Smältdag

 
 
Det glimtar av vår idag, mellan moln på himlen anar vi sol för första gången på länge. Än är det bara februari och trots smältdropparna är jag övertygad om att vintern kommer åter, men känslan är en annorlunda, luften varmare, uppenbart att det är på väg.
Jag hade gärna behållit vinter ett tag till. Vinter är tryggt för mig, jag tycker inte om vår. Det finns så mycket förväntningar i den, så mycket smuts och ljus och förvirring. Vårar känns upplösta, spontana och desorganiserade. Jag tror det är tjusningen hos dem, för många. Man släpper studier några timmar för länge i maj för att istället bara ligga i solen mot en husvägg och äta alldeles för mycket glass. Jag håller med om att det låter härligt i teorin, men det passar mig aldrig i praktiken.
 
Jag tycker om struktur, hårt arbete och häftiga mål att uppfylla.
Roligare än så är jag inte, sorry.
 
Vår igen påminner i alla fall om hur mycket som har hänt, trots att det bara har gått ett år. För ett år sedan hade jag just börjat med mitt krönikejobb, pluggade alldeles för lite och trodde att jag ville ha ett till barn men att det skulle ta lång tid att få ett. Jag var livrädd för kliniska terminerna som skulle börja till hösten, kände mig helt kompetent och var nästan övertygad om att det var nu på klin det skulle märkas att jag faktiskt inte är så himla duktig som alla verkar tro.
 
Sedan dess har jag flyttat till en större lägenhet, gift mig, fått en lillebror till vår storflicka, skrivit en roman, klarat hela sjätte terminen utan att bli upptäckt som en klinisk katastrof, fortsatt vidare in på termin sju och tillbringat en sommar med forskning. För att vara ett år där många inplanerade bedrifter fick gå lite mer på halvfart eftersom jag blev så sanslöst trött av att vara gravid på ett sätt jag inte räknat med (eftersom jag inte räknade med att vara gravid så snart över huvud taget), blir jag i backspegeln förvånad över hur mycