Sanslösheten

Jo, det är ju bra det där, med att ta tag i sig själv, förändra de där sakerna man vet att man egentligen skulle må bättre om man förändrade. Dessutom har jag på sistone fått en liten hang-up på tanken om att det är nu jag fortfarande har chansen, nu, medan min hjärna fortfarande är riktigt formbar, en fantastisk liten lerklump att ommodellera efter ett behag - senare, om kanske bara några år, kommer det att vara så mycket svårare. Säkert kan jag fortfarande förändra saker, även då - de senaste årens hjärnforskning har ju verkat ge positiva resultat ur den bemärkelsen, att hjärnan är mer plastisk än man tidigare trott - men jag har ändå känslan av att den där leran kommer att ha torkat en aning, spricka lite lättare när man bara försöker peta på den och skufsa om den. Det är lika bra att jag bygger mönstren nu som jag vill ha i resten av mitt liv.

De flesta mönster i min hjärna är ganska trevliga. Pluggmönstren, självdisciplinmönstren, begåvningsmönstren, fascination-över-världen-mönstren.
Men de här rädd-för-människor-mönstren, och springa-och-gömma-sig-istället-för-att-behöva-prata-mönstren, och orden-stockar-sig-i-munnen-så-jag-vill-inte-säga-något-alls-mönstren, de kan gärna få omdanas en aning.
Jag vet ju att jag kan. Egentligen. Jag tror inte längre att jag har något medfött som gör det svårt för mig att uppfatta signaler eller att ge lämplig respons på vad andra människor gör - jag tror bara att det händer att jag paniskt förlamas när jag ställs inför vissa sociala sammanhang (precis som det kan fungera helt utmärkt bra i andra, och jag kan bli det sociala sammanhangets centrum, mycket beroende på vilket humör jag själv råkar vara på). Och det kan vara opraktiskt. Det sänker hela mitt allmänsjälvförtroende så mycket.

Så jag har kastat mig ut i chockterapi, för annars är det som när man ska doppa sig i iskalla sjöar om sommaren - man blir stående där med kroppen bara nedsänkt till hälften, och det är inte ett dugg behagligare än om man bara tagit sig samman och rusat i direkt.
För några dagar anmälde jag mig till något som heter The Buddy Programme at Umeå University, och som går ut på att man ska hänga med utbytesstudenter, som ett slags fadder som lär dem om Sverige, Umeå och annat viktigt. Man samlas i Buddy Groups som består av både svenska och utländska studenter och så gör man en massa aktiviteter av det slag som jag själv säkert skulle tendera att undvika om jag kom någonstans - fåniga lekar, pubkvällar, fester, sådant. Först mailade de och sa att det var så många som sökt om att bli buddy att jag bara hamnat på en väntelista, och jag andades ut - puh, nu skulle jag slippa! - men nu har de mailat mig information och schema utan att säga något om att det inte skulle gälla mig, så jag gissar att väntelistan kortades av när de väl började kontakta de som anmält sig.

Och jag är livrädd, såklart. Lite exalterad, jag har läst välkomstbrevet flera gånger, men livrädd. Hittar hela tiden på ursäkter, som är ganska giltiga. Jag har inte tid,tänker jag, och det är sant. Jag är fruktansvärt dålig på att ta mig tid för sociala saker. Alla människor som någonsin försökt bli min vän vet det. Jag tenderar att klaga över att jag så sällan kommer någon nära - samtidigt som jag har svårt att få in i min skalle att då kanske man måste avsätta utrymme i livet för att umgås med folk också.

Jag tycker inte om kvällsaktiviteter, säger jag för mig själv, och jo, det stämmer också. Jag avskyr konventionen att saker alltid ska börja så sent. Efter åtta, helst efter sju, vill jag vara hemma. Sedan känner jag mig otrygg och trött, villl varva ner i min egen säng, med mitt eget umgänge. Men samtidigt har några väldigt roliga saker jag gjort i mitt liv legat sent på kvällen, som när jag gick på teater, till exempel, och om jag ska kräva att allting ska vara anpassat efter mina vanor kommer jag ju aldrig att kunna göra något häftigt.

Man måste kasta sig ut, helt enkelt. Rakt ner i det iskalla vattnet.
3 kommentarer
Anna

Ulla! Tänker på dig med ojämna mellanrum och undrar hur du har det och tänker att det vore roligt att ses igen nån gång. Och nu så gick jag in på din blogg för första gången på väldigt länge och märker att den är bra och intressant som alltid, och så inser jag att oj, hjälp, du ska ha barn! Vad roligt och vad häftigt och vad glad jag blir för din skull! Jag tror att du blir en fantastisk mamma.

Kram,

a

Ulrika

("Ojämna mellanrum", så fint :'') )



Jag har ju emigrerat från Uppsala en aning nu, annars hade det varit hemskt roligt att ses. Säg väldigt gärna till om du får för dig att vara i Umeå vid något tillfälle. då kan jag till och med erbjuda dig en sovplats och mat ;)



Åh, vad fint att du tror jag blir en bra mamma. Jag hoppas det själv. Det är väldigt häftigt oc ganska overkligt och ibland glömmer jag liksom bort att det faktiskt ska bli såf ör det är så svårt att förstå det.



Finns du någonsin på en msn/facebook-chat/någon annan form av sådant där snabbmeddelandekommunikationsmedel eller är det mail man når dig på om man så vill? (Eller post, men jag har inte din adress.) Lite Facebook-stalkning säger mig att du har haft imponerande saker för dig i sommar (Interrail?) men framförallt också att jag vet skrämmande lite vad du har för dig nu, trots mitt stalkande.



Kram.

Anna

Åh, jag skulle jättegärna komma och hälsa på dig i Umeå! Har aldrig varit där men har fått för mig att det är en mysig stad. Nu kommer jag dock lämna landet ett tag (igen... som du har förstått har jag varit ute och rest en del i sommar), så vi får se när det kan bli aktuellt. Åker till Schweiz nu i veckan och ska plugga där ett år som utbytesstudent.



Man når mig lättast på mailen/facebookmailen, msn är jag aldrig inloggad på och facebookchatten väldigt sällan. Skype är ett säkrare kort, särskilt nu när jag åker utomlands. Sen kan det hända att jag börjar blogga igen inom en snar framtid...



Det vore roligt hur som helst att höras lite mer. :)

Kram!