Självförtroendet

De första tre och en halv terminerna av läkarutbildningen, när jag skulle markera något i en kursbok jag tyckte var särskilt viktigt, strök jag under det med blyertspenna. Inte för att det egentligen var det pedagogiskt bästa för mig, och inte för att jag tänkte ta bort det när jag skulle sälja boken - jag klarar inte av att sälja mina gamla kursböcker, nästan lika lite som jag skulle klara av att sälja mitt eget barn - utan för att jag ville kunna sudda om jag gjorde fel.
Jag tänkte att just nu kanske jag trodde att den där meningen var viktig, men det var ju bara för att jag var så okunnig. Om ett år skulle jag kunna gå tillbaka och chockeras över mina bisarrt dålia understrykningar och då måste jag kunna sudda dem så jag inte skulle behöva förfäras över min egen okunnighet.
Och ärligt talat kikade jag lite avundsjukt på böcker där folk strukit med sådan där färgad understrykningspenna. Gul, grön, rosa. Det kändes som om man ägde texten när man strök under den så. Som om man var en duktig student som faktiskt visste något.
 
Sedan, en dag mitt i patologikursen, när vintern var som mörkast och jullovet som otillräckligast och jag vandrade halvt som en vålnad genom sjukhuskorridorer för att köpa kaffe på konstiga ställen för att det var helgdagar och ingen annan pluggade en så märklig tid, då slog mig plötsligt tanken som jag borde haft långt tidigare: MEN VADDÅ "EN DUKTIG STUDENT SOM FAKTISKT VET NÅGOT". Och vad är du då Ulrika? En wannabe-student som av misstag klarat tentor termin på termin och där CSN och poäng fortsätter att trilla in? SKÄRP DIG!
Och så köpte jag mig en understyrkningspenna.

Ibland tror jag nog att det är som de säger, att djävulen sitter i detaljerna.
0 kommentarer