Skrivkrampen, en update

Redigerar gamla texter, fast jag inte vet vad jag ska använda dem till. Det är lättare än något annat - det är ju redan skrivet, nu ska det bara förbättras. Det känns som om jag vet vad jag håller på med, till skillnad från när jag försöker skriva något nytt.
 
Försöker påminna mig om att det inte är så viktigt. Det är bara text, och en himla massa ord. Det är inte världspolitik eller kärnvapenkrig, det är inte ens verkligheten när den överväldigar en. Är bara text, text, text, och även om jag växt upp med känslan av att jag har en begåvning och en inriktning i hur min hjärna fungerar som lämpar sig väldigt väl för text finns det inget som säger att det är något jag måste göra, på riktigt. Det finns inget i hur jag byggt mitt liv som tvingar mig att någonsin skriva en till bok eller visa mina texter för en annan människa igen.
 
Ser fram emot när forskningen börjar i juli i stället. Tror min hjärna behöver någonting, någonting helt annat, som kan väcka den till liv.
 
Skrivande Skrivkramp Skrivrutiner
0 kommentarer

Inspiration i krampen

 
Jag har fortfarande en skrivkramp, i det skönlitterära. Jag skriver, men inget kännetecknas av flyt. Allting störs av tankar, för mycket planering, för lite intuition, det blir konstruerat och meningslöst, det tappar känslan.
Jag försöker lösa det genom att skriva lite varje dag, även om det inte blir något meningsfullt över huvud taget, och genom att omge skrivpassen av sådant som faktiskt berör mig. Just nu är det mest liveklipp med Lana del Rey, eller egentligen allra mest klipp från innan hon blev Lana del Rey, när hon uppträdde under sitt riktiga namn Lizzie Grant. Det finns en del riktigt bra liveframträdanden från henne sedan hon fick sitt världsgenombrott (uppträdandet med Body Electric ovan tycker jag är ett exempel på det) men hennes dåliga scennerver sätter oftar krokben för henne i de nyare klippen än i de gamla. Dessutom tycker jag att hon gör sig bättre i en lite intimare miljö, som i de gamla klippen, än på stora världsccener.

Det finns förresten väldigt många bra unreleased Lana del Rey-låtar, de jag tycker är allra bäst är faktiskt de man inte hittar på Spotify längre. Söker man på youtube kan man hitta helt galna mängder. Den stora behållningen med "Born to die"-skivan skulle jag säga är att den är väldigt välproducerad, många gånger, men jag tycker inte en innehåller de textmässigt eller musikaliskt intressantaste verken. Någon gång ska jag länka några av mina favoriter av det icke-officiella materialet, men här kommer bara lite fler Lizzie Grant-klipp där jag uppskattar hela hennes utstrålning.
 
 

baby I have become someone
a monster
sjunger hon och jag tror på vartenda ord.

Yayo släpptes som en officiell låt på "Born to die - The paradise edition" men fanns långt tidigare på ett Lizzie Grant-album. Och egentligen långt innan dess, det finns riktigt gamla klipp med den. Det finns otroligt många olika versioner och produktioner av den - jag vill minnas att jag tillbringade stora delar av mitt farmakologitentaplugg i februari med att i stället lyssna på olika demos av den här och jämföra vilken jag tycker är bäst. (Jag har en tendens att nörda in mig på saker, ja.)
Liveframträdandet är hursomhelst hur jag bäst gillar Lana del Reys musik, mer intimt, inte så stor produktion, inte allt fixet omkring, bara hennes ansiktsuttryck och scenuttryck och alldeles egen stil.
Nu ska jag skriva, sedan sova, och inte nörda mig massor.
Godnatt.
 
Inspiration Lana del Rey Lizzie Grant Skrivande Skrivkramp Skrivrutiner
1 kommentar

Humöret

 
Prenumererar på ett sådant där nyhetsbrev från Vårdguiden, det kommer varje gång jag går in i en ny vecka i graviditeten, och så står det vad som (rent statistiskt sett) händer under den kommande veckan och hur man kan må som blivande bebismamma. Det blir lite som ett horoskop, fast det stämmer mycket mer exakt på mig. Som följande små rader om vecka femton som jag går in i nu:
"De flesta kvinnor pendlar under den här tiden av känslor mellan lycka och förtvivlan. Reaktionerna kan vara häftiga, ungefär som tonårstidens humörsvängningar."
.... Eh, ja. Spot on, kommentarer överflödiga. Är det något förutom oväntade biologiska begränsningar som skulle hindra mig från att skaffa den där kavalkaden av barn, så är det väl just detta - att behöva stå ut en massa graviditeter med det där totala känslomässiga kaoset. Illamåendet tar jag, tröttheten likaså, den gigantiska magen som kommer så småningom och andfåddheten med varje litet steg, men kaoset i huvudet... Jag är redan ett kaos inuti som det är, utan en bebis i magen. En massa fragment av känslor och vilja åt tusen olika håll som bara hålls samman av att jag byggt mig en miljö runtomkring som är så trygg att det inte gör så mycket att jag är alldeles fransig i kanterna. Men när affektkompetensen ligger på samma nivå som hos min ett-och-ett-halvt-åring och jag börjar gråta när min man håller med mig om att en barnprogramledare är snygg (efter att jag påpekat det), då är det banne mig värre än vanligt.
 
Skönt att i alla fall Vårdguiden förstår mig.
 
 
Andra barnet Gravid Graviditet Ung mamma
1 kommentar