Nettelblad

Den 28:e december, klockan 11.21, föddes min son. En gosse på 4390 g och femtiotre centimeter, med mörk kalufs och långa naglar. Han for ut i en skjuts av fostervatten, fick en riktig kallsup och ville först inte skrika i ren förnärmelse, men var i övrigt vid utmärkt liv och hälsa.

Förlossningen var lika lång som den första, tio timmar, men längre tid var i aktivt värkarbete och eftersom den började på natten hade jag förstås lite mindre sömn i bagaget. På det sättet var den mer krävande, framförallt de sista timmarna då jag var tio centimeter öppen (vilket värkarnas poäng är att man ska uppnå) men vi bara väntade på att barnets huvud skulle sjunka ner längre i bäckenet. Men vid nio centimeter tog jag lustgas och på så sätt gick också den sista tuffa timmen, och viktigast av allt kände jag mig hela tiden trygg. Med att det skulle lösa sig, med att jag visste vad som hände, med att allt jag kunde göra var att fokusera och vänta. Aldrig någon känsla av panik.

Och inga komplikationer, för varken mor eller barn. Nu har jag en tjockis som vill äta sig allt tjockare, och återigen torde jag kunna titulera mig gräddko.