Mellan timmarna

 
Jag har blivit ensamstående med ett barn.
Men bara för en vecka.
 
Fadern och fyramånadersbebisen for söderut för släktbesök och affärer.
Jag och tvåårsdottern är kvar. Livet som ensamstående är slitigt, oväntat, chockerande och alldeles, alldeles underbart.
 
Livet är:
kvällarna på en lekplats när vi upptäcker evigheterna i sekunderna tillsammans. Lutad mot en skrovlig hyreshusvägg i aprilkvällens sista solstrålar, lukten av grannarna som grillar, någon som plockar blommor till mig och vill att jag ska hålla dem i min famn, för då blir jag en prinsessa.
 
Någon som gräver jord med sina händer, så att man måste tvätta tvätta torka länge länge, trycka ned henne i sitt knä och ha henne nära en lång stund tills sanden försvunnit även från fårorna i handflatan. Och sedan, på kvällen - när hon återspeglar vad man gjort mot henne under dagen genom att lägga alla gosedjur i sängen och säga Smutsig. Tvätta. Sand. Där. och skrubba och fixa och dona med dem allihop, tills de är rena (och blöta).
 
Livet är nackslutslockar mellan mina fingrar.
 
Livet är att hjälpa en tvåårig flicka att dansa på en pilatesboll en torsdagskväll i april så hennes skratt glittrar i hela lägenheten.
 
Att studera myror. Och varje flik av en maskrosblomma.
De små stunderna, de välvalda detaljerna, att dricka kaffe på en uteplats en hel annandag påsk medan ens dotter sjunger sånger och gräver i sanden och ingenting särskilt alls händer.
 
Vi skapar magi.

 
0 kommentarer

Väntan

https://cdn3.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2009/751_46979064.jpg
 
Hej hej.
Idag fullbordade jag ett sanslöst märkligt projekt.
Nu återstår att se hur det går. Och jag ska vänta, vänta, vänta utan att försöka tänka på det.
 
Under tiden ska jag sysselsätta mig med att läsa om olika sorters bråck, och åka och långfredagstitta på reptiler.
 
Glad påsk på er.
0 kommentarer

Påsk och glas

https://cdn3.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2008/mu5_16135751.jpg
 
Nu är det visst ett slags påsk"lov" av något slag, eller icke schemalagd tid avsedd för självstudier som det benämns på en utbildning som min. Studier ska det nog bli, har redan blivit, de blir överallt och hela tiden eftersom jag är impulsiv och oorganiserad och mest lär mig saker på rent intresse. Kirurgibok i badet, i soffan, i solen. På morgonen, kvällen, i väskan och på väntan till bussen. En åhörarkopi att skumma här, tusen anteckningar från någon klinikplacering där.
Jag kompenserar mitt kaos med intellekt.
 
Och går sedan mitt i alltihop in i bokredigering. Det börjar bli flyt i det hela. I den bästa av världar är det inte många veckor kvar innan jag lämnar ifrån mig mitt bokmanus, i alla fall för den här gången och för lång tid framåt. Så nöjd som jag kan bli, nu.
Återkommer man några år senare finns det alltid saker man vill ändra. Några år senare är ju detsamma som några år till som skrivande människa. Större erfarenhet, än mer professionellt förhållningssätt.
 
Vi trivs fortfarande bra ihop, jag och boken. Helt klart det bästa alstret hittills. Jag går in i en glasbur när jag arbetar med den. Alla kan se mig men jag är ändå instängd och har inte helt med yttervärlden att göra.
I efterhand känns det obegripligt att hela den där textmassan tillverkades på en månad. Ungefär som jag inte fattar att det var genom att gå igenom två förlossningar som jag fick mina barn.
 
Kanske förstår jag bättre om jag ser till att skapa fler. Barn, såväl som böcker.
 
 
0 kommentarer