I morgon ska jag till Akademiska i Uppsala och titta in i magen för första gången. Jag håller såklart tummarna för att de inte ser något allvarligt fel på barnet, men försöker förbereda mig mentalt på att det såklart kan vara fallet, precis som andra saker man alltid tänkte skulle hända någon annan alltid kan hända en själv. Det kan vara dött. Det kan ha ryggmärgsbråck. Det kan ha tumörer i stället för lungor.
I så fall är det så. Då blir det till att försöka göra nya barn, med nya förväntningar och förhoppningar. Ärligt talat har jag hela den här graviditeten känt mig övertygad om att den inte kommer att sluta i ett barn. Lite mindre efter vecka 12, då missfallsrisken sjunker drastiskt, men det har hela tiden funnits där att det skulle kunna ta slut. Alla väljer olika hur de gör med det där, men för mig har det inte riktigt hindrat mig från att glädjas över barnet, snarare har det gjort att varje vecka har känts som en vinst, varje dag som för en närmare att det faktiskt ska bli något av det. En ynnest, en lyx, inget jag tar för givet. Samtidigt som parallellspåret hela tiden funnits huvudet att visst, blir det inget barn den här gången så är det sorgligt, men det är inte världens slut. Det finns så mycket mer tid kvar att försöka.

Och så kan förstås barnet vara alldeles friskt, fint och sprattlande. Det händer ju, det också.

Och jag är så ung. Mina ägg har inte hunnit traumatiseras så mycket, kan man hoppas.

Något jag dock inte förstår är varför man ska vilja ha bilderna från sitt ultraljud? Vänner till mig sa att jag inte kunde låta bli att köpa med dem, för, det kan man bara inte, det hör till. Men jag förstår inte vad man ska använda dem till. Jag vill se att min bebis är okej och få närmare bestämt när den ska komma. Efter det vill jag få känna den i magen och längta tills jag får träffa den. Det är ju roligare att ha foton på den när den väl kommit?

Nu är jag hemma igen! Inte för att ni visste att jag var borta, kanske, men jag har varit på dop i helgen, i Graninge i Norrlandstrakterna. Mitt blivande barns kusin döptes. (Nu fick jag dejà-vu-känsla, kanske har jag redan nämnt att jag skulle dit? Nåväl, hemma är jag hursomhelst).

Under bilresan hann jag dessutom jobba på sommarens roman lite, och luska ut vad Forum-redaktören menade med sina synpunkter på den förra, och kände mig efter det omåttligt nöjd och produktiv. Jag tycker så mycket om den här sommaren. Den känns behagligt lat, fast jag får rätt mycket gjort - helt enkelt för att det växlar mycket mellan olika aktiviteter. Lite översättningsjobb här, lite romanplanering där, lite anatomi-plugg här och var. Mellan allt detta läsa böcker, titta i taket och känna konstiga små knyckar i magen ibland som jag ännu inte vet om det är bebisen eller bara tarmarna som dansar runt.

Och nu bada! Adjöken!

Någon gång i april, när påsklovet precis börjat, satt jag ensam på Medicinska Biblioteket i Umeå i dammet och solskenet och tittade på medan skrivaren spottade ur sig sisådär 300 sidor roman. Sedan pressade jag mödosamt ner dem i ett paket och skickade in dem till Forum förlag. Utan alltför stora förväntningar på att bli publicerad - och det blir jag inte heller - men med en önskan om att åtminstone få något slags respons, något väldigt få inskickade manus får i och med att förlagen får in så många.

Och idag kom det! Respons!
"
Hej Ulrika,

Två snabba svar innan jag sätter mig och njuter av att ha gjort klart förmiddagens översättningsjobb och ägnar mig åt eftermiddagens romanplanering (den har blivit försummad några dagar nu, romanen, har funnits så mycket annat att ägna sig åt).
Svaren handlar om bebisplanerna (men ni får gärna fråga om allt möjligt om ni skulle få lust någon gång, jag är inte konstigare än att jag också, som de flesta, tycker det är roligt att prata om mig själv).

