Konstnärerna och logiken

Ibland drabbas jag av känslan att förmågan till logiska resonemang slutgiltigt håller på att falla sönder bland vår befolkning.
Det finns vissa klyschiga fraser vi alla har matats med att man kan dra till med i en diskussion i stället för att hålla något slags logisk stringens, sådant man kan säga bara för att för att fylla ut mellan replikerna när man inte har intellektuellt eller intresse nog att prata om något riktigt. Ni vet, när man bara säger "Aaa, men det är en väldigt komplicerad fråga så båda sidor har nog lite rätt" när någon uttrycker en stark åsikt om något som är kontroversiellt eller svårt att förhålla sig till, typ abort eller Israel-Palestina eller whatever liksom. Och när folk säger "Mmm men det är ju väldigt individuellt, man kan inte generalisera."

Klart som Umeälvvatten att man kan generalisera. Hur har någon tänkt att man någonsin ska kunna bedriva samhällsvetenskap eller naturvetenskap om man inte får generalisera? Hela vetenskapen bygger ju på att vi är tvungna att acceptera att vi inte alltid kan ta hänsyn till varje enskilt fall, men att vi får titta på hur det verkar vara i antingen de flesta fall eller i en signifikant del av fallen. Släpper jag min penna mot golvet kommer den inte att falla till golvet i alla fall, men i tillräckligt stor andel av fallen för att det ska vara intressant, och finnas många tillämpningar för modeller som bygger på att pennan alltid gör det. Vet jag att det är vanligare att man går ut skolan utan godkända betyg om man bor i ett visst område är det antagligen intressantare att studera orsakerna bakom det, än att studera hur varje enskilt fall ser ut i det området.
Det är ju genom att studera tendenserna vi upptäcker vilka tendenser vi vill förändra och vilka vi tycker är positiva. Det är genom att generalisera som vi över huvud taget kan göra oss en användbar bild av verkligheten.

Men nu har det tydligen kommit en ny klyscha bland de andra fördumningsklyschorna, än som är värre än anti-generaliserings-hetsen (som såklart kan vara användbar i vissa sammanhang, det existerar ändå tillfällen när generalisering inte alls fyller någon funktion). Mycket värre, eftersom den gör att vi aldrig kan komma fram till några slutsatser över huvud taget, på ett så fördummande sätt att all form av vetenskaplig och politisk diskussion reduceras till ett banalt meningslöst ingenting.
"Det är bara din åsikt" är den nya klyschan på framväxt, och den blir just så fördummande för att den används i sammanhang där det helt uppenbart inte alls rör sig om en åsikt.

Som igår, när jag och fadern till min sparkande klump i magen tog en promenad på stan och kom att passera en konstutställning.
"Vi är en grupp smyckeskonstnärer", berättade en engagerad kvinna, "som har gemensamt att vi alla är kvinnor som har bott i Göteborg! Vi har gjort en utställning på tema den svenska kvinnan! Titta gärna runt!"

Så vi tittade runt. Jag tyckte inte så mycket om konsten. Jag tyckte den var ganska fånig och banal med försök till att tänka till lite, som inte var särskilt avancerade utan mest kändes som när folk försökte vara djupa på högstadiet. Eller som någon som var lite halvpsykotisk. Förbannat dyr var den också, konsten. Men det kanske bara är jag som inte förstår mig på konst.

Ett konstverk som kostade många tusen var en uppstoppad råtta. Det skulle symbolisera myten om den svenska kvinnans blondhet. De flesta svenska kvinnor är inte blonda, stod det i den förklarade texten, utan det som kallas smutsblont eller råttfärgat hår. Därför var det viktigt att stoppa upp en råtta. Att en svensk kvinna skämtade om sitt råttfärgade hår med en råtta var dessutom en symbol för att den svenska kvinnan har humor.
"Det är ju intressant det där med blondhet ändå", sa jag till konstnären som visade oss utställningen. "Alltså, det är ju ganska unikt att ens ha olika nyanser på håret, eller olika nyanser av blont, det finns ju typ bara här. I största delen av världen är ju allt som finns bara svart."
Vilket jag trodde var ett faktamässigt påstående. Naturligtvis ett faktamässigt påstående man kan diskutera, till exempel genom att påtala Australiens existens, eller Sydafrikas vita befolkningen, eller albinos i Afrika, eller vad som helst, och så hade jag kunnat nyansera påståendet lite och vi hade kunnat enas om en faktabaserad verklighetsuppfattning vi båda tyckte var korrekt.
Men så blev det inte.
"Det är bara din åsikt!" sa hon istället hastigt. Jag blev lätt perplex.
"Det är väl ändå inte en åsikt? Det är väl mer ett... påstående?"
"Nej! Det är bara din åsikt!", sa hon. Sedan gick hon iväg och ställde sig vänd åt ett annat håll i ett annat hörn av rummet.

