graviditeten - det är helt enkelt helt olika riskökningar och typer av risker man utsätter barnen för. Men argumentationstekniken är ju tämligen analog).

Går mitt nörderi bara ut på att INTE äta saker alltså? Det låter ju hälsosamt, och så är det naturlgtvis inte. Saker jag konsumerar i rejäla mängder är:
- frukt, framförallt ekologisk frukt och frukter där man inte äter skalet (banan, kiwi, passionsfrukt, apelsiner) och där man därför får i sig mindre pesticidrester när man äter dem
- grönsaker och rotfrukter (ekologiskt ibland, men ska man välja mellan ekologiska frukter och grönsaker är frukt mer prioriterat eftersom man oftare hitta pesticidrester på frukt än på grönsaker). Lök av olika sorter är min älskling, jag stoppar det i alla möjliga såser och soppor och grytor och tänker knappt på det som en grönsak. Morötter som knapras på medan jag lagar mat är en annan trevlig sak.
- linser och bönor. Såklart, eftersom jag är vegetarian, men jag behöver boosta mitt järnvärde lite extra (barnmorskan jag har började hata mig när jag sa att jag inte äter kött), så båda huvudmålen innehåller linser eller bönor.
- torkade aprikoser - för att det är så gott, och för att de också hjälper till med järnvärdet.
- C-vitaminrika saker till varje måltid för att öka järnupptaget; upptaget av icke-hemjärn (alltså det järn som finns i vegetabilier) kan öka med fyra till fem gånger vid en måltid om man konsumerar C-vitamin motsvarande en apelsin, typ. Jag brukar äta en kiwi till förrätt + en tomat i sallad till maten, eller dricka apelsinjuice som måltidsdryck.
- jordnötssmör, i och med att jag inte äter ost, att det mättar bra samt att det kan ge ett litet järntillskott om man tar det ihop med något c-vitaminrikt.
- svamp, svamp och åter svamp. För att jag tycker det är så sjukt gott, helt enkelt.

Och hur kan då detta arta sig i praktiken? Ja, det här mongolånga inlägget är troligen bara en inledning till en matbildskavalkad som ska börja så fort jag har lokaliserat min kamerasladd, men såhär åt jag till exempel idag:

Frukost: Ekologisk naturell yoghurt, müsli med bovete, torkade fikon, havregryn, mandlar och annat smaskens samt en skivad banan

Mellanmål: Hembakt rågbröd med jordnötssmör och en kiwi

Lunch: Currygryta med röda linser, krossade tomater, lök och vitkål, fullkornspasta och apelsinjuice som måltidsdryck (och lite torkade aprikoser till efterrätt)

Mellanmål: Kiwi, passionsfrukt, mörk choklad och en god bok. (Fast nej, den åt jag visst inte, den var bara god ändå).

Middag: Pannkakor (gjorda på havremjölk) med spenat i smeten, och en fyllning med hackade hasselnötter och mandel, hackade torkade aprikoser och kikärtor i sojasås (godare än vad det låter, ruskigt och väldigt gott faktiskt).

Och efter all denna mat var jag så utslagen över hur fantastiskt det är att äta, tänka och laga detta magnifika fenomen, MATEN, att jag var tvungen att delge er allt detta.
Puh.

Den lilla saken där i magen har varit ganska lugn sedan hon och jag återvände till Umeå, kanske omtumlad av allting omkring henne (de kan ju höra ljud därinne i den här veckan) i och med att hennes farföräldrar har varit här på besök, och hennes mamma har hetsat runt och försökt vänja sig vid att vara hemma igen. När allting är så kaotiskt passar det bra att bara ligga i magen och sova, det skulle jag också göra i samma situation.

Men när hennes mamma lade sig ner på soffan för att göra sina avslappningsövningar och meditera lite, då satte det igång så att det nästan rykte om det. DUNS DUNS DUNS i magen, DUNS DUNS DUNS, en sisådär 6-7 sparkar på raken och med en intensitet jag inte riktigt känt tidigare. Mycket underhållande och spännande det här - jag trivs ganska bra med meditations/medveten-närvaro-övningar i allmänhet, men att "lyssna på sitt inre" och "känna in kroppen" blir onekligen mycket mer spännande när man har en levande, sprattlande, sparkande liten filur därinne som påkallar uppmärksamhet för allt vad hon är värd.