Har du alltid velat ha barn ung?
Svar: nej. Stora delar av mitt liv har jag inte vetat vad jag velat, annat än att hatta runt i jakt på självförverkligande av olika slag, att försöka finslipa de olika begåvningar jag har, och haft någon vag förhoppning om att "lyckas", utan att aldrig kunna definiera för mig själv vad det innebär annat än något slags uppskattning för det jag är duktig på.
Att jag vill ha barn nu har mycket att göra med min pojkvän. Det blev så mycket mer aktuellt ju längre vi var tillsammans, det kändes så mycket som... jamen som att vi är ungefär det häftigaste som finns när vi är tillsammans och att vi har en egen häftig värld, och så vill man få utvidga den där världen, bygga ut den, och bygga en familj.
Men det är rätt ägigt att skaffa barn ung, av många skäl. Ett väldigt enkelt är att man har mindre gifter i kroppen ju yngre man är (de tenderar ju att anrikas där i takt med att åren går - dokumentären Underkastelsen är ett bra tips för den som blir intresserad av detta), och då tänker jag mig att man rimligen borde föra över mindre gifter till bebisen både under graviditet och amning. Sedan är ju ens ägg yngre och fräschare också, så risken för att de är trashade på något sätt är mindre, och kroppen klarar även graviditet och återhämtning efter graviditet betydligt bättre när man blir yngre.

Har ni tänkt något på namn?
Jo, det har tänkts en hel del på namn. Det vore roligt att ha något ickebibliskt, ur den namntradition som fanns här uppe innan kristendomen kom. Det finns en hel del tuffa namn där, men mer än så vill jag inte säga förrän namnet redan är bestämt.
Jag vill gärna ge barnet ett namn med en tanke bakom. Däremot har jag svårt för att ge barn namn som mer låter som varumärken eller parfymer typ.

Inatt drömde jag för övrigt att de såg på ultraljudet att det var trillingar. Det hade varit ganska häftigt, jag har ju definitivt mått illa så att det skulle kunna vara tio bebisar där inne...

Officiellt godkänd på tentan! Inte med extremresultat, men godkänd. Det är galenskap och underbart. Nu släpper jag den här kursen! Halleluja.

Återigen i Uppsala. Fel låt vann såklart (jag blev lätt chockad och förskräckt, faktiskt), men min syster var professionellt duktig som en gud och jag har i alla fall fått i mig delikat indisk mat från Karishma i Örebro, en restaurang som varmt rekommenderas.

Jag har en liten annan relation till mat nu när jag är gravid. Mår inte längre illa nu, men jag har ju en bebis som pressar upp allt i magen hela tiden, så när man ska äta en måltid är ett kriterium att smaken är behaglig nog för att man ska stå ut med att rapa upp den i små dunster några gånger i timmen under resten av kvällen. Matupplevelsen räcker längre, helt enkelt!

Imorgon blir det lunch med en vän jag längtat länge efter att träffa. Hon är den enda i Uppsala, enda vännen från mitt gamla liv, som jag fortfarande har en kontinuerlig konakt med. Dessutom bedriver vi den kontakten på ett så underbart vis, genom brevväxling med alldeles vanlig snigelpost. Handskrivna brev på dörrmattan lyser upp vilken dag som helst.

Sedan blir det arbete, skrivande, och ytterligare lite arbete. Måste hinna klart med en del innan jag far på dop. Kusinen till barnet i min mage är det som ska döpas.

Jag hade ingen bild på min syster så ni får en på Audrey Hepburn för ibland och med lite god vilja ser de likadana ut.

Idag tävlar den mest musikaliska systern Nettelblad, hon som inte är Ulrika, i delfinal i Svensktoppen Nästa i Örebro!

Jag misstänker att de flesta av mina läsare inte bor i Örebro, men gör ni det kan ni förstås svänga förbi, jag kommer också vara där så då kan ni få titta på min fina bebismage och mitt charmiga leende. (Mer info här) men annars kan man lyssna på det på radio Örebros hemsida online också. 18.30 börjar det. Vill man bara lyssna på låt och intervju med min syster (det vill man såklart!) så finns det längre ner på radions hemsida.

Jag får inte länken till onlineradion att funka nu på grund av min krångeldator, men den finns på facebookeventet jag länkade till i alla fall. Nu ska jag äta en massa fisk till lunch och sedan fara bort till Örebron.

Idag ska jag jobba hela förmiddagen och fika eftermiddagen. Upptagen med andra ord.

Dagens lyckor är dessa:
- gårdagspizza som väntar i kylen. (kantareller, färska tomater, lök, bearnaisesås... fingerslickningsgott!)
- att min syster har åkt till Örebro, vilket gör att jag kan använda hennes skrivbord så att jag äntligen har en vettig arbetsplats!
- den här låten medan man tittar ut på duggregnet och skogen utanför nämnda arbetsplats
- spännande romanidéer.

Och dagens sorger:
- halsbränna
- förkylning så att jag inte kan ge mig ut på långa galna cykelturer.

Som ni ser vinner lyckorna över sorgerna alla gånger. Det ska bli en älskbar vecka, med andra ord.
over and out, kyssar & kärlek.

