Fortsättningen

Tyvärr är det ju inte så, att bara för att man dra på någon gala i Stockholm och vinner något pris, kommer någon att skriva ens tenta åt en. Vi snackar alltså monstertenta i Sjukdomslära, symptom och diagnostik. Allting som kan gå fel i en människokropp och hur man ska upptäcka att det är fel, ungefär. Vi snackar tolkning av EKG och av mikroskopiska preparat, av labvärden och av vad en patient faktiskt berättar för en. Vi snackar sjukdomsmekanismer och hur de kontrasterar mot normalfysiologin och vi snackar en Ulrika som har suttit och gjort intervjuer i stället för att läsa tusensidorsböcker.

Så nu blir det till att skärpa sig.
Det känns som att jag är så massivt efter att jag aldrig kommer att ta igen det, men varje gång de tankarna kommer, då tänker jag tre saker:
1. Det finns en omtenta.
2. Jag födde barn för ett år sedan mitt i en kurs, och jag klarade den utan att ta studieuppehåll. Klarade jag det kan jag väl klara det här.
3. Förr eller senare måste jag ju lära mig allt det här. Tentan är väl irrelevant, men mina framtida patienter är inte irrelevanta. Vad ska jag säga till dem liksom? "Buksmärtor? Men du, jag var ju på prisutdelning i Stockholm när de pluggade in det avsnittet, så du får nog dra till någon annan läkare om det där. Tack och hej!"
Nä, tänkte väl det va.

aaaaaaargh nu är det bara att tuta och köra och hoppas på det bästa. 18 januari tentasmäller det!

Klinisk fysiologi Klinisk kemi Läkare Patologi Plugga Stress Umeå Universitet
0 kommentarer

Utkik

Och förresten, ni kan ju titta lite extra i VK i helgen. Sådär fredag eller lördag någon gång. Trevligaste intervjun jag gjort, för första gången någonsin fick jag sitta och prata seriöst om mitt skrivande, om min bok, om hur jag arbetar. Att få känna sig tagen på allvar, som ett (i alla fall blivnade) proffs och inte bara någon dum snart-tjugoåring som råkat skriva någon text och vinna något pris... Det var en häftig känsla.
0 kommentarer

Koppkropp

En dotter med vattkoppor somnar två timmar tidigare än en dotter som inte har det. Man ligger där bredvid henne i sängen, helt paff, och känner sig plötsligt något snuvad på konfekten. Här har man rusat hem från Medicinska bibilioteket i högsta fart för att inte missa lektid med Fröken Bebis, man har kört iväg fästmannen på äventyr för att bara umgås och vara mysig mamma, och det man får till svar är... gäsp. Snark.
Väljer att utnyttja denna plötsliga ocean av egentid som just lagts för mig genom att... inte utnyttja tiden alls. Tänker inte göra något produktivt över huvud taget.
Lägger mig bredvid den lilla kroppen, i stället. Kind mot kind, hand i hand. Andetagen, i samma takt. Tryggheten, likadan. Hon är ju min stabila grund av magisk snart-ett-årings-pondus, min dotter, och jag är hennes allra tokigaste lilla mamma. Vilka stormar som än rasar omkring oss, vilka framgångar jag än når eller inte når, kommer inget att kunna utplåna detta faktum.

En mamma.
En dotter.
Vi ligger där, i sängen. Vi andas i samma takt. I vår lägenhet står tiden stilla.

0 kommentarer