Bom bom bom

Iiiih nu är första utkastet klart!

62300 ord, sisådär 92 Word-sidor.

Imorgon ska jag (förutom att jobba massor), fira med champis, smaskig mat och mörk choklad.
Ikväll firar jag genom att lägga mig och sova.
Godnatt!
0 kommentarer

Uppdateringar etc



Då jag inte har pallat att tömma mitt kamerakort sedan typ... februari? får ni en idolbild på mig som är riktigt gammal, sedan hösten 2007 om jag inte missminner mig. Oj oj oj vad häftig jag var när jag var fjorton, visst?

De senaste dagarna har varit fyllda, av olika saker. Skrivrutinen har avbrutits lite av annat, utanför rutinen, och jag har fått omprioritera. Blivit lite kastad ur balans på vissa sätt. Det gör inte lika mycket längre som det skulle ha gjort att bli kastad ur balans ens bara för ett år sedan. Då hade jag ju ingen stabilitet i grunden. Nu är allt så mycket lättare.

Och ja, ibland när saker blir jobbiga gör jag något väldigt klyschigt, fast lite i hemlighet - sitter och drar med handen i stora, runda cirklar över magen, sluter ögonen och undersöker precis dess form, klappar lite på den för att se om jag får någon respons (fast det har jag inte känt ännu, det borde komma snart), och tänker på att där finns mitt barn. Mitt och hans. Det finns en mäktig, anslående och överväldigande potential i det.
Epic winning, so to speak.

Och ja, sedan har det såklart hänt andra saker, mindre relaterade till mig och mer relaterade till andra saker. Jag har inga skarpsinnigare analyser än någon annan att komma med om Norge. Jag är inte heller mycket för gester som att lägga upp norska flaggor eller skriva "jag tänker på er i mitt hjärta" på Facebook, inte för att det nödvändigtvis är fel... bara det att sådana gester ter sig oerhört onaturliga för mig, i mitt beteende, och jag uttrycker hellre ett deltagande, en bestörtning och en sorg på ett sätt som inte känns konstlat för mig. Det tycker jag är rimligast när det gäller sådana här stora sorger. När det gäller de små privata tycker jag att man ska fundera på vad som känns minst konstlat för den som ska motta trösten och deltagandet, inte vad som känns dåligt för en själv, men det ufnkar ju inte rikitgt att tänka så i det här sammanhanget.
Initialt var jag bestört men tyckte att det ändå skulle bli intressant att se vem som gjort det och varför. Det fanns en spänning i det, när det mest verkade röra sig om en explosion och ett fåtal döda. Det är fruktansvärt på sina vis att det är så lätt att känna så, men jag tror att man kan bli exalterad och fascinerad över stora, omfattande händelser utan att för den skull vara en ond människa, även om dessa händer också innebär stor tragik. Ungefär som att många är väldigt fascinerad av andra världskriget, eller andra stora konflikter; de är intressanta, för att det finns så många aspekter av dem, från den lilla personliga till den stora, världsomfattande. Det betyder inte att man tycker att det var bra att folk dog.
Hursomhelst, när händelserna på Utöya växte i omfattning och man började höra berättelserna därifrån dog lite känslan av att det var fascinerande eller spännande. Det blev bara bisartt, och det blev bara död, och det blev bara tanken på att se sina vänner dö och ni vet allt det där man hört, och tanken (starkare för mig, eftersom jag väntar ett barn, och starkare för mig, eftersom jag alltid fascinerats och berörts oerhört av den instinktiva förälder-barn-kärleken) på att vara förälder och veta att där borta finns ens lilla son, eller dotter, och det finns ingenting man kan göra annat än att sitta och hoppas, hoppas, hoppas.
Tanken på alla de som hoppades att snart få se sitt barn igen men aldrig fick se henne eller honom komma hem.

Sådant har jag tänkt på, berörts av, och rörts av.
Bara så ni inte tror att jag är okänslig för att jag inte anser mig ha något nytt att tillföra diskussionen.

Kanske tar jag också upp hela diskussionen om "vi bryr oss om Norge för att det är nära men resten av världen skiter vi i", senare också. Jag tykcer den är intressant, och har diskuterat den i många andra sammanhang.
Men nu vill jag skriva klart en roman.

1 kommentar

Slutspel

I slutskedet av romanen, i den spännande upplösningen, mitt i all dramatiken. Fast jag vet hur det ska gå - det är mycket noga planerat, annars skulle den liksom inte hålla - märker jag hur jag själv dras med. Det finns saker i den jag tycker är så tragiska, på vissa sätt.

De mest sorgliga berättelserna är de där vi kan förstå varför folk har agerat på ett visst sätt, även om det i efterhand visar sig vara fel, och där vi kanske kan misstänka att vi, under liknande omständigheter, hade kunnat ägna oss åt liknande beteenden.

Vet inte hur mycket det är kvar nu. Det kan vara 10 000 ord, då blir jag klar i morgon, det kan vara 20 000, då blir jag klar på tisdag-onsdag. Någonstans däremellan tror jag att det ligger i alla fall.

Sedan återstår bara att fira att det första utkastet är klart, och leta efter några betaläsare som kan granska historien och se om den är för förutsägbar, för simpel, för ointressant, om personerna är för platta, sådana saker.
Efter det blir det redigeringar i själva grundstrukturen hos historien om det behövs, och därefter måste jag finslipa på allt det där jag inte riktigt kunnat ta hänsyn till nu, från den dramatiska uppbyggnaden hos varje enskild scen och ordningen scenerna kommer i, till att försöka hitta ett tempo, en meningsuppbyggnad, ett ordval, som passar i varje givet ögonblick.

Och slita med dialogerna, såklart. Jag förstår inte varför det alltid måste komma med så förbannat mycket dialog när det är en sådan oerhörd skönhetsfläck i mitt skrivande.

Någon som känner för att läsa lite bok om några dagar?
Jag antar att den hade kunnat benämnas som litterär fantasy, om det inte vore för att den genrebeteckningen för mig låter uschligt pretentiös och som det sämsta av två världar. Men om ni tänker er fantasy med lite av en deckar-twist, och där det är väldigt lite fokus på "ååååh, jag har hittat på en egen värld" och mycket mer fokus på "här har vi en huvudperson som plötsligt befinner sig i värsta konstiga situationen. Vad ska hända? Vem har försatt henne där?", så kanske ni hamnar mer rätt.
Och ett Ulrikiskt skrivande, som vanligt.

Den betaläsare som vid något tillfälle någonsin får för sig att befinna sig i samma stad som författarinnan själv blir även bjuden på en fika som tack. Jag tänkte säga lunch, men innan jag har skrivit en bestseller måste jag nog vara lite mer varsam om min ekonomi, är jag rädd.
0 kommentarer