Min lilla Bebis Bus, jag undrar om hon kommer att bli lika bråkig som sin mor. Och lika förbannat, oresonligt envis...
För husfridens skull vore det kanske bäst om hon på något märkligt sätt fick ett lite lugnare temperament.

Det sticker små knivar i magen
vad gör du, mitt busiga barn?
skräm nu inte slag på din mamma
du förstår, hon är inte van

vid en inneboende i kroppen
helt utan förhandlingsmöjlighet
om hyra och hela galoppen
om dygnsrytm och rimlighet

så bråka nu inte med mamma
var försiktig med din hyresvärd
men flytta inte heller med detsamma
då blir du så undernärd

Nu far jag hem till Umeå.
Till barnafadern, till långa promenader i det sista av sommaren (eller kanske har det redan hunnit bli höst däruppe, min favoritårstid, jag vet faktiskt inte), till cykelturer längs med älven och simturer i simhallen på Haga. Till barnmorskebesök och magklapp och den egna lägenheten.

Det är vemodigt att fara från Uppsala och det stora huset på landet där mina föräldrar bor - jag vill definitivt bo på landet i framtiden, det känns allt mer uppenbart - men norrut måste jag förr eller senare.

Synd bara att det är så lång väntetid innan jag också har en liten bebis.

Insåg att mycket depp över utbildning kanske hade sin grund i något helt annat, nämligen att jag är rejält förkyld och uschlig.

Ligger och dricker ingefärsdryck med honung och kollar på alla avsnitt av Kvartersdoktorn (finns på Svt) och plötsligt verkar det mycket, mycket roligare att utbilda sig till läkare.

nu ska jag beklaga mig lite, jag tycker ju om att göra det i text.

Någon gång under tentapluggsperioden började jag känna att det här med att bli läkare kanske inte är min grej trots allt. Jag tror att folk tenderar att kunna känna så under vissa tentapluggsperioder, kanske i synnerhet om man läser cellbiologi så detaljerat att det upphör att vara fascinerande utan snarare gör en spyfärdig. (Fast nu är jag inte riktigt rättvis. Förvisso kräktes jag några gånger i veckan när jag pluggade till tentan, men jag misstänker att det snarare var relaterat till ett visst tillstånd jag försatt mig i. Men vem vet?)

I alla fall, sedan har jag ju haft ett helt fantastiskt sommarlov att vila upp mig och göra sådant jag tycker är genuint roligt, men ändå inte särskilt icke-produktivt; jobba massor, skriva roman och noveller till novelltävlingar, plugga ryska, träna... har känt mig så duktig och sluppit studier och så tänker jag att snart kommer jag tillbaka till universitet och nu har jag massor av energi och oj-vad-roligt-det-ska-bli och med all den extra motivationen man har för att hålla sig i fas eller helst hela tiden lite i förväg så att man inte kommer alltför mycket efter den där första månaden efter att barnet kommit då springa på föreläsningar kanske inte är vad man helst gör stup i kvarten, och så...

så...

så går man in på kursplattformen och kollar schemat lite, är inne på Facebook och ser klasskamrater som pluggar för nästa termin, och är genast trött igen. Det är säkert roligt, det kommer att vara intressantare den här terminen, men...
just nu känner jag mig i alla falll ganska övertygad att om det inte hade varit för allt det roliga som väntade sen, när man väl får bli läkare, hade jag aldrig gått den här utbildningen. Då hade jag läst civilingenjör eller till och med gjort värsta egenföretagaransträngningen för att kunna försörja mig som frilansöversättare, frilansjournalist och författare.
Men det finns ju så många anledningar till att jag inte gör allt det andra. Det finns så många anledningar att vilja bli läkare i stället.

