Helgen
Mellan våra sekunder tillsammans hittar jag evigheten.
Den här helgen har i stort handlat om små steg, om att röra sig till platser där själva färden är minst lika viktig som målet (som att gå till biblioteket femton minuter bort och låta det ta en timme). Att läsa böcker om grisar och kärlek och igelkottar. Att ligga hopkrupna i ett trähus på en lekplats medan någon som kallar sig Bebis Kanin rullar över på ens arm och säger Mamma kanin, Bebis kanin gillar dig.
Att komma ut ur det där huset, för att hon som kallar sig Bebis kanin smugit sig iväg, och se hur hon fallit ihop i en hög på marken. Se ryckningar kring munnen, de slutna ögonen, för några ögonblick undra om det rör sig om ett anfall av något slag.
Att gå närmre, och med sin blotta rörelse utlösa ett ljudligt fniss. Att inse att de där ryckningarna kring munnen bara är ryckningar av ett skratt som någon försöker hålla inom sig så länge det bara går, det där busskrattet som man aldrig kan kväva hur mycket man än försöker.
Att komma hem och slänga sig på soffan.
Utslagen av tempot. Hänförd av lugnet. Och uppfylld av den totala kontrasten mot en vanlig sjukhus-klinik-praktik-vardag.