Jag känner mig så ensam ibland. Det har jag gjort hela mitt liv och kommer antagligen att fortsätta gör det. Alla har det, mer eller mindre. Jag har det ganska mycket. Kanske för att jag är ganska märklig. Kanske är det därför jag skriver (av det skälet och tusen andra), för att på något sätt legitimera den egna existensen och söka kontakt med någon som inte är specifik och därför inte riskerar att bli en besvikelse lika mycket som definierade, specifika personer oftast är.
Bara någon som någonstans läser och gör en mer verklig och mindre isolerad.

Ensamheten är en hemlängtan som brinner i magen men det finns ingen plats i världen där den plötsligt upplöses och man har kommit dit man längtade.

Jag tar långa cykelturer och lyssnar på Studio Ett, och efter en timmes trampande är känslan lite lättare. Jag tar promenader och övar ryska glosor, högt för mig själv i skogen, och glömmer bort att den ens finns.

Kanske förändras det när jag får barn. Kanske inte. Jag har inga förhoppningar om det, för det vore naivt. Det är bättre nu än det brukade vara, och jag lever med den där håligheten inuti som något kroniskt. Det går att leva med sådant också.
Går att leva väldigt bra, till och med.

Det är en sanning jag för bara några år sedan aldrig skulle ha vågat tro på.

Tänkte bara säga att det drygaste med när folk oroar sig över hur det ska gå med mig och bebisen är inte ATT de oroar sig och ifrågasätter saker. Det tycker jag är helt okej och ganska förståeligt i och med att det är en ovanlig, otippad grej.

Det jobbiga är att folk sällan säger MEN HUR SKA DET GÅ ULRIKA? FÖRKLARA! utan de säger bara saker bakom ens rygg som man sedan själv listar ut med sin superhjärna att de säger, och då blir man sur för man får ju ingen chans att just förklara.

Så ni inte fruktar att fråga saker.

Jag måste börja med att förvarna er alla: ja, det kommer att bli en del babybloggande den kommande tiden. Inte av slaget "åh titta, här är ultraljudsbilden!", eller "Dagens nonfit" med talande bilder på hur tajt kläderna nu sitter om den ständigt växande magen, för det är inte riktigt min grej och jag kommer nog aldrig vilja vara en mamma med graviditets- och bebisbilder ute i det offentliga på det sättet. Men absolut mer bloggande om både situationen jag befinner mig i, tankar kring föräldraskap, kostrekommendationer för gravida, varför jag tycker det är bra att skaffa barn och så vidare. Den som är ointresserad kan förstås tycka det är lite tjatigt. Å andra sidan är det ju inte direkt så att det skrivs istället för något annat jag hade kunnat skriva som vore så mycket intressantare - en anledning till att det har varit så tomt och tyst här är att jag inte förrän nu har kunnat skriva något om den växande individen i min mage, eftersom jag ville berätta det för alla i familjen först. Nu får jag äntligen dela med mig av allt det där jag tänkt på och velat uttrycka.
Så nu kör vi igång med babytalk à la Ulrika. Jag kör igång med ytterligare lite information om hur jag egentligen har tänkt med att skaffa det här barnet. Så att ingen blir orolig över det fördärv jag hamnat i redan i unga år.

För efter lite analys har jag kommit fram till att hur lycklig jag än är, så är det nog den här historien många mer eller mindre bekanta ser:
I december 1992 föds en tämligen tung och snabbväxande klump som får namnet Ulrika. (Det skulle ha varit Cecilia, men min mamma tyckte att min haka var för envis för det namnet. Senare skulle det väl visa sig att det inte bara är hakan som är förbannat envis, är jag rädd). Klumpen växer upp och visar sig vara ett multibegåvat geni, men med vacklande självkänsla och ett visst anlag för dysterhet. Den skapar sig en kaotisk tonårstid med extrema olyckliga och självförintande förälskelser (som varar under flera år) redan i 13-årsåldern, hetsigt romanskrivande, ätstörningar light, extrempluggande på gränsen till utbrändhet, tusen saker på gång samtidigt och samtidigt aldrig riktigt någon övertygelse om att någon av dem blir riktigt bra.
I 16-årsåldern träffar Ulrikaklumpen sedan en man, som med lite arbete och övertalning och list lurar ut henne ur ett ganska trasigt förhållande som hon ändå försöker rädda in i det sista och får henne att bli tillsammans med honom istället.
Sedan tar hon studenten, flyttar upp till Umeå (av alla platser!) och in i hans lägenhet, börjar plugga på en krävande topputbildning knappt 18 år fyllda och bestämmer sig sedan bara några månader senare för att nu är det dags för ett barn.
Och mina bekanta, de skakar sina huvuden och undrar: vad hände?
Är det inte nu hon ska resa runt världen, upptäcka sig själv under one night stands i alla Europas städer eller åtminstone under djupa aha-upplevelser om konsumtion vs andlighet i möten med fattiga i Nepal?
Och hur ska det gå med hennes utbildning?
Och är hon inte alldeles för psykiskt instabil?
Och HUR ska de klara sig med pengar?

