Geotranscendens, egocentrism etc

Studierna och verkligheten fortsätter. Jag äter oerhört mycket gröt och reflekterar i detta nu över hur många inlägg de senaste månaderna, året som ägnats åt att hylla detta fantastiska livsmedel. Havregrynsgröt. Åh.

Planerar för en trip till Uppsala nästa helg, som mest kommer innebära att sjunga med en massa andra människor i ett jubileum för en kör jag en gång var med i. Och som jag också var dramaassistent för, något år, vilket var så sjukt roligt.
Och så sjukt förflutet. Det är så mycket jag har gjort i mitt liv som bara finns där, och som var. Nu är annat, nu är nytt.

... många gånger grips jag av känslan av att vara färdig. Av att ha levt hela livet nu och vara sådär lagom trött men ändå nöjd som man är i slutet. Det var ett uppdrag, det var besvärligt, jag fullbordade det. Det blev bra till sist. Blev bra, så där som saker ofta blir fast man förväntat sig någon mycket mer brutal och obehaglig utgång för det hela.
Och sedan inser jag att nej, jag är arton år gammal. Kanske har det inte ens riktigt börjat ännu.
Och det är en ganska omvälvande tanke.

Jag tänker mycket på att skriva men gör det desto mindre. Det var så självklart när jag hade mitt halvår då jag verkligen skulle göra det - nu mer förvirrande. Mest för att min hjärna inte vet hur den ska kategorisera det. Är det ett överflödigt lustbeteende eller något essentiellt för mig? Är det rentav nyttigt, något jag ska ge prioriterad tid? Jag kan inte förhålla mig till det, vet inte längre vad jag vill med det, vet inte längre vad jag vill med de två böcker som ligger där och väntar på att jag - mer eller mindre - ska lägga en sista hand vid dem och sedan skicka in dem till förlag. Vet inte hur jag ställer mig till den potentiella begåvning jag påstods ha inom det där området - skrivandet - och om jag vill veta av den.
Så lite bekräftelse för så mycket arbete. Som samtidigt inte ens är arbete, för jag vet hur levande jag känner mig när jag skriver. Och samtidigt är det ett försök att kommunicera med en omvärld, det är inte rent egoistisk och för egen del även om det huvudsakligen kanske är det, och när en omvärld kanske inte tycks uppvisa så stort intresse för mina kommunikationsförsök...

... kommunikation! Med andra människor. Det analyserar jag också, nuförtiden. Det är ju en så kallad terminsstart och programstart jag befinner mig i och med det följer ju att bekanta sig med andra. Min låga självkänsla, min ständiga självmedvetenhet, min sportkommentator/recensator-röst av allting jag gör och allt som pågår lägger ständiga krokben för mig. Det är svårt när man inte har en given roll. Jag älskar att ha en given roll, ett uppdrag. Det kan göra mig till en fantasisk ledare ibland. Jag bara styr upp allting och försöker se till att alla har det bra och samtidigt att man når målet.
Men när det bara är det här... umgänget. I stora grupper. Man ska försöka fånga någon som vill bli ens vän. Man ska försöka göra sig själv till en intressant historia. Samtidigt inte dominera samtalet.
Min inre kommentator tycks gå på speed, ungefär lika mycket som mitt hjärta, när jag ställer mig i grupperna och försöker se söt ut och säga vettiga saker. Nu skrattar du för högt och omotiverat länge Ulrika, berättar den, och nu var det alldeles för lite. Ditt leende är stelt och se upp! nu har du visst din dåliga hållning igen och NEJNEJNEJ nu kopplades besserwisser-tendensen på! vi har ju pratat om det här Ulrika! osäkerhet i sociala sammanhang underlättas aldrig om du försöker visa att du minsann kan saker, ingen bryr sig! och titta på deras ögon! du ser på deras ögon när de tittar åt andra håll att de försöker ta sig härifrån för den här situationen, det här samtalet, den här samtiden börjar uttråka dem och den uttråkningen håller de just nu på att börja förknippa med DIG.
Jag säger åt min röst att den är dum i huvudet. Jag repetar ryska kasusböjningar i min hjärna för att göra något med all den där extrakapaciteten den besitter och älskar att ägna åt mental självförnedring. Jag plockar en nöt ur min nötpåse som jag alltid har med mig för att världen är så mycket mer skrämmande när man har lågt blodsocker. Fast jag inte är hungrig. För man ser så mycket bättre ut när man gör något. Som en vettig aktiv människa som inte bara står där som en klump kött.
tuggtuggtugg och folk tror man har någonting på gång. funkar jämnt.

