så ni vet

Jag var tidigare i graviditeten än vad vi trodde, bara i slutet av 16:e veckan, så man kunde inte se alla inre organ på barnet än. Ska tillbaka om två veckor. Men hjärtat slog och rörelserna var normala.
Det innebär också att beräknade födelse snarare ligger någonstans i mitten av december. Det är perfekt, eftersom min första deltenta ligger kring när jag tidigare trodde att bebisen skulle födas. Kanske inte säkert att man kan skriva den ändå, men allt som ökar chansen till det är förstås positivt.

Nu är jag i Falun och hänger nästan ingenting på internet, bara när jag ska sköta lite jobbgrejer som nu. adjöken.

0 kommentarer

Något som väntar

I morgon ska jag till Akademiska i Uppsala och titta in i magen för första gången. Jag håller såklart tummarna för att de inte ser något allvarligt fel på barnet, men försöker förbereda mig mentalt på att det såklart kan vara fallet, precis som andra saker man alltid tänkte skulle hända någon annan alltid kan hända en själv. Det kan vara dött. Det kan ha ryggmärgsbråck. Det kan ha tumörer i stället för lungor.
I så fall är det så. Då blir det till att försöka göra nya barn, med nya förväntningar och förhoppningar. Ärligt talat har jag hela den här graviditeten känt mig övertygad om att den inte kommer att sluta i ett barn. Lite mindre efter vecka 12, då missfallsrisken sjunker drastiskt, men det har hela tiden funnits där att det skulle kunna ta slut. Alla väljer olika hur de gör med det där, men för mig har det inte riktigt hindrat mig från att glädjas över barnet, snarare har det gjort att varje vecka har känts som en vinst, varje dag som för en närmare att det faktiskt ska bli något av det. En ynnest, en lyx, inget jag tar för givet. Samtidigt som parallellspåret hela tiden funnits huvudet att visst, blir det inget barn den här gången så är det sorgligt, men det är inte världens slut. Det finns så mycket mer tid kvar att försöka.

Och så kan förstås barnet vara alldeles friskt, fint och sprattlande. Det händer ju, det också.

Och jag är så ung. Mina ägg har inte hunnit traumatiseras så mycket, kan man hoppas.

Något jag dock inte förstår är varför man ska vilja ha bilderna från sitt ultraljud? Vänner till mig sa att jag inte kunde låta bli att köpa med dem, för, det kan man bara inte, det hör till. Men jag förstår inte vad man ska använda dem till. Jag vill se att min bebis är okej och få närmare bestämt när den ska komma. Efter det vill jag få känna den i magen och längta tills jag får träffa den. Det är ju roligare att ha foton på den när den väl kommit?
1 kommentar

En liten färd

Nu är jag hemma igen! Inte för att ni visste att jag var borta, kanske, men jag har varit på dop i helgen, i Graninge i Norrlandstrakterna. Mitt blivande barns kusin döptes. (Nu fick jag dejà-vu-känsla, kanske har jag redan nämnt att jag skulle dit? Nåväl, hemma är jag hursomhelst).

Under bilresan hann jag dessutom jobba på sommarens roman lite, och luska ut vad Forum-redaktören menade med sina synpunkter på den förra, och kände mig efter det omåttligt nöjd och produktiv. Jag tycker så mycket om den här sommaren. Den känns behagligt lat, fast jag får rätt mycket gjort - helt enkelt för att det växlar mycket mellan olika aktiviteter. Lite översättningsjobb här, lite romanplanering där, lite anatomi-plugg här och var. Mellan allt detta läsa böcker, titta i taket och känna konstiga små knyckar i magen ibland som jag ännu inte vet om det är bebisen eller bara tarmarna som dansar runt.

Och nu bada! Adjöken!
0 kommentarer