Stuff me
Jag vet fortfarande inte om jag ska vara föräldraledig eller inte.
Jag får frågan ganska ofta, eller snarare får jag frågan "Hur länge tar du studieuppehåll?" ganska ofta, för det är ju det som det är självklart att man ska göra. Det beror helt på hur den här tentan går, hur nästa tenta eventuellt går, och framförallt hur min förlossning går och vad jag får för barn. De kan ju tydligen vara rätt olika, de där krabaterna.
Men om jag skulle vara hemma, då vet jag nog i alla fall vad som vore perfekt att sysselsätta sig med de timmar jag inte är sovande eller blöjbytande, om några sådana uppstår: laga mat.
Massa mat.
Perfekt mat. Näringsmässigt, smakmässigt, you name it. Det är min stora sorg med den annars rätt underbara situationen att jag har en partner som städar, lagar mat, sköter praktiskt taget allt för att jag ska kunna plugga och bära vår bebis - att jag lagar så mycket mindre mat jämfört med vad jag brukade.
Kanske skulle jag starta en matblogg. Jag skulle tillbringa hetsiga timmar medan bebisen satt och sög på mina bröst med att kommentera andra bloggar för att försöka göra den jättestor, och sedan när den var en av de mest lästa bloggarna skulle jag bli sponsrad av en massa restauranger som ville att jag skulle äta där och recensera dem. Och jag skulle äta. Massa mat skulle jag äta, för mat är gott men gratis är godare.
Vi skulle ha så fint jag och min flicka, medan vi drev runt på alla stadens restauranger och jag åt lyxmaten och hon åt på mig.
Eller så fortsätter jag med skolan och får samma tema fast i en liten annan tappning - nästa område vi ska börja med är magtarmkanalen, med föreläsningar om kräkreflexen och annat mums.
(För övrigt är nästan alla bilderna på mat - inte de på fika, men de på mat! - veganska rätter. Det ni. Jag var inte en lidande vegan när jag var vegan, utan en gastronom utan dess like.)