Jag stod kvar, stirrade på den uppstoppade råttan som skulle föreställa den svenska kvinnan och undrade vad som hände med den här egenskapen, den jag trodde fanns i vissa delar av mänskligheten, den att kunna föra någon som helst form av logiska resonemang.

Jag tycker det är lite tråkigt att den tycks vara på väg att dö ut. Fast det däremot, är ju bara min åsikt.
0 kommentarer

You wanna be rich, you wanna be kitsch, you wanna be the bastard of yourself.



Jag älskar när jag hittar dem, de där låtarna som jag bara måste fortsätta lyssna på, som en drog. Om och om igen en hel liten livsepok, så mycket att de sedan är impregnerade med varje känsla och varje viktigt minne jag upplevde under perioden jag njöt av dem. Det hade slutat hända mig ett tag, men jag tror mest att det är för att jag inte har varit lika fixerad vid min musik och mina spellistor på länge.

Nu, när jag pluggar så mycket, är musiken sättet att göra allting lite roligare, ha lite sällskap, tvinga upp energin när den är på väg att sjunka.

Och jag har hittat det igen, en låt jag vägrar sluta lyssna på. Varje gång jag spelar den igen tänker jag men det här var väl okej men inte så himla stor grej varför lyssnar jag på det här om och om igen fram till refrängen då jag får precis samma känsla som gången innan. Sitter med slutna ögon och gungar fram och tillbaka och älskar hela käönslan som finns inkapslad i... jag vet inte.

Jag tycker väldigt mycket om den, helt enkelt.
Och undrar för övrigt rent i allmänhet varför jag slutade lyssna på Damien Rice för några år sedan efter att ha varit fixerad vid bara några låtar. Han är så jävla duktig att jag blir lite förälskad.


0 kommentarer

Romanskrivande

Snart är det november och National Novel Writing Month drar igång igen. Ni vet, den fina grejen då man ska skriva 50 000 ord på en månad, alternativt hänga i forum och ha ångest för att det inte går bra att skriva 50 000 ord på en månad.
Jag deltar inte i år, naturligt nog, eftersom jag befinner mig i en konstant tentapluggsperiod sedan typ september som inte kommer att vara över förrän 3 december (magiskt datum! fatta vad världen kommer att kännas underbar och vacker för några sekunder när det är över). Men även om jag haft lite mer tid... Jag vet inte. Det blir ju inte samma känsla av spännande utmaning när jag redan har skrivit en bok som jag faktiskt är nöjd med, skrivit den över en sommar och haft en ordproduktion på 4000 ord om dagen ett tag. Nästan lite frustrerande, även om det förstås egentligen mest är något jag är stolt över - förut var den stora utmaningen i vägen och drömmarna mot författande att över huvud taget prestera något vettigt att skicka in, något att visa för förlagen.
Man är mindre utlämnad när man inte ens har något som man kan bli avvisad på grund av. När alla texter man har bara är fragmentariska fraser sammansatta på en halv sida eller något - då är det lätt att visa begåvning, men utan att behöva fundera på hur långt den kan ta en (om ens någonstans).

Jag vet inte. Vad jag försöker säga är väl bara att när jag hade målet att skriva en bra bok, en bok jag kunde stå för, då var det så uppenbart vad jag höll på med. Skriva skriva kämpa kämpa studera hantverket läsa läsa och fundera. Nu... jag vet inte vad jag gör liksom. Sitter och väntar. Samlar pengar till ny utskrift av romanen ifall det förlag som sitter på den inte vill ha den. (De borde höra av sig i början av november om de ska hålla sig inom sin gräns).
Glömmer bort att jag någonsin har skrivit. Glömmer bort att jag någonsin velat skriva.

Och undrar vad jag gör om inget förlag vill ha den, någonsin. Kanske skriver jag en ny. Det vore i sig inget problem. Men det känns pinsamt, nästan lite patetiskt, att sitta där om somrarna och skriva nytt på nytt på nytt för en läsekrets jag inte har.

Nåväl, jag har ganska trevliga fallback-karriärer. Läkare, flerbarnsmor... det är ju ganska trevligt, det också.
0 kommentarer