Attribut

 
 Upptäckte i bloggarkivet att en viss typ av rekvisita kan tyckas överrepresenterad på mina självporträtt.
Sedan insåg jag att det är överrepresentation bara om man jämför med en normal person. Jämför man med mig speglar det bara en bråkdel av alla dessa tillfällen då jag håller i något läsbart. Det är liksom ett normaltillstånd.
 
Jag gillar helt enkelt ord.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
0 kommentarer

Transformer

Det här inlägget är bara intressant för den som hyser ett stort intresse för min trance/electro/house-mix-smak, det vill säga en ganska begränsad målgrupp.
Men de säger ju att nischade målgrupper är framtiden. De breda tidningarna dör till förmån för nischade identitetsdito, och så vidare.
 
Således:
Alex och Styline (i kombination, inte mixarna Styline gör ensam tex!) är mina husgudar. Och står för ca 75% av mina studieresultat de senaste åren, framförallt patologitentan.
Föredömligt korta remixer, så att en mix = en studiesession, sedan paus och så på repeat igen. Eller en mix = ett träningspass, de är samma längd som mina studiesessioner (ca 40 min i sträck).
Just nu går den här på repeat:
 
 
Bjuder givetvis också på en bild i samma festliga stil. De måste ju alltid sälja in sina remixer med snygg tjej så jag antar att jag måste börja sälja in mina blogginlägg med detsamma.
 
PS sjunger konstant textraden like a really shitty car moving like a transformer WOAHIOHOHOHOH I'M A TRANSFORMER, fast byter ut transformer mot andra lämpliga substantiv för variationens skull. Tex hyllningar till åttamånadersungen som nu tar sig fram i engagerade kryp: like a really shitty car moving like a BEBIS wohohohohohoho HE'S A BEBIS!
 

Sammanfattningsvis är alltså den intellektuella och kreativa nivån här hemma fortsatt hög.
 
 
Alex Electro House Styline
1 kommentar

Helgen

 
Mellan våra sekunder tillsammans hittar jag evigheten.
Den här helgen har i stort handlat om små steg, om att röra sig till platser där själva färden är minst lika viktig som målet (som att gå till biblioteket femton minuter bort och låta det ta en timme). Att läsa böcker om grisar och kärlek och igelkottar. Att ligga hopkrupna i ett trähus på en lekplats medan någon som kallar sig Bebis Kanin rullar över på ens arm och säger Mamma kanin, Bebis kanin gillar dig.
 

Att komma ut ur det där huset, för att hon som kallar sig Bebis kanin smugit sig iväg, och se hur hon fallit ihop i en hög på marken. Se ryckningar kring munnen, de slutna ögonen, för några ögonblick undra om det rör sig om ett anfall av något slag.
Att gå närmre, och med sin blotta rörelse utlösa ett ljudligt fniss. Att inse att de där ryckningarna kring munnen bara är ryckningar av ett skratt som någon försöker hålla inom sig så länge det bara går, det där busskrattet som man aldrig kan kväva hur mycket man än försöker.
 
Att komma hem och slänga sig på soffan.
Utslagen av tempot. Hänförd av lugnet. Och uppfylld av den totala kontrasten mot en vanlig sjukhus-klinik-praktik-vardag.
0 kommentarer