Coracoideus

Nu sitter jag och pluggar anatomi, lyssnar på de bästa Spotifyspellistorna och drömmer om att skriva men saknar orken. Eller tiden, jag vet inte. Jag är fortfarande slut efter min influensa, vilket också resulterat i att jag inte deltar på några nollningsaktiviteter över huvud taget. Jag vet hur det har varit när jag drar på mig infektioner som varar månader i sträck. Man kan inte träna (vilket blir ett lidande i sig) och man orkar inte plugga som man ska heller. Jag vill inte göra det igen.

Men naturligtvis gör det mig ändå lite bekymrad. Bara stundtals och bara flyktigt, men känslan av att inte vara fullt ut som andra människor - vilket det naturligtvis alltid har varit uppenbart att jag inte är - blir starkare när man inte ens deltar i samma aktiviteter som de och låtsas.

I grupper av människor känner jag mig alltid så påtagligt ensam. Ett slags förvirring, för att de verkar så nöjda, med så lite, och samtidigt aldrig nöjda, fast de har så mycket. Jag vet inte. Jag skulle behöva många mer ord, mycket mer text, mycket mer tid för att definiera det där. Jag tillbringade hösten med att skriva romaner och noveller om det där. Om ensamheten. Ensamheten när man är tillsammans med varandra och som är så mycket mer skrämmande för i slutändan når man ändå aldrig fram till varandra och det är vad en sådan ensamhet påminner om.

... ändå känner jag mig ganska lycklig. Eller väldigt. Nästan rädd inför det välbehag som infinner sig när livet plötsligt är så mycket enklare än vad det brukade vara. Mina studier kommer att vara behagligare än vad de varit de senaste tre åren. Jag har en kärlek som lagar mat åt mig, pussar på mig och säger att jag är bäst i världen. Jag har böcker som väntar på att läsas och tankar som väntar på att tänkas och texter som väntar på att skrivas.

Jag har skaffat mig ett piano och skrivit en låt om världens undergång.
En lista med stipendier som ska sökas.
En klocka. Klockor är väldigt bra att ha.

Och senare ikväll ska jag återigen jobba på en gammal bok, gräva mig ner i den njutning som bara uppstår i jakten på perfekta formuleringar. Nu när det inte längre är vad jag gör om dagarna... först nu antar jag att jag inser hur viktigt det är. hur självklart det känns.

Nästa steg är bara att inse-känna-tycka: hur bra det blir.

Det är det där med självkänslan igen. Jag borde verkligen skaffa mig en högre.
0 kommentarer