Men det finns inga skäl att oroas, mina vänner. Jag har mitt på det torra.

Jag känner mig inte längre lockad av one night stands i Europas alla städer, och tror mig ha vissa insikter om konsumtionen vs det mesta utan att fara till Nepal som det är. De som vill ha sådana upplevelser kan gärna få ägna sig åt dem och jag önskar dem lycka och välgång, men jag blir trött när alla utgår från att det är det enda möjliga sättet att förverkliga sig på. Jag tycker mycket om att resa men har aldrig tyckt om att festa, vilket underlättar mycket om man skulle bli sugen på att resa med barn. Och framförallt tycker jag mest om nya platser, hotellfrukostar och promenader, vilket är ganska låga krav att ställa på en resa. Man behöver inte ta sig särskilt långt, dyrt eller obarnvänligt för att kunna få något sådant.
Den psykiska ohälsan i ungdomen är delvis anledningen till att jag inte längre känner behovet av att kasta mig iväg till andra änden av jordklotet och se allting som någonsin har funnits. Jag känner mig lite som Harry i slutet av sjunde Harry Potter-boken, jag har liksom haft spänning och dramatik nog för en livstid. Nu vill jag vara glad, nöjd och trygg.

Den psykiska ohälsan finns i princip inte kvar, annat än som obehagliga minnen och som vissa insikter jag kanske inte kunnat få annars. Hur jag tog mig bort från det är en annan historia, som mycket handlar om den där mannen jag träffade och som tog mig upp till mörkret och snön, och vad han gjorde med mig och vad vi gjorde och vad vi upptäckte om vissa saker i mitt beteende och i mitt tänkande och i mina upplevelser sedan tidigare. Det är en väldigt privat historia, men jag fungerar nu väldigt väl, och vi fungerar väldigt väl efter att ha haft det väldigt jobbigt, vilket gör mig väldigt stabil och förhållandet väldigt stabilt. Det är ett förhållande som har utsatts för fler prövningar än vad många förhållanden gör - att utsätta det för prövningen Bebis blir liksom en ganska liten grej efter det.

Utbildningen?
Tja, som jag sa klarade jag i alla fall vårens kurs trots graviditetsillamående och trötthet som var bortom denna värld. (Och trots att jag latade mig lite väl nonchalant i början av terminen för att jag trodde att jag var så himla smart och skulle klara allt i en handvändning). Min ambition är att klara kommande kurser, medan min pojkvän är föräldraledig. Vi bor så att jag har ett eget rum där jag kan sova om jag vill, och in till hans rum är det två dörrar som kan stängas så bebisen kan skrika utan att jag måste väckas varje gång. Sedan vet jag ju att de små liven ofta vill amma på natten, och då får jag så klart försöka med det (i och med att jag gärna vill amma), men jag inbillar mig ändå att det är lättare att inte behöva vakna varje gång bebisen vaknar, även om sömnen blir störd ibland på grund av amning.
Vi tänker också att pojkvän + bebis kan promenera upp till universitet ibland om dagarna, till när det är paus i föreläsningen eller till lunchen, så att jag eventuellt kan amma lite då. Man märker hur man löser det. Kanske kommer jag inte att kunna amma så mycket som jag vill, det finns ju alternativ till det också. Men jag har svårt att se varför det skulle vara så omöjligt att få barn medan man pluggar. Det känns snarare enklare än om jag vore färdig läkare - då skulle jag ju knappt få träffa barnet om jag inte var föräldraledig, känns det som. Nu får jag anpassa mig, det är klart, men det finns stor chans att jag klarar allt på utsatt tid eller åtminstone kan hinna med en del och ha vissa moment kvar till terminen efter.

