Att redigera sådant man skrivit

(Bilden är egentligen tagen när jag lyckades skriva en bok första gången, sommaren 2008, men, öh... konceptet är väldigt mycket detsamma. Sidor med text, liksom.)

Att redigera en text kan vara väldigt drygt. Om man fick välja skulle det ju helst bli briljans så fort orden bara flödat ur en. Är man duktig på att skriva, till och med bara helt okej, krävs sällan så mycket redigering för enklare grejer. Hela högstadiet och stora delar av gymnasiet slängde jag bara ur mig uppsatser, labbrapporter och skönlitterära uppgifter utan att någon klagade. Inte orkade jag läsa igenom det, liksom.
Men att skriva en bok som man vill få publicerad är ju en helt annan nivå än taffliga skolarbeten. Konsten att säga tillräckligt mycket - ett vanligt misstag är att vara så sjukt övertydlig när man skriver - och att säga det på precis rätt sätt, den flödar inte alltid ur en.

Redigering är, för mig, ungefär som träning är, för mig. Ibland känns det segt och drygt när jag liksom ska komma till skott, och jag undrar om det verkligen är värt att lägga sin tid på. Men när jag väl håller på känns det så himla roligt och bra och jag märker verkligen hur mycket bättre det blir - min text om jag redigerar, och min kropp om jag tränar.

Idag har jag både tränat och redigerat massor och känner mig med andra ord sjukt nöjd. Den här novellsamlingen kommer verkligen bli det bästa skrivprojekt jag gjort hittills.
 
0 kommentarer

Att se på film

https://cdn2.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2008/329_20903254.jpg
Jag trodde alltid att jag var lite dummare än andra, helt enkelt. Det var den enda förklaringen jag kunde komma på. Till det här med att se på film. Jag har alltid tyckt att det är ganska utmattande och svårt att se på film. Jag får ofta svårt att hänga med i handlingen och ofta missar jag information i scenerna som andra finner uppenbar. Det var först någon gång i somras, i samband med att jag hörde ett program om hur bebisars hjärnor funkar och såg det i praktiken hos min egen dotter, som jag riktigt förstod.
Förstod, det som folk faktiskt försökte säga åt mig för flera år sedan, men med lite för irriterad ton för att jag riktigt skulle ta till mig det hela: Ulrika du tänker för mycket.

Precis så är det. Med film, och med allt annat jag tycker är utmattande och svårt. (Se en massa människor, andra extroverta aktiviteter). Allting, hela tiden, är associationer. När jag ser film så ser jag personerna som pratar med varandra men jag lyssnar också på hur deras röster låter och minns andra röster i mitt liv som låtit liknande och sedan ser jag kläderna de har på sig och tänker att de påminner mycket om ett modereportage jag läste i Veckorevyn 2005 och sedan ser jag ljuset som faller in genom fönstert och då börjar jag fundera på fysikaliska formler om optik och sedan minns jag hur jag mådde när jag studerade optik i gymnasiet och... sedan har många scener passerat. Och jag blinkar, och undrar vad som hände.

Bebisar är likadana. De är inte egentligen dumma - det är bara att de tar in all information, samtidigt, och då kan de inte processa den.

Det var trevligt att förstå att jag inte är dum. Fast i nästa ögonblick insåg jag att jag ju ändå är på samma mentala nivå som en bebis, så det var kanske inte en så stor lättnad.
0 kommentarer

Att ha en bebis och tycka om varandra ändå - om relationstetris och sådär

https://cdn2.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2010/904_68435202.jpg
 
Jag minns inte riktigt statistiken, men jag minns att den är skrämmande.
Ruskigt många av skilsmässorna (och separationerna) bland par sker under deras barns första levnadsår.
I vissa fall är det säkert nödvändigt. Ofta när man diskuterar skilsmässor med folk dras just dessa extremfall upp. Det finns alltid någon som känner någon som hade en pappa som söp och knarkade och slog mamma vareviga kväll och då gissar jag att det är få som säger att en skilsmässa är fel, för någons del. Men bakom statistiken ligger inte bara knarkare och alkoholister. Det hoppas jag i alla fall - annars finns det jäkligt mycket knarkare och alkoholister i det här landet.

Jag ifrågasätter inte att man lämnar ett förhållande om det inte funkar. Däremot tror jag att de första åren med ett gemensamt barn inte är den rätta tiden att utvärdera om förhållandet funkar eller inte. Jag tror att de åren är en tid då man gemensamt kan upptäcka hur man ska lära sig att få det att funka. En tid då man, om man vågar och orkar - om man hjälps åt att våga och orka - kan lära sig att samarbeta och hjälpa varandra genom livet på ett sätt som man kan få igen decennier framöver. Ett föräldraskap är magiskt, men det är också en liten kris. Hittar man verktygen för den krisen har man verktyg för andra kriser framöver.

I mitt fall, i mitt liv, tror jag att en sak som gör allt så mycket lättare är att vi har gemensamma drömmar om hur vi vill bygga vårt liv. Vi har gemensamma målbilder som är mycket större än det här, det här som finns nu. Inställningen är självklar, och har varit det hela tiden sedan hela barnaskaffandet påbörjades: om svårigheter uppträder i förhållandet, uppstår inte frågan om någon av oss ska stanna eller gå. Den fråga som uppstår är hur vi ska hjälpa varandra att stå ut, rida ut stormen tills det blir bättre. Vi är bra på det. Otroligt duktiga, faktiskt. Ingen människa har någonsin gett mig så mycket trygghet som min fästman.

Utöver det tror jag mycket på att prata, och än mer på att lyssna.
Och på att flörta med sin älskade, ibland eller kanske alltid, låtsas att man ska på en dejt och måste charma den här fantastiskt attraktiva personen.
Och så att hitta saker man mår bra av. Oavsett sin partner. Inte för att man inte ska må bra av sin partner, men för att ibland om det är jobbigt måste man ha något eget. Det kan vara träning eller att skriva eller att läsa en tidning eller att äta choklad eller dricka jasminte, och det ska helst inte vara något jättestort för de där stora sakerna hinner man aldrig göra.

Det här, vårt liv, våra utmaningar tillsammans, är en av de mest spännade saker jag någonsin gjort. Fästman och jag och bebis på 44 kvadrat och med utbildningar och drömmar och saker som ska realiseras, det är som relationstetris hela dagen, och jag älskar det.

Få saker har lärt mig så mycket om vad det innebär att vara människa.

PS! "Underbara Clara"-Clara skrev ett fint inlägg om att sitta still i båten när man har småbarn, läs det här.
 
0 kommentarer