Looks

 

Alla brudar i huset håller stilen. Om man gör det genom sjukhuskläder och stetoskop dinglande i fickan eller genom hetaste kombon solglasögon + blöja är sannolikt en generationsfråga.
 
Mindre skoj är att jag aldrig får upp mina järndepåer. Har legat på järnbrist nästan hela den här graviditeten nu, tror jag. Det börjar ta på krafterna nu.
Dock är jag pepp på hur mycket piggare jag kommer att kunna vara när jag inte har en parasit som suger ut mina näringsförråd längre. Då kanske jag kan fungera som en vettig människa i stället för en zombie.
Om än en zombie med jäkligt snygg figur.
0 kommentarer

Kvinnofällan

Alltså, jag har ju hört om bittra människor som skaffar barn och sedan ger upp sina kreativitet och sin fantastiska begåvning och sådär. Som fastnar i unge på höften medan man lagar maten och en partner som hänger på jobbet hela dagen och tror att allt ska vara fixat på hemmaplan vid återkomsten dit.
Men inte visste jag att barnen aktivt skulle komma att motarbeta en. Eller bara vara mindre imponerad av ens talang än vad man själv är.

Med ett nästan färdigt första romanutkast tänkte jag belöna mig med att spela lite piano. Som på den gamla goda tiden, typ gymnasiet och när jag precis börjat på läkarprogrammet, då jag spelade jämnt för att rensa huvudet. Det visade sig dock vara omöjligt. Varje gång jag sätter mig ned och börjar spela kommer nämligen en snart tvåårig flicka springande, skakar vilt på huvudet, säger "NE-EH! NE-EH!", lyfter bestämt undan mina händer från tangenterna och väser "Sssch! Sssch!" i mitt öra tills också sången tystnat.
Man kunde tro att detta var för att hon hoppas på roligt umgänge med sin mamma.
Tyvärr tror man då fel.
Hon tycker bara att hon ska ha ensamrätt på pianot. Knuffar undan mig från stolen och sitter själv och spelar, i kanske en halv minut, för att markera revir.
 
Och jag, jag är mest tacksam att det är skrivandet och inte musiken som är mitt huvudsakliga intresse. Det är nämligen lättare att ägna sig åt i smyg, så att inte ens den envisaste dotter kan stoppa en.
 
Men ni får ett youtubeklipp från den tiden jag musicerade, en gång i tidernas begynnelse eller åtminstone i mitt Umeåboendes och mitt läkarstuderandes begynnelse, när jag hade spelning på Hamnmagasinet.
Hatten var självklart med.
 
 
0 kommentarer

Tre och en halv

 
Tre och en halv dag kvar på klinik för den här terminen, sedan kan jag ligga hemma i sängen och plugga i stället för att springa runt efter läkare och försöka ta blodtryck utan att magen är i vägen. 36 veckors gravidmage är förvisso en bra isbrytare med patienter - många äldre män med en egen liten kula gillar att höja uppfordrande på ögonbrynen och med myndig säga oj oj oj vad har hänt här då? med en blick på magkolossen - men nu börjar nätterna bli verkligt slitiga. Vaknar av varje vändning, vaknar av en son som trycker på blåsan, vaknar av hur det hugger till i magen och jag tänker halleluja! nu är det dags! får skicka ett mail till kardiologen och säga att jag får skippa den här sista veckan FÖR NU SKA JAG GÅ OCH FÖDA BARN.
Man kan ju bli en zombie om dagarna för mindre. Och även om det låter som ett trendigt upplägg för nästa skräckis, zombieläkastudenten, blir det bra skönt att ligga utslagen i en säng med en miljon kuddar omkring mig och titta på nätföreläsningar om njursvikt i stället.
 

Tisdag, halva onsdag, torsdag, fredag. Som alltid vid nedräkning känns det som varje dag kommer att vara ändlöst lång.
Och som varje gång vid nedräkning, kommer det plötsligt att vara över.
På fredag blir det fest, alltså. Troligen i form av bullöverkonsumtion.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
0 kommentarer