Nettelblad

 

Jag minns inte riktigt statistiken, men jag minns att den är skrämmande.
Ruskigt många av skilsmässorna (och separationerna) bland par sker under deras barns första levnadsår.
I vissa fall är det säkert nödvändigt. Ofta när man diskuterar skilsmässor med folk dras just dessa extremfall upp. Det finns alltid någon som känner någon som hade en pappa som söp och knarkade och slog mamma vareviga kväll och då gissar jag att det är få som säger att en skilsmässa är fel, för någons del. Men bakom statistiken ligger inte bara knarkare och alkoholister. Det hoppas jag i alla fall - annars finns det jäkligt mycket knarkare och alkoholister i det här landet.

Jag ifrågasätter inte att man lämnar ett förhållande om det inte funkar. Däremot tror jag att de första åren med ett gemensamt barn inte är den rätta tiden att utvärdera om förhållandet funkar eller inte. Jag tror att de åren är en tid då man gemensamt kan upptäcka hur man ska lära sig att få det att funka. En tid då man, om man vågar och orkar - om man hjälps åt att våga och orka - kan lära sig att samarbeta och hjälpa varandra genom livet på ett sätt som man kan få igen decennier framöver. Ett föräldraskap är magiskt, men det är också en liten kris. Hittar man verktygen för den krisen har man verktyg för andra kriser framöver.

I mitt fall, i mitt liv, tror jag att en sak som gör allt så mycket lättare är att vi har gemensamma drömmar om hur vi vill bygga vårt liv. Vi har gemensamma målbilder som är mycket större än det här, det här som finns nu. Inställningen är självklar, och har varit det hela tiden sedan hela barnaskaffandet påbörjades: om svårigheter uppträder i förhållandet, uppstår inte frågan om någon av oss ska stanna eller gå. Den fråga som uppstår är hur vi ska hjälpa varandra att stå ut, rida ut stormen tills det blir bättre. Vi är bra på det. Otroligt duktiga, faktiskt. Ingen människa har någonsin gett mig så mycket trygghet som min fästman.

Utöver det tror jag mycket på att prata, och än mer på att lyssna.
Och på att flörta med sin älskade, ibland eller kanske alltid, låtsas att man ska på en dejt och måste charma den här fantastiskt attraktiva personen.
Och så att hitta saker man mår bra av. Oavsett sin partner. Inte för att man inte ska må bra av sin partner, men för att ibland om det är jobbigt måste man ha något eget. Det kan vara träning eller att skriva eller att läsa en tidning eller att äta choklad eller dricka jasminte, och det ska helst inte vara något jättestort för de där stora sakerna hinner man aldrig göra.

Det här, vårt liv, våra utmaningar tillsammans, är en av de mest spännade saker jag någonsin gjort. Fästman och jag och bebis på 44 kvadrat och med utbildningar och drömmar och saker som ska realiseras, det är som relationstetris hela dagen, och jag älskar det.

Få saker har lärt mig så mycket om vad det innebär att vara människa.

PS! "Underbara Clara"-Clara skrev ett fint inlägg om att sitta still i båten när man har småbarn, läs det här.