Nettelblad

Ibland slår det mig igen, att om jag inte skaffat barn hade jag nog kunnat bli en sådan där som jobbade ihjäl mig. Eller i alla fall jobbade bort mitt eget liv.Jag tror jag saknar en gräns som vissa andra har, eller att den ligger på en mycket extremare nivå än många andras. När jag går in i ett projekt är det som om projektet blir viktigare än allt annat, att det får ett abstrakt egenvärde. Det spelar ingen roll om det är ett bokskrivande, en tenta, en praktikplats, ett politiskt projekt, whatever, allt det där jag gjort eller gör. Jag vill bara jobba och jobba tills jag är klar, eller i alla fall har nått något slags nästanperfekt nivå. Utan min dotter skulle jag inte sluta jobba när jag blir för trött, jag skulle sluta jobba "när det är tillräckligt".

Bara det att för väldigt många sysselsättningar är det väldigt svårt att bedöma vad som någonsin är tillräckligt. Och i väldigt många sammanhang är det ju bra att vila när man är trött.

Fröken Dotter blir en vikarierande självbevarelsedrift. Jag kan inte gå upp i mina projekt och stanna där tills jag är fullkomligt slutkörd, för det är någon som väntar på mig när jag kommer hem. Någon som längtar efter att jag ska komma hem. Någon jag längtar efter, med ett behov som kan kännas lika starkt som behovet av att äta eller sova.

Någon vars ansikte lyser upp när hon ser en. Ett stort skratt. Pekandet, en ljus röst: mamma, mamma!
Ingen annan av mina livsuppgifter skapar ett sådant lugn.