Naturligtvis är det svårt att förutsäga hur en graviditet blir. Jag kan få stora problem i slutet av graviditeten, eller i samband med förlossningen och efter den, och är de så extrema att jag verkligen inte klarar av att plugga just då utan att riskera min eller barnets hälsa; ja, då är valet givet, jag tar ut föräldraledighet/blir sjukskriven/vad som nu är lämpligt. Jag började plugga till läkare när jag var 18. Fortsätter jag i normaltakt är jag klar när jag är 23 och legitimerad läkare när jag är typ 25. Det är inte särskilt vanligt, och inte särskilt viktigt för mig. Är jag klar när jag är 26 är det liksom inte den totala undergången. Då är jag ju 26 OCH har ett barn som är sju-åtta år. Win!

Och ekonomin...
Jag och min pojkvän bor billigt i en stad där det inte är superdyrt att leva. Han är en mästare på att hitta fantastiska extrapriser på mat. Jag dricker aldrig alkohol och jag tycker det är tråkigt att köpa kläder, oftast. Det dyraste vi brukar göra är att äta pizzabuffé på en pizzeria intill vår lägenhet.
Vi får studiebidrag + studielån + extra pengar för att jag är student med barn + barnbidrag + föräldrapenning. För oss är det en liten förmögenhet, och absolut inte svårt att leva på, trots extrakostnaderna som kommer med en bebis.
Vi vill inte köpa nya modellen av vagnen och massa nya kläder, bara ha saker som funkar. Nya grejer är det ändå så mycket gift i.
Förresten måste man såklart inte vara nykterist, aldrig köpa kläder etc för att det ska funka att skaffa barn om man inte har två heltidslöner (varför skulle man behöva så mycket pengar för att ha en unge? jag förstår inte! klär man in barnvagnen i Swarovskikristaller och ger det barnmat som är mixad rysk kaviar då eller?), men det gör såklart att jag inte riskerar att behöva uppoffra så mycket eftersom jag typ inte konsumerar som det är.

Puuuh, nu blev det långt. Har ni läst allt är ni definitivt inte barn av er tid, det är korta budskap twitter-style som gäller för dagens ungdom. Credits till er, nu ska jag mata mig och min invånare i magen med bönor i tikkamasalasås. mums!

De dagar då jag håller på med mitt skrivande - inte övedrivet seriöst egentligen kanske, men tillräckligt seriöst för att jag ska kunna leka författare-frilansskribent-och-något-annat-än-vad-jag-är, och det är tillräckligt för mig - brukar jag börja med att skriva uppvärmningar. Enligt ett mycket enkelt koncept. Jag sätter mig med en tom sida i mitt uppvärmningsdokument, slår möjligen på någon musik jag en gång älskat och sedan kör jag. Allt som kommer ut ur huvudet; ostrukturerat, osammanhängande, handlingslöst.
En massa ord.
Många idéer brukar komma från de där uppvärmningarna. Man hittar alltid något fragment, en mening, ett uppslag, en tanke man inte visste att man hade men genast förälskar sig i. Någon vecka senare går jag som en likplundrare genom de där texterna och stjäl det som är värt och lämnar resten, allt det där skräpet, det som bara är... ord.

Men eftersom det mesta jag skriver nu antingen är till en roman eller till tävlingar, och inte något jag riktigt kan publicera här ännu, får ni ta del av dagens uppvärmning istället.

En uppvärmning

Jag älskade honom genom hela september. Musiken kan fortfarande påminna mig om den känslan, och det gör mig illa. Livet är svårt att förstå sig på ibland, och det gör mig också så fruktansvärt illa.

Låt mig röra mig bort härifrån; det är bara de tvättade texterna som får spridas till eftervärlden, bara de tvättade texterna som får tillskrivas någon betydelse. Jag borde ha betett mig bättre mot honom, men jag menar, i slutändan, när vi tänker tillbaka på våra liv, är inte det vad vi alltid kommer fram till, som ett slags bitterhetens kontenta?

Kontentan: jag borde ha betett mig bättre. Men jag gjorde inte det. Shit fucking happens.

Och så kan vi sluta historien där.

Avsluta den, så att säga.

Inuti min mager sprängs stjärnor han aldrig kysste färdigt. Man hade kunnat skära sönder smådjur för mindre.

Alla dessa flickor gjorde mig alltid olycklig, och ständigt ensam. Trettio år senare kommer jag fortfarande att skriva om det i antologier och man kommer att håna mig för att jag alltid berör samma teman men det ingen av dem ska se är att alla författare rör sig alltid kring samma teman, det är inte däri problemet ligger. Problemet ligger i om man lyckas göra det diskret eller inte.

