Romans

Så! Nu är den äntligen klar, den älskade lilla romanen. 65 000 ord blev den efter redigering, ungefär. Nu ska jag bara cykla upp till universitet imorgon, korrekturläsa de första 10 sidorna ytterligare så att de är perfekta rent stavfels/skrivfelsmässigt (om första sidorna innehåller fel ser det oproffsigt och oseriöst ut) och skriva ut några hundra sidor. Medan skrivaren pumpar måste jag också fundera ut en titel. Arbetsnamnet har varit Romans, mycket för att jag tänkt på den som ett musikstycke, typ en romans för oboe eller så, men det har inget som helst med handlingen att göra så den måste ju heta något. Aldrig tidigare har titel varit så svårt för något alster, faktiskt.

Sedan blir det till att skriva följebrev och skicka iväg. Hurra!
3 kommentarer

aowaoaoaoa

... det var ju det här med disciplin. Jag är lite för av och på, med många saker, för svartvit. Älska/hata, känna/stänga av alla känslor, få saker gjort/ligga hela dagen och stirra i taket. (Nåväl, det har jag inte gjort, jag har lagat matlådor, sovit lite, skickat viktiga mail). Sov dåligt och blev tvungen att omprioritera sådant som uppstigningstider och sätta-igång-med-skrivandet-tider på grund av vila som krävdes, och sedan matlagning som krävdes, och nu är jag frustrerad för att hela planen är ruckad och har därför svårt att inse att när klockan är drygt tolv är dagen inte slut, allt är inte över, och det är fullt möjligt att dra till Medicinska Biblioteket (där jag sitter i tomma lokaler och fixar sluttampen av bokhelvetet) nu och stanna där ända till 22 om jag så skulle vilja. Stanna där till 16, och jag har fortfarande fått fyra timmars arbete gjort jämfört med inget arbete gjort, vilken är en skillnad.

så upp
ur
stolen
dumma
Ulrika-rumpa

och få lite skit gjort.

Så. Nu. Hejdå.
0 kommentarer

Sanslösheten

Jo, det är ju bra det där, med att ta tag i sig själv, förändra de där sakerna man vet att man egentligen skulle må bättre om man förändrade. Dessutom har jag på sistone fått en liten hang-up på tanken om att det är nu jag fortfarande har chansen, nu, medan min hjärna fortfarande är riktigt formbar, en fantastisk liten lerklump att ommodellera efter ett behag - senare, om kanske bara några år, kommer det att vara så mycket svårare. Säkert kan jag fortfarande förändra saker, även då - de senaste årens hjärnforskning har ju verkat ge positiva resultat ur den bemärkelsen, att hjärnan är mer plastisk än man tidigare trott - men jag har ändå känslan av att den där leran kommer att ha torkat en aning, spricka lite lättare när man bara försöker peta på den och skufsa om den. Det är lika bra att jag bygger mönstren nu som jag vill ha i resten av mitt liv.

De flesta mönster i min hjärna är ganska trevliga. Pluggmönstren, självdisciplinmönstren, begåvningsmönstren, fascination-över-världen-mönstren.
Men de här rädd-för-människor-mönstren, och springa-och-gömma-sig-istället-för-att-behöva-prata-mönstren, och orden-stockar-sig-i-munnen-så-jag-vill-inte-säga-något-alls-mönstren, de kan gärna få omdanas en aning.
Jag vet ju att jag kan. Egentligen. Jag tror inte längre att jag har något medfött som gör det svårt för mig att uppfatta signaler eller att ge lämplig respons på vad andra människor gör - jag tror bara att det händer att jag paniskt förlamas när jag ställs inför vissa sociala sammanhang (precis som det kan fungera helt utmärkt bra i andra, och jag kan bli det sociala sammanhangets centrum, mycket beroende på vilket humör jag själv råkar vara på). Och det kan vara opraktiskt. Det sänker hela mitt allmänsjälvförtroende så mycket.

Så jag har kastat mig ut i chockterapi, för annars är det som när man ska doppa sig i iskalla sjöar om sommaren - man blir stående där med kroppen bara nedsänkt till hälften, och det är inte ett dugg behagligare än om man bara tagit sig samman och rusat i direkt.
För några dagar anmälde jag mig till något som heter The Buddy Programme at Umeå University, och som går ut på att man ska hänga med utbytesstudenter, som ett slags fadder som lär dem om Sverige, Umeå och annat viktigt. Man samlas i Buddy Groups som består av både svenska och utländska studenter och så gör man en massa aktiviteter av det slag som jag själv säkert skulle tendera att undvika om jag kom någonstans - fåniga lekar, pubkvällar, fester, sådant. Först mailade de och sa att det var så många som sökt om att bli buddy att jag bara hamnat på en väntelista, och jag andades ut - puh, nu skulle jag slippa! - men nu har de mailat mig information och schema utan att säga något om att det inte skulle gälla mig, så jag gissar att väntelistan kortades av när de väl började kontakta de som anmält sig.

Och jag är livrädd, såklart. Lite exalterad, jag har läst välkomstbrevet flera gånger, men livrädd. Hittar hela tiden på ursäkter, som är ganska giltiga. Jag har inte tid,tänker jag, och det är sant. Jag är fruktansvärt dålig på att ta mig tid för sociala saker. Alla människor som någonsin försökt bli min vän vet det. Jag tenderar att klaga över att jag så sällan kommer någon nära - samtidigt som jag har svårt att få in i min skalle att då kanske man måste avsätta utrymme i livet för att umgås med folk också.

Jag tycker inte om kvällsaktiviteter, säger jag för mig själv, och jo, det stämmer också. Jag avskyr konventionen att saker alltid ska börja så sent. Efter åtta, helst efter sju, vill jag vara hemma. Sedan känner jag mig otrygg och trött, villl varva ner i min egen säng, med mitt eget umgänge. Men samtidigt har några väldigt roliga saker jag gjort i mitt liv legat sent på kvällen, som när jag gick på teater, till exempel, och om jag ska kräva att allting ska vara anpassat efter mina vanor kommer jag ju aldrig att kunna göra något häftigt.

Man måste kasta sig ut, helt enkelt. Rakt ner i det iskalla vattnet.
3 kommentarer