Jo, jag lever.
Det går faktiskt riktigt bra, livet.

Men herregud vad det här programmet är stressigt och galet. Jag förstår att läkare är en yrkeskår med massor av kollegialt stöd men också hålla-varandra-om-ryggen-tendenser - en läkarutbildning är ju typ som att ha en livskris varje månad. Inte konstigt att man känner sympati med folk som vet vad det handlar om.

Nu blir det mer respiration, sedan blir det mer cirkulation, och funderingar över hur jag ska kunna få ett besök av föräldrar och syster att gå ihop med studierna. Min faders förhörande-förmågor och en bebis förmåga att agera charmtroll medan jag kikar i böcker torde vara metoden.

Hon har fått massor av sånger förresten, min dotter. Uppenbarligen är barnvisor egentligen min sanna talang.

Jag lyssnar på Satisfaction med Benny Benassi och är nostalgisk kring en tid som lyckligtvis är förbi. Jag pluggar massor av cirkulationsfysiologi och är så hög på hela transartade tillståndet man kommer in i med fysik/matte-grejer (däremot inte sagt att jag fattar allt så himla snabbt, direkt), så hög på det att jag överväger att bara hoppa av läkarutbildningen och bli civilingenjör. Men det är ju det där med människor. Jag tycker de är fascinerande.

Interpersonell kommunikation när man ska ha riktiga relationer, på lika villkor, gör mig knäpp i huvudet. Vänskap, kärleksrelationer, umgänge, jag tycker det är så svårt och alla känslor rörs upp på en och samma gång till en stor blobb.

Att ha givna situationer med utrymme för lätt teaterartad improvisation, som patientmöten, kommer däremot att bli fantastisk. Det där är vad jag är bra på. Det är som ett skådespel. Jag tycker om att spela teater. Jag har iakttagit en miljon människor medan jag studerar och befinner mig utanför social gemenskap på caféer. Jag har spelat en miljon roller ungefär halva mitt liv.

Jag älskar den uppgiften.

För övrigt väger bebis-buset sju kilo. En person som kom fram och tittade på henne häromdagen gissade på att hon var fem månader, men hon är ju bara två. Barnavårdscentralen är helt till sig också, de har aldrig sett något liknande. Jag är den bästa mjölkko de skådat, ungefär.

Hon har varit helt extraordinär, ända från början. Man blir ju helt perplex över vad man har fått för mirakelbarn egentligen.

(Och så sjukt snäll, och balanserat nöjd. Den egenskapen fick hon då sannerligen inte från sin mor).

ps på fredag ska jag dissekera grishjärtan. smask smask.

Godmorgon.

Saker jag tycker om idag:
- Grön vägg
- Gröna ögon
- Röda jackor
- Trachea.

Jag vill aldrig att vintern ska ta slut.
Ljuset börjar komma tillbaka en aning nu och ibland vissa dagar har jag hört fåglar låta. Jag tycker inte om fågelsång. Det ger mig en klumpi magen och huvudvärk. Jag tycker inte om våren. Jag tycker inte om när den smutsar ner allting som är vackert och när dagarna blir ändlösa och fyllda av hålrum och hetta och stress på en och samma gång.

Sommaren är trevlig, av och till och oftast ganska mycket. Jag tror de flesta tycker om våren bara för att de tror att den är sommaren, men det är det inte. Det är en smutsig tid av äckel som rider snålskjuts på svenska juninätters tjusning.

Än så länge är det tjugo minus och snö, i alla fall. Jag kan inte ta så mycket promenader, och det är synd, men annars är det ju helt idealiskt.

I sommar far jag antagligen på ett utbyte i Finland och får gå på en klinik i två veckor. Det är sjukt läskigt och sjukt roligt. Och sjukt uttröttande för mitt huvud att skicka in alla ansökningshandlingar såhär på morgonkvisten. (nja, nu är det ju inte morgonvkist längre, men det var det när jag körde igång vid åtta...)

På torsdag har jag en liten dugga, så nu blir det lite extrafart på studierna. Om huvudet inte bara kändes som sirap och sömnbrist fast jag fått sova massor. En förkylning på gång, ett näringsdränage från min kropp på grund av amningen eller en intensiv kaffebrist, det vet jag inte riktigt. Jag bryr mig ärligt talat inte. Efter att jag klarade den andra tentan på termin 2 blev allting lite som ett skämt. Inte så att jag tror att jag garanterat kommer att klara nästa tenta, i april - man klarar aldrig garanterat saker på det här programmet - men stressnivån sjönk så betydligt när jag plötsligt har klarat hela termin 2 (ehm, ja, jag har en halspalpation kvar att utföra), allting blev så mycket mer möjligt att kanske genomföra.
Och jag är inte längre rädd för omtentor. Jag känner mig som om jag går på en drog som kallas likgiltighet inför prestationerna, och jag vill aldrig, aldrig någonsin gå av den.

Det är tjugo minus här uppe. Det är frustrerande när den enda motion jag förväntas ägna mig åt är promenader, eftersom min bäckenbottenmuskulatur fortfarande kan vara lite lös efter förlossningen. Det är svårt för mig att förstå att det bara är 6 veckor sedan jag födde ett barn. Om det inte vore för en omuskulös mage med små mörka streck på från en graviditet skulle jag aldrig tro att det hade hänt.
Utanpå ser jag ju precis likadan ut som förut.

Nu har jag för första gången under mina läkarstudier skrivit klart en så kallad "Sammanfattning" av ett område vi håller på med. Vi får ju målbeskrivningspunkter på någon sida eller två för varje avsnitt, och så ska man leta i sina fem miljoner böcker, bland sina fem miljoner sidor föreläsningsanteckningar och på fem miljoner Wikipedia-sidor, för att få ihop information för varje punkt som man tror täcker vad man förväntas kunna.