Jag gör mig väldigt bra i tvåpersonskontakter. Bara jag och någon annan, ett fikabord mellan oss, varsin kopp te och många timmar. Jag är bra på att lyssna och ställa de rätta frågorna. Jag är inte en social katastrof; mest behöver jag legitimitet. Jag behöver ha fått en bekräftelse på att jag verkligen är önskad och att jag verkligen får vara med. Att bara spontant ta mig rätten att existera i social samexistens med andra, att bara prata för att jag är där och att det på något sätt skulle ge mig rätten att uttrycka mig, är en svårighet.
Inte oöverkomlig förvisso.

Jag vet inte ens vad jag skriver längre.
Bara att det är mycket.

Som att slänga ut en flaskpost i vakuum.

... ett kontaktsökande med ingen alls och alla som finns. Jag skriver för sällan, det är nog det som är grejen. Min kropp och min hjärna och mitt alltihop vill inte sluta när vi väl har börjat.
kommunicerar mig hel, och allt det där.

Men nu vill jag äta mandariner. Adjö.
0 kommentarer

Hemkomstpresenter

Åh!

Kom hem efter lång och slitig dag till en pojkvän som gav mig ett paket. I det fanns en sådan där väckningslampa, som ska väcka en till dagsljus!
Jag har pratat om det länge; priserna har sjunkit rejält de senaste åren på sådana där. Och jag vet just hur otroligt mycket bättre jag mår av att vakna till naturligt dagsljus, så vi hoppas att den här blir ett bra substitut för det här uppe i norr.

Nu är en kväll av lyx, efter att ha skolat mellan 9-17. Mörk choklad, nya lampan tänd, och läsa recept på internet. Jag har en särskild fäbless, ganska intensiv, för allt som har med mat att göra.

Det här börjar för övrigt att bli allt mer som en vanlig blogg. med den alldagliga vardagslunkande tråkighet som hör till det. Jag tror att det är ett sunt tecken. Väldigt sunt. Det borde ändå antyda att mitt liv har mer av den vardagslunkande tråkighet som borde höra till.

... mycket mer än förut i alla fall. Antar jag.

helt slut helt slut helt slut.

klart slut, till och med.
0 kommentarer

Coracoideus

Nu sitter jag och pluggar anatomi, lyssnar på de bästa Spotifyspellistorna och drömmer om att skriva men saknar orken. Eller tiden, jag vet inte. Jag är fortfarande slut efter min influensa, vilket också resulterat i att jag inte deltar på några nollningsaktiviteter över huvud taget. Jag vet hur det har varit när jag drar på mig infektioner som varar månader i sträck. Man kan inte träna (vilket blir ett lidande i sig) och man orkar inte plugga som man ska heller. Jag vill inte göra det igen.

Men naturligtvis gör det mig ändå lite bekymrad. Bara stundtals och bara flyktigt, men känslan av att inte vara fullt ut som andra människor - vilket det naturligtvis alltid har varit uppenbart att jag inte är - blir starkare när man inte ens deltar i samma aktiviteter som de och låtsas.

I grupper av människor känner jag mig alltid så påtagligt ensam. Ett slags förvirring, för att de verkar så nöjda, med så lite, och samtidigt aldrig nöjda, fast de har så mycket. Jag vet inte. Jag skulle behöva många mer ord, mycket mer text, mycket mer tid för att definiera det där. Jag tillbringade hösten med att skriva romaner och noveller om det där. Om ensamheten. Ensamheten när man är tillsammans med varandra och som är så mycket mer skrämmande för i slutändan når man ändå aldrig fram till varandra och det är vad en sådan ensamhet påminner om.

... ändå känner jag mig ganska lycklig. Eller väldigt. Nästan rädd inför det välbehag som infinner sig när livet plötsligt är så mycket enklare än vad det brukade vara. Mina studier kommer att vara behagligare än vad de varit de senaste tre åren. Jag har en kärlek som lagar mat åt mig, pussar på mig och säger att jag är bäst i världen. Jag har böcker som väntar på att läsas och tankar som väntar på att tänkas och texter som väntar på att skrivas.

Jag har skaffat mig ett piano och skrivit en låt om världens undergång.
En lista med stipendier som ska sökas.
En klocka. Klockor är väldigt bra att ha.

Och senare ikväll ska jag återigen jobba på en gammal bok, gräva mig ner i den njutning som bara uppstår i jakten på perfekta formuleringar. Nu när det inte längre är vad jag gör om dagarna... först nu antar jag att jag inser hur viktigt det är. hur självklart det känns.

Nästa steg är bara att inse-känna-tycka: hur bra det blir.

Det är det där med självkänslan igen. Jag borde verkligen skaffa mig en högre.
0 kommentarer