Det är bara konstigt med utbildningen, för en del av mitt ogillande inför den är att jag tycker att den ligger under min nivå, samtidigt som jag hatar att inte vara bäst. Paradoxalt, kanske, men ganska enkelt: det är ingenting som är svårt, någonsin, i det vi gör, inte svårt att förstå. Det finns ingen kittlande naggande känsla av att man inte riktigt greppar det, men snart! som om man pluggat fysik eller matte eller riktig kemi eller något.
Jag har alltid varit bra på att förstå. Det har varit lite min paradgren, hela livet igenom, att jag har fått de ständiga bekräftelskickarna och bonding moments med lärare för att jag är den som förstår, och för att jag älskar att förstå mer.

Men här handlar det inte om det, så jag är inte bäst. Här handlar det om att sätta sig ner, sitta still, och pressa in, pressa in, och pressa in lite mer. Information, information, information.
Det har jag också gjort, i och för sig, som när jag pluggade ryska och en period lärde mig över 100 glosor om dagen. Men det kändes så mycket mer värdefullt då. Varje ord var på ett annat sätt något som höjde ens nivå. Varje detalj man lär sig i våra läkarstudier är inte, i lika hög grad, något som höjer en till en ny nivå. Det är bara en massa grejer man måste kunna.
Och jag är inte bäst. Vi är 100 pers i klassen och jag vet att jag inte borde ha den ambitionen, men någon del i mig hatar ju såklart just det: jag är inte bäst. Jag distingerar mig inte, jag sticker inte ut, jag är bara en asocial tjej (det var i och för sig också kopplat till gravidieten i rätt hög grad, jag var rädd att kräkas under halva terminen typ så jag byggde ett bo längs bak i föreläsningssalen där jag alltid satt så att jag skulle kunna springa ut och spy om det behödes), en asocial tjej som hänger runt och är ganska medelmåttig.
För jag är ju inte den snyggaste, eller den som tränar mest, och det är jag van vid, men jag är inte heller den som är... bäst, och som ständigt briljerar, och det, det är jag i min bortskämdhet inte van vid.

Fast jag insåg just en sak.
Nästa termin är jag, troligen, den som har störst mage.
Det är ju lite vinnande, i alla fall.

Försäljningen av kaninungar fortsätter. Jag sitter i telefon och informerar, propagerar, garanterar. Märker hur roligt jag tycker det är. Jag har alltid tyckt om att få saker att hända, dra igång ett projekt och sedan övertala människor så att det slutförs, kasta mig in i det med nästan ohållbar intensitet. Typ som när jag var ordförande för Luf Uppsala. Eller som när jag och en annan tjej fixade studentskivan vi hade på gymnasiet. (Lustigt nog var väl ingen av oss den som tyckte det var allra viktigast att ha en skiva, liksom, vi var bara de som var bäst nog på att fixa saker).

Så kanske borde jag blivit säljare i stället. Glidit runt mellan kunder i en häftig bil och i snygga kläder och dyra designersolglasögon, slänga upp min portfölj och dra fram eleganta presentationer och sälja annonser i SvD Näringsliv, typ.
Det hade varit spännande.

Fast inte lika mycket mysiga barnfamiljer att komma i kontakt med som när man säljer kaninungar. Det är trots allt en annan av behållningarna. Alla dessa döttrar, mellan sex och tio år gamla, som ska få sin egen kaninunge; ofta systrar, som alla ska få varsin.

Och jag smeker, nästan som i förbigående, min egen mage, letar efter sparkarna jag tror jag har börjat känna där inne (om det inte bara är min egen puls, som blir extra stark ibland) och undrar över min egen dotter. Vad hon kommer att önska sig. Vilka fantastiska överraskningar - för överraskningar man får när man är sisådär sex, sju år gammal tenderar att kunna bli mycket magiska än alla andra överraskningar man senare får i sitt liv - jag kommer att kunna ge henne som kommer få henne att glittra och spricka upp i leenden som får mitt hjärta, min mage, hela jag att smälta sönder.

Jag hoppas vi ska få det fint, hon och jag.

Jag skrev en roman den här sommaren för att jag hade bestämt mig för att unna mig att skriva en roman den här sommaren. Men nu när det tunga arbetet av den är färdigt (jag hoppas lite på att kunna redigera det sista under lovets sista veckor, men vi får se), är det redan märkligt tomt och jag känner för att skriva en till. Fast jag bestämt mig för att jag skulle vara ledig, alldeles ledig nu, fram till fredag/helgen då jag far tillbaka till Umeå igen, och sätter igång att börja plugga lite inför nästa termin. (Med tanke på att jag ska bära och föda ett barn den terminen, känns det som att det knappast skadar att ligga lite förväg).