Första veckan på terminen, som bestod av immunologi, är följaktligen nu sammanfattad. 34 himla Word-sidor "sammanfattning". Nåväl, jag gav mig själv in på det här störda programmet. Lyckas jag skriva sammanfattningar har jag väl i alla fall en 100-200 sidor att plugga in när tentan kommer i början av april, istället för 1000-5 miljoner små lösa papper med kaos och panik spridda i hela rummet.

Ikväll firas det hela med att mixa frusna hallon med kesella, äta, njuta och låtsas att det är glass.

Mer på temat svart/vitt, allting/inget:

När det går dåligt, går allt så jävla dåligt för mig. (Eller om det sitter i min hjärna, vem vet, men det går månader utan flyt, månader av misslyckanden, månader av en tung mage, en vinter som aldrig kommer, en bebis som aldrig kommer, en tenta som bara kuggas, den sortens saker).

Och så plötsligt vänder det och allting - ALLTING - går plötsligt bättre än vad jag någonsin vågat hoppas på. Förutom att jag har tappat bort min plånbok, men eftersom det händer sisådär en gång i kvartalet fast jag försöker reformera mig och bli en bättre människa, är det ju bara vardagsmisär man aldrig kommer ifrån.

det viktiga, det viktiga mina vänner, ÄR ATT JAG KLARADE TENTAN SOM JAG GICK OCH SKREV BARA FÖR ATT ÖVA PÅ ATT KUGGA TENTOR. FÖRSTÅR NI? JAG KLARADE DEN! FÖRSTÅR NI VAD DET INNEBÄR? (förutom att det blev himla dålig övning på att kugga tentor...)

JAG ÄR KLAR MED TERMIN 2 NU OCH HAR KLARAT ALLA KURSER JAG SKA PÅ LÄKARPROGRAMMET. JAG HAR MIN BEBIS OCH JAG KLARADE DET ÄNDÅ FAST JAG VAR TYNGD AV FÖRTVIVLAN I DEN ÄCKLIGA PISSLJUMMA DECEMBERMÅNADEN 2011 OCH TÄNKTE ATT DET INTE ÖVER HUVUD TAGET SKULLE GÅ, DEN HÄR DUMMA LÄKARSKITEN.

MAWKLJKGFLÖSDFIHÖPAOSÄPDGOÄPOFBLÖJAÖHÄAOERIHOPIAERIHOERIHOPAEIPIÄPHIP!

Nu ska jag fira med en spruta mot hepatit B, mörk choklad och ingefärste.
(hörde ni, det rimmar!)

Kaffe som är svart nog att bränna i halsen, röken som bolmar ur munne i 15-minus-kylan när man bara står och ser upp mot nattsvart-fast-stadsljusinfekterade himlar och väntar på bussen om eftermiddagarna och snön som inte frasar tillräckligt under fötterna för i den torra kylan knastrar ingenting.
Immunologi och blodbildning för hela slanten och jag känner mig ibland som att jag nästan är i fas men då höjer jag alltid kraven på sätten en Ulrika alltid höjer kraven men jag älskar det, hatälskar det som jag hatälskar allt annat, den där kicken när man kan lite till, gör lite mer, vill lite mer.

Att inte längre vara gravid är som att ha fått tillbaka min hjärna igen efter en lobotomi. Jag är så glad att jag skaffade barnet, att jag bar henne och att jag fortsatte att plugga även när det var tungt och allt det där, men jag kunde ju inte tänka med den där magen och de där trötthormonerna.

... och kaffe som är svart nog att bränna i halsen och språkkurser i Ipoden på bussen till skolan som jag vrider upp för att isolera mig från omvärlden, sitter på högsta volym och lär mig fraser som Det är fint väder idag och Det är soligt och så den mycket otippade Det är stormfara, lavinfara som är så långa ord att jag aldrig riktigt behärskar den.
Och på eftermiddagen när man kommer hem kanske ett mail från något förlag, och det är fortfarande ingen som vill ge ut någon av de två böcker jag skickat in, men det är ändå på gång, på det där sega sättet som jag tror man måste stå ut med om man har författardrömmar - ett steg i taget, mer personliga svar, uppmuntran, "Vi tar gärna emot något annat", "Vi har ingen egentlig kritik mot den här boken men den passar inte vår utgivning", till skillnad från standardrefuseringarnas "Tack men nej tack" och så inget mer.

Kaffe som är svart nog att bränna i halsen, ett anteckningsblock jag gömmer under sängen där fragmentariska planer på nästa bok börjar komma fram, för jag tror att den skulle passa det där intresserade förlagets utgivning mer, för att jag är otålig och redan har tröttnat på boken jag älskade så mycket i somras, för att jag kanske är lite för otålig ibland, i allting, alltid.

Allt och inget svart och vitt och fort ska det gå för om man hamnar i de där gråzonerna då kanske man går under för några ögonblick. Hela mitt liv har jag egentligen haft en känsla av att allt jag gör bara blir lite halvdant just på grund av det där, att jag aldrig riktigt orkar fullborda saker till den yttersta perfektionen för att jag vill ha resultat, och de ska helst vara sprakande extraordinära omedelbart, annars ser jag det som en skymf mot mig, utförd av verkligheten.

Det är bara att att min standard för vad som är halvdant är så ickesynkroniserad jämfört med alla andra människors.

Ungefär så är de, dagarna, nuförtiden.
Allting kanske borde vara förändrat med mig, men jag är mig slående lik.