Att se på film
Jag trodde alltid att jag var lite dummare än andra, helt enkelt. Det var den enda förklaringen jag kunde komma på. Till det här med att se på film. Jag har alltid tyckt att det är ganska utmattande och svårt att se på film. Jag får ofta svårt att hänga med i handlingen och ofta missar jag information i scenerna som andra finner uppenbar. Det var först någon gång i somras, i samband med att jag hörde ett program om hur bebisars hjärnor funkar och såg det i praktiken hos min egen dotter, som jag riktigt förstod.
Förstod, det som folk faktiskt försökte säga åt mig för flera år sedan, men med lite för irriterad ton för att jag riktigt skulle ta till mig det hela: Ulrika du tänker för mycket.
Precis så är det. Med film, och med allt annat jag tycker är utmattande och svårt. (Se en massa människor, andra extroverta aktiviteter). Allting, hela tiden, är associationer. När jag ser film så ser jag personerna som pratar med varandra men jag lyssnar också på hur deras röster låter och minns andra röster i mitt liv som låtit liknande och sedan ser jag kläderna de har på sig och tänker att de påminner mycket om ett modereportage jag läste i Veckorevyn 2005 och sedan ser jag ljuset som faller in genom fönstert och då börjar jag fundera på fysikaliska formler om optik och sedan minns jag hur jag mådde när jag studerade optik i gymnasiet och... sedan har många scener passerat. Och jag blinkar, och undrar vad som hände.
Bebisar är likadana. De är inte egentligen dumma - det är bara att de tar in all information, samtidigt, och då kan de inte processa den.
Det var trevligt att förstå att jag inte är dum. Fast i nästa ögonblick insåg jag att jag ju ändå är på samma mentala nivå som en bebis, så det var kanske inte en så stor lättnad.