Hattar

 
Det är väl som med förhållanden.
Den första är sällan den bästa.

Min röda hatt är definivt den bästa, men den är inte den första. Idag tar vi oss en titt på Ulrikahattar genom tiderna.

Vit hatt, 2005-2006
En hatt jag hade och förlorade, vet fortfarande inte vart, och det tycker jag fortfarande är sorgligt. Tyckte så mycket om den. Den och jag promenerade mycket ihop, och var synnerligen olyckligt förälskade.

Svart hatt från Paris 2006. En schweizisk universitetsstudent flörtade med mig på biblioteket en gång när jag hade den, han tog mitt nummer och sa att han skulle bjuda mig på en korridorsfest någon gång, alternativt schackspel. (Han ringde aldrig. Fortfarande sorgsen över det).
Jag var tretton år och trodde att allt handlade om hatten, och tänkte: men tänk om han blir min pojkvän, ser mig utan hatten och sedan gör slut?

Svart hatt från H&M 2007. När jag slet ut den gamla, försökte skaffa en liknande. Den var en blek kopia men jag och den hatten var olycklig förälskade, skaffade väldigt många ytliga bekanta och skrev en bok ihop.


 

Lilla svarta hatten, 2007
Grön hatt, 2008
Det där var en väldigt promiskuös period i mitt liv. Många hattar kom och gick, men det var inte riktigt någon av dem som levde upp till mina krav.
Och sedan gick det några år. Några andra hattar kom och gick som inte alla förevigades på bilder, inte sådana jag har kvar i alla fall.
2010 inledde jag till slut det förhållande som skulle bli det bästa. Dagen innan jag flyttade till Umeå. Kärlekn var ögonblicklig.
Röda hatten.
Jag.

Vi är ett fantatsiskt team.



over and out.




0 kommentarer

Design, svett och glädje

Har börjat trixa lite själv med bloggdesignen, som ni märker. Tänker att det väl är bra att se till att lära sig sådant, också. Så fall inte ur era stolar av förskräckelse ifall fler förändringar kommer så småningom.

Annars då?
Tja, jag sitter med mitt avsvalnade kaffe och läser om kolesterolgallstenar. Luktar svett och funderar på hur ofta man måste tvätta sitt hår egentligen. Livet har varit mer glamouröst, om man säger så.
Himla pepp och glad är jag, dock. Även kallt kaffe inneåller ju trots allt koffein.

0 kommentarer

Inte hatten som gör kvinnan, utan kvinnan som gör hatten

 


Min röda hatt, den är ju ganska bäst.
Nästan så man skulle kunna tro att det är hatten som gör Ulrikan.
Men nu sitter jag här och kollar igenom gamla klipp, från den tiden då jag musicerade mig och hade mig. En tid då hatten alldeles nyligen införskaffats. Och jag tänker att det är då inte hatten som gör kvinnan, för i de där gamla klippen ser jag ingen häftig Ulrika-kvinna.
Ser bara en vettskrämd artonåring som inte har någon aning om vad hon håller på med, men på darrande klumpiga ben hoppas att vad det än är hon håller på med, så kanske det löser sig till slut. Det kanske visar sig att det var något bra.

Och det var det ju. Något bra. Inte den där musiken - låtskrivandet var ju alltid mest en ursäkt för att skriva texter - men den där flickan som fanns under hatten.
Jag växte in imin hatt och mig själv och blev något annat.
Inte lika vettskrämd. Bra mycket gladare.

Ändå blir jag lite frustrerad när jag ser de där filmerna. Jag vill bara gå fram till den artonåriga Ulrikan, boxa henne i sidan och säga Kom igen! Lighten' up babe! Livet behöver inte vara så satans ALLVARLIGT hela tiden.

Men hon skulle nog ändå bara ge mig en trumpet misstänksam min.
0 kommentarer