Jag kände en gång en flicka som sålde apelsiner, det var på en marknad i mellersta Afrika och jag sa till henne på min stapplande spracklande engelska but you don’t grow apelsines in Africa do you? I mean oranges they don’t grow here they grow in Israel men hon skakade på huvudet så att lockarna dansade men bara partiellt för det var sådana där afrolockar och de har inte riktigt samma dansande fall som mjukare lockar, de flyger bara kring huvudet som i skämtteckningar om elektricitet. Ingen värdering lagd i det, vem vore jag att värdera i det läget? Ensam i ett främmande land där de säljer mig orealistiska frukter, men hon svarade mig inte och hon skakade på sina partiella lockar för hon kunde helt enkelt inte engelska.

Inget språk i världen talade hon, utom det som handlar om att lägga en apelsin i handflatan, långsamt rulla runt den där mot den mörka huden och sedan sträcka fram den mot mig för att låta mig – med fingertopparna – beröra dess skrovliga, fuktiga skal. Jag gjorde det. Rörde vid den med darrande, blåbleka fingertoppar, slöt mina ögon och kände varje hålighet i dess yta. Väntade på att känslan – någon känsla – skulle komma.

Ingen känsla kom. Jag skakade sorgset på mitt huvud utan att möta hennes blick och gav mig av, hopkrupen och backpackersliten på passagerarsätet i en skranglande jeep som mer en än gång skulle ge mig nära-döden-upplevelser när den hoppade till och hjulen vinglade på ödsliga vägar under savannens stjärnor medan min ständigt rökande chaufför lyssnade på skvalande radio på ett tjattrande språk jag aldrig skulle förstå och då och då, mellan cigaretterna, gav ifrån sig ett skrockande. Knappt urskiljbart från en hostning, men med skillnaden att hans tänder (de han hade kvar) grinande blottades i mörkret.

I savannen, nära döden, i den skakande jeepen, med hans cigarettrök i mitt otvättade hår, brukade jag sakta föra mina fingrar mot näsborrarna, och hålla dem där, vilande mot överläppen. De doftade fortfarande av apelsiner.

Doften fick mig ofelbart att känna mig ensam.

Man ska vara generös med tips på saker folk kan delta i, jag tror stenhårt på att det ger god karma så att man får massa bra saker tillbaka. För att jag ska fortsätta kunna ha en så fin tro måste ni alla såklart tipsa mig om ni läser om någon bra skrivtävling någon gång. Jag har en liten lista med sådana som har deadline i sommar, men jag kan nog ha missat någon...

Hursomhelst, nu sitter jag och skriver något lätt krönikeartat till Vulkans tävling på temat Stereotyper. Första pris är 10 000 (!) plus en Iphone. Hade varit väldigt roligt då senaste gången jag vann en skrivtävling väl var ca 2002 då jag fick hederspris, vilket innebar en Molly-Moon-bok. Jag känner att det är dags att uppgradera.

Läs mer här.

Jag tänkte skriva lite mer om några dagar, eller kanske till och med senare idag om jag får en rusch av galen supereffektivitet. Om det där med att jag nu ska sälla mig till gruppen tonårsmammor (åh gud, det låter ju helt komiskt), och om hur folk i min närhet har reagerat och hur jag är rädd att vissa ska reagera. (Tjejer i tjugoårsåldern kan vara helt fruktansvärda mot varandra ibland, inte direkt utan snarare i skitsnack bakom ryggen, och framförallt om någon bestämmer sig för att göra något som avviker markant från vad den övriga kvinnoflocken ägnar sig åt, och det kan väl vara en hint om vilka av människorna i min omgivning jag känner mest obehag inför just nu: tjejkompisar och före detta tjejkompisar av olika slag. Vilket är så otroligt sorgligt egentligen. Men mer om det senare).

Nu har jag dock saker att stå i, vilket är bra, för man kan ju få hormonpåslag av andra saker än p-plåster, som till exempel graviditeter, och det har alltid varit tryggt för mig att ha konkreta och rejäla uppgifter att ägna mig åt då. Följaktligen ska jag tillbringa denna mulet-mysiga dag med att arbeta med medicinsk översättning, skriva klart en krönika-novell-sak till en tävling, fylla i blanketter om ansökan för F-skattesedel, beställa kurslitteratur och ta långa promenader med min nya Ipod och "Learn-Russian-In-The-Blink-Of-An-Eye!!!!!!"-podcasts jag just laddat ner, med hurtiga ledare som förkunnar att deras podcast är så rolig att det inte ens är "Education" utan "Funucation". 

Och sluta ögonen och njuta av doften av nybakat bröd min mamma just gör degen till. Så idylliskt och pittoreskt. Det stora huset på landet, doften av bröd, daggen i grönskan utanför, smultronmängderna som börjar bli tilltagna. Jag känner mig som om jag åkt iväg på något spa-retreat.

