Nettelblad

Alltså, jag har ju hört om bittra människor som skaffar barn och sedan ger upp sina kreativitet och sin fantastiska begåvning och sådär. Som fastnar i unge på höften medan man lagar maten och en partner som hänger på jobbet hela dagen och tror att allt ska vara fixat på hemmaplan vid återkomsten dit.

Men inte visste jag att barnen aktivt skulle komma att motarbeta en. Eller bara vara mindre imponerad av ens talang än vad man själv är.

Med ett nästan färdigt första romanutkast tänkte jag belöna mig med att spela lite piano. Som på den gamla goda tiden, typ gymnasiet och när jag precis börjat på läkarprogrammet, då jag spelade jämnt för att rensa huvudet. Det visade sig dock vara omöjligt. Varje gång jag sätter mig ned och börjar spela kommer nämligen en snart tvåårig flicka springande, skakar vilt på huvudet, säger "NE-EH! NE-EH!", lyfter bestämt undan mina händer från tangenterna och väser "Sssch! Sssch!" i mitt öra tills också sången tystnat.

Man kunde tro att detta var för att hon hoppas på roligt umgänge med sin mamma.

Tyvärr tror man då fel.

Hon tycker bara att hon ska ha ensamrätt på pianot. Knuffar undan mig från stolen och sitter själv och spelar, i kanske en halv minut, för att markera revir.

 

Och jag, jag är mest tacksam att det är skrivandet och inte musiken som är mitt huvudsakliga intresse. Det är nämligen lättare att ägna sig åt i smyg, så att inte ens den envisaste dotter kan stoppa en.

 

Men ni får ett youtubeklipp från den tiden jag musicerade, en gång i tidernas begynnelse eller åtminstone i mitt Umeåboendes och mitt läkarstuderandes begynnelse, när jag hade spelning på Hamnmagasinet.
Hatten var självklart med.