Den 20 december tyckte hon att det var dags att titta ut, min flicka. (Det verkar som om förlossningen initieras av att barnet skickar ut hormoner som i sin tur påverkar mamman, så jo, det var faktiskt hon som bestämde). Det gick väldigt, väldigt bra, bättre än vad jag alls kunnat räkna med. Och snabbt. För den som inte är sådär superintresserad av förlossningsförlopp säger det inte så mycket, men vattnet gick åtta, värkarna började nästan direkt, var regelbundna vid elva, var dags-att-ta-sig-in-till-förlossningen vid två. Sedan tog det bara fyra timmar, och så var hon född vid sextiden. Barnmorskan var till och med imponerad.
Efter det har vi vandrat runt på BB. Fascinerats, funderat, filosoferat kring diverse saker. Ätit mat. Också mitt barn, hon är ruskigt glupsk. Äter och äter och jag matar och matar. Allting känns fint, och meningsfullt, och värdefullt.
Två som blir tre är något så skört, så sprött, så oerhört och samtidigt så självklart och alldeles rätt. På många sätt trodde jag nog att jag skulle vara mer rädd, liksom paralyserad, men det är ju bara som det ska vara. Som det alltid har varit. Min glupska lilla bebis i min famn, och jag.
Så nu kanske det blir tyst om mig ett tag. Kanske upptagen med annat, och så.