En gång i december, någon gång strax efter att jag blivit arton år gammal, gungade mitt huvud lite av mina p-plåstershormoner och jag fick ett omoget barnsligt utbrott på min pojkvän igen för att sedan bli sentimentalt nostalgisk i nästa stund utan anledning, och jag sa till honom Hörrudu p-plåster verkar inte funka särskilt bra det heller. Jag blir ju knäpp i huvudet fast jag egentligen mår så bra nuförtiden. Jag orkar inte hålla på med de här hormonella grejerna. De är sämst.
och han sa någonting till mig i stil med att jag skulle sluta med dem. Och jag skakade på huvudet och sa att det vore väldigt oansvarigt och dumt. (Även om det förvisso finns andra sätt att vara ansvarig på, men någonstans kändes det inte som att det skulle vara den väg vi valde när hormonerna väl gått ur min kropp, för redan då någon gång i december ville vi båda egentligen något annat).
Men sedan pratade vi. Och pratade lite till. Och ingen av oss kunde riktigt förstå vad det var som skulle vara så oansvarigt och dumt. Vi gjorde ekonomiska kalkyler och tittade på hur bra vårt förhållande blivit till slut, när det började bli bra med mig, när jag började bli trygg och lycklig, och vi tittade på hur det funkade med eventuella studieuppehåll med min utbildning, och nej, ingen av oss kunde minnas riktigt varför det skulle vara så fruktansvärt oansvarigt och dumt.

Och det gick några månader, det kom några besvikelser, det var ett ständigt känna-efter och undran om konstiga kroppsliga signaler kanske betydde någonting.
Sedan blev det början av april, bara några dagar innan min andra dugga för terminen, det var en ungdomsmottagning och en barnmorska och en jag som tänkte att det är nog inget den här gången heller och förberedde mig för besvikelse.
En ungdomsmottagning och en barnmorska, vi sa till henne att var det positivt skulle vi bli överlyckliga. När hon kom tillbaka med testet log hon och jag kände mig märkligt matt i huvudet.
Det är två streck här, sa hon, vet ni vad det betyder?
Vi skakade våra naiva huvuden. Jag försökte få mina tankar att bli till sans, men det hjälpte inte att skaka dem.
Det första är ett kontrollsträck. Det andra betyder att du är med barn.
Det flimrade lite framför mina ögon. Det kittlade lite i bröstet.
Mannen jag älskar mest i världen kramade mig och försökte få fram sammanhängande meningar i sin glädje. Började fråga barnmorskan om kostrekommendationer. Hon blev ganska tagen över att vi var så lyckliga, men kunde inte hjälpa oss. Alla som kommer hit och testar sig positivt brukar mest vilja veta hur man gör en abort, sa hon.
Vi gjorde nog lite hennes dag.

Efter det höjdes verkligheten lite. Jag matade min växande cellklump i magen med grönsaker och omega-3 och vila och kärlek.

Jag mådde utomjordiskt förfärligt illa. Jag kräktes några gånger i veckan och var galet trött - mitt inför-tentan-plugg som jag satte igång med någon gång redan då stördes av att jag hade en tendens att ta fyra-timmars-tupplurar om eftermiddagarna och sova tio-elva timmar per natt.
Jag satt alltid längst bak i föreläsningssalen ifall jag skulle behöva springa och kräkas. Byggde mitt lilla bo där, för mig själv. De i min klass trodde nog bara att jag var överintelligent men asocial. Jag försökte att inte tänka så mycket på det. Jag byggde en ny individ i min mage. Det är en superkraft och en magi som gjorde mig häftigare än de flesta.

Och sedan satt jag med tentaångesten men förhoppningen att det skulle gå.
Och det blev juni och jag satt på tentan och insåg att det SKULLE gå. (Jag har inte fått resultatet än. Men är övertygad om G, efter att ha sett facit till tentan efter att skrivit den). Det var ingenting som var nödvändigt för mig för att jag ändå skulle vara nöjd med beslutet. Jag skulle ha tre månaders sommarlov att läsa in det på. Men det var en lättnad. Nu följer bara välbehag.

Så i skrivande stund växer min mage, och det växer inuti min mage; jag är i 16e graviditetsveckan. Jag har ett ultraljud inbokat den 28 juni på Akademiska sjukhuset. Jag har varit hos en barnmorska och hört hjärtslag. De gick så snabbt, så ruskigt snabbt, som trummor i musik jag dansat till i en annan verklighet, och sedan försvann de för bebisen simmade runt där i magen och var inte stilla särskilt länge så hon fick börja leta efter hjärtslagen på nytt.

