Testar, i ren desperation, intensiv bitterhet som motivation/drivkraft för att plugga. sitter och tänker på människor jag aldrig tyckt om, människor som försökt trycka ner mig och människor som lyckats med saker på oförtjänta vis. Detta råkar, tragiskt nog, sammanfalla ganska mycket med människor som tycker att det här med läkare är en tuff statusgrej som skulle göra att jag dominerade dem. Sedan sliter jag ytterligare lite med den förbannade alla-svordomar-i-världen-jag-hatar-den-gå-och-dö-tenta-skiten, och tänker på hur jag kommer att äga dem alla till slut.
Och ja, jag vet att det finns ädlare och noblare anledningar att vilja lyckas med sina studier, och de finns ju också där någonstans, men just nu vill jag knappt ens lyckas med mina studier längre, jag vill ligga i en soffa och läsa god skönlitteratur och äta god choklad och leva ett gott liv.
Cellbiologi, detta förhatliga ämnesområde, är inte en del av ett gott liv.