Jag som trodde att allt jag längtade efter var den totala, villkorslösa ledigheten. Se på film, ligga och läsa, promenera, hela dagarna.
Den är oftast behaglig ett slag, men jag tror att jag ändå aldrig riktigt kommer att bli vän med den. Jag har svårt att uppskatta de lediga stunderna om dagarna inte också innehåller ett visst mått av prestation, att man är på väg framåt på något vis. En roman som växer, språkkunskaper som utvecklas, sådant.

Men de nya romanidéerna som redan ploppar upp måste nog vänta till nästa sommar. Tiden är inte tillräcklig, trots allt, och jag behöver nog en paus också, trots allt.

Mina föräldrar har ju lite kaniner, och just nu ganska mycket kaniner eftersom en passionerad hane rymde och hastigt och lustigt befruktat tre honor, vilket gav tre kullar kaniner, totalt sexton små kaninungar.

Detta innebär att jag nu under den senaste veckan är kanindealer, big time. (Se den tjusiga Blocket-annonsen här)
Och som alltid när man ska få saker sålda, kommer man i kontakt med en hel massa personer som är helt okej, men också en hel del... märkliga saker. Folk som skriver med de mest underliga typer av begäran. Och de mest underliga försök till interpunktion, stavning och... uttryckssätt.

Jag känner djup tacksamhet, över förmågan jag fått att kunna formulera mig begripligt. Jag inser i dessa dagar att den inte är alla människor förunnad.

Kollade igenom lite gamla kommentarer av olika skäl och såg att jag fått frågan om hur jag tänker kring genusuppfostran och mitt (mina, det kommer fler så småningom är planen) barn.

Till att börja med skulle jag egentligen vilja ha en definition på genusuppfostran. Har sökt runt lite på Internet, men det verkar inte vara ett begrepp som alla är överens om, så jag får beskriva hur jag tänker uppfostra dem i stället, barnen (även om sådant såklart förändras när man väl sitter där med dem, man kan ha många högtravande tankar i teorin, praktik är en annan sak).

I och med att jag vill skaffa en hel hög med ungar, är det ganska sannolikt att jag kommer att få både pojkar och flickor.
Kommer jag då att behandla barnen olika bara för att de är pojkar respektive flickor? Anser jag, per definition, att de ska ha olika leksaker, leka olika slags lekar, etcetera?
Nej, det kommer jag inte, nej, det gör jag inte. Det känns ganska främmande att använda sig av generaliseringar - något jag i sig inte har något emot, och ska skriva om en annan gång, generaliseringar är nödvändiga och användbara - men det känns främmande att använda sig av gruppgeneraliseringar när det rör sig om mina barn, som jag såklart kan och bör bemöta på ett individplan.

Jag vet till exempel med mig att jag har varit väldigt ovanlig, som kvinna, på många sätt. Vad man tror att det beror på kan förstås handla lite om vilken ideologi man tillhör och vilken tro man hyser i allmänhet om vad saker beror på, men jag personligen är tämligen övertygad om att det inte bara är kulturellt. Stora delar kulturellt betingat, beroende på vad jag har upplevt och beroende på en speciell hemmiljö, men många av mina unika drag manifesterade sig så tidigt, och känns så... inneboende, intrinsikala, att jag misstänker att de är genetiska.
Det är inte orimligt att tro att mina döttrar kan komma att ärva en del av de speciella egenskaperna. Att tvinga dem till något "typiskt kvinnligt" för att jag fått för mig att det ska vara så vore inte bara elakt och blint, det vore att glömma allt om mig själv och vad jag själv har behövt under mitt liv.

Både mina söner och mina döttrar ska hjälpa till hemma, och få lära sig de nödvändiga saker man bör kunna för att hyfsat sköta ett hem. Det känns ganska självklart - jag undrar hur många som skaffar barn idag som aktivt tänker att "flickorna kan väl laga mat och så kan pojkarna springa omkring och spela fotboll". Jag har aldrig träffat någon som påstår att den tycker barn ska uppfostras så, men vilka jag har träffat är naturligtvis inte ett statistiskt underlag.

