You wanna be rich, you wanna be kitsch, you wanna be the bastard of yourself.
Jag älskar när jag hittar dem, de där låtarna som jag bara måste fortsätta lyssna på, som en drog. Om och om igen en hel liten livsepok, så mycket att de sedan är impregnerade med varje känsla och varje viktigt minne jag upplevde under perioden jag njöt av dem. Det hade slutat hända mig ett tag, men jag tror mest att det är för att jag inte har varit lika fixerad vid min musik och mina spellistor på länge.
Nu, när jag pluggar så mycket, är musiken sättet att göra allting lite roligare, ha lite sällskap, tvinga upp energin när den är på väg att sjunka.
Och jag har hittat det igen, en låt jag vägrar sluta lyssna på. Varje gång jag spelar den igen tänker jag men det här var väl okej men inte så himla stor grej varför lyssnar jag på det här om och om igen fram till refrängen då jag får precis samma känsla som gången innan. Sitter med slutna ögon och gungar fram och tillbaka och älskar hela käönslan som finns inkapslad i... jag vet inte.
Jag tycker väldigt mycket om den, helt enkelt.
Och undrar för övrigt rent i allmänhet varför jag slutade lyssna på Damien Rice för några år sedan efter att ha varit fixerad vid bara några låtar. Han är så jävla duktig att jag blir lite förälskad.