Such great heights

Igår stod jag på scen igen och det var ganska fantastiskt. En öppen scen var det och publiken var ju därefter, men som det brukar vara kunde jag åtminstone få de som var där att lyssna och det är den utmaning som är magisk. Spänna blicken i dem och dallra lite på de högsta tonerna och tvinga dem att lyssna.

En ung man kom fram sedan och sa att han tyckte det var helt fantastiskt. På riktigt. Vände sig till min pojkvän och sa "du har fångat en otroligt fin tjej".
Det tyckte min pojkvän också att han hade.

Skriver så mycket på svenska nu, låtar alltså. Snart ska ni få se. Ska spela in med bättre kamera så man kommer äntligen att kunna höra det hela bra!

Nu är det studier som gäller för hela slanten. Som vanligt är det inte min intelligens som begränsar mig, utan min prestationsångest och (bristande) självkänsla. Den eviga tron att det inte är tillräckligt hur mycket jag än har gjort. Men jag sliter för att inte låtsas om den... låtsas om det, det lilla monstret av oro i min mage som river och gnager för att påkalla uppmärksamhet så det kan vråla åt mig att inget av det jag gjort är tillräckligt och att misslyckandet är nära.

... jag misslyckas ju inte ens någonsin.
0 kommentarer