Men jag vill också att mina barn ska vara stolta över vilka de är, allting som de är, och i det ingår det faktum att de är pojkar och flickor. Det är inte deras enda identitet, och kommer kanske inte heller att vara deras största, men det är en identitet, ett faktum om deras liv, precis som andra fakta som tillsammans bildar historien om vårt liv, och det kommer att påverka oss, vare sig vi vill det eller inte.
Allt som handlar om oss, påverkar oss. Många gånger talar man om identitetsskapande hos individer som något som ska formas helt fritt, oberoende av allting annat. Att det inte får finnas bilder i samhället av vad det innebär att vara till exempel kvinna, författare, intelligent, ung, mamma, läkare (för att då välja några av de identitetsmarkörer som formar min självbild). Problemet är att jag tror inte att vi kan skala bort bilden av vad det innebär att vara olika saker. Det är därför vi har ord och begrepp - för att kunna kommunicera med varandra om gemensamma upplevelser. Vi kan omforma betydelsen i sådana begrepp, men jag ser inget egenvärde i att eliminera dem. Vi kan låta andra identitetsmarkörer få större betydelse, vilket jag också ser sker idag. Idag är man inte huvudsakligen "kvinna", exempelvis - det är i alla fall min erfarenhet - utan kan snaraer forma en identitet utifrån vad man pluggar, vad man intresserar sig för, etcetera. Men jag ser inget fel i att också ge en identitet utifrån sitt kön.
Hmm, det här blir väldigt abstrakta resonemang, som jag har funderat över länge, men som är svåra att uttrycka tydligt, särskilt eftersom jag vet att det är känsliga frågor och många tycker annorlunda. Jag utvecklar gärna, och specificerar gärna.

Kopplat mer praktiskt, till min barnuppfostran, så innebär det att jag gärna vill att mina barn är stolta också över de unika egenskaperna som följer av deras kön. Min dotter, till exempel - jo, jag väntar en dotter, det har jag nog inte nämnt, en fantastiskt fin och hel liten flicka som sparkar runt i min mage som en tok om kvällarna - ska få vara stolt över allt hon är: intelligent, påhittig, blyg, social, snäll, busig, vad hon nu får för egenskaper... Men ju äldre hon blir, desto mer kommer jag också att försöka ge henne en stolthet över att hon är kvinna. Hon har vissa fantastiska grejer som hon inte skulle haft om hon blev man, saker som ibland kan vara en förbannelse men som i grunden är rätt mirakulöst. Att hon kan bli med barn, till exempel, en av de mest solklara grejerna. Jag vet inte om det är särskilt vanligt, men när jag har haft förfärliga menssmärtor har jag ofta påmint mig själv om att man går igenom all den där skiten, varje månad, på grund av att min kropp har dragit en form av vinstlott - den är kapabel att föra den här arten vidare. Det är jag som kan bära barnen, och jag som har värsta makten på det sättet.
Det har ofta gett ett annat perspektiv till saker, gjort grejer häftigare.


eh, ja, whatever. Jag vet faktiskt inte hur jag ska formulera det här bättre just nu. Det är mycket lösa tankar, på väg att formas till mer av en helhet.

kontentan: Nej, jag kommer inte att behandla mina barn olika för att de är pojkar och flickor. De ska alla få utvecklas utifrån de individuella förutsättningarna och intressena. Däremot har jag, rent generellt, inget emot at tman hittar en stolthet också i sådana givna identiteter som kön (eller andra givna identiteter, som att man är sina föräldrars barn, att man är född på den plats man är född, etc). Det ska inte vara den enda identiteten, eller en identietet som hämmar en, men det ska vara en grundtrygghet medan man försöker leta sig fram till alla de andra sakerna som ska ingå i berättelsen om vem man är, och vem man vill bli. Identitetsformande är en svår och krävande process - att ha några komponenter i "vem man är", klara för sig tror jag kan gynna den processen, snarare än hämma den.