Jag äter lax och tänker Nu matar jag bebisens hjärna.
Jag äter grönsaker och fullkorn och torkad frukt. Jag äter extra mellanmål för att få i mig den energi jag behöver. Jag tar långa promenader och simmar och ler. Jag äter en kaka ibland och ler lite mer. Aldrig har ett liv som är hälsosamt, ett liv som min kropp mår så bra av, ett liv som jag mår så bra av, känns så värdefullt och självklart och behagligt.
Det är slutet på dramatiken och början på lugnet. Jag tvivlar på att det hade kunnat kännas bättre.




Och just ja. Beräknad ankomst är slutet av november eller början av december. Åstadkommer att se om jag blir mor som 18-åring eller 19-åring, alltså.
Och det är fritt fram att fråga saker, om det finns någon som undrar. Beslutet och situationen kan ju tyckas både udda och kontroversiella.

Nu är jag hemma igen, sedan i söndags. Eller hemma i Sverige, men kanske inte längre hemma-där-jag-bor utan hemma-som-det-som-en-gång-var-mitt-hem, i det stora gula huset i skogen i Uppsala. Sitter på en altan, känner doften av skogen som den luktar efter ett sommarregnväder, lyssnar på fåglar och vinden och inte så mycket mer. Mina föräldrar bor väldigt vackert. I Umeå bor jag precis i centrum, på en lite mer avskild gata men bara några minuter från i princip allt. När jag flyttade dit verkade det väldigt exotiskt och häftigt, och det är roligt att ha provat på, men när jag köper hus och hem på riktigt i framtiden vill jag bo i grönska, och lugn, och lite längre bort från bilar och stök och jäkt.

Det är skönt att veta vad man vill.

Senare idag ska ni få höra en saga, fast den är sann. Men inte nu. Nu ska jag arbeta.

Ja hej hej, vink vink. Tänkte bara meddela mina sisådär 8 unika besökare om dagen att allt är bra, faktiskt fantastiskt bra. Tentan är avklarad och får jag inte godkänt vore det mycket märkligt och ett tecken på att det finns en gudomlig makt som enbart existerar för att håna mig.
Det är så sanslöst skönt att det inte är sant. Redan två dagar efter har jag börjat glömma bort att tentaplugget och ångesten någonsin fanns - "vaddå, det var väl aldrig något problem med tentan? cellkursen var ju rätt skoj" - men jag ser till att påminna mig om hur underbart det är. Och hur tryggt det känns inför kommande kurser att jag, fast jag av olika skäl inte alls kunnat köra på max, klarade mig ändå.

Hemligheter pågår som jag ännu inte kan avslöja något om. Det kommer, så småningom, mer information.
Tills vidare gör jag det jag längtat flera månader efter att få göra. Läser, skriver, läser lite till, skriver lite till, och tar långa promenader i solen med den bästa personen jag vet. Börjar planera för sommarens roman. Ska försöka undvika att skriva så mycket om den i bloggen, för jag är rädd att det blir som när man bloggar om ett förhållande för tidigt - det blir bara yta, något att visa upp, och själva meningen och innehållet i det försvinner. Men den är på gång. För en gångs skull ska jag försöka planera ordentligt innan jag skriver. Tråkigt på ett sätt, men jag tror att processen blir mindre smärtsam då (ibland är det så upprivande, faktiskt, att ha skrivit hundra sidor och sitta och vara övertygad om att det är skit och att man inte har en aning om hur man borde fortsätta) och chansen större att jag lyckas producera något jag kan tänka att kännas vid i efterhand, något som inte var fallet med romanen jag skrev i höstas som fortfarande bara ligger och dräller.
Dessutom är handlingen för en gångs skull också något som gör sig mycket bra att planera.

Novelltävlingar har jag också skrivit upp en lista med sådana jag ska delta i.
Är ambitiös och fokuserad som en liten gris. Fast en avslappnad gris.

Annars bjuder sommaren på mycket fint. Ikväll kommer mina föräldrar hit, stannar två dagar, sedan far vi till Finland och åker genom Finland söderut, färja från Åbo till Sverige igen och så till Uppsala. Jag har längtat så länge. Väl hemma ska jag äta mat, bada, ligga i trädgården (åh, det saknar jag så mycket när jag bor i lägenhet, att ha en trädgård) och arbeta med översättning, bland annat medicinsk. Skriva på romanen och simma massor.
Sommarlov i tre månader nu, ju. En fjärdedels år.
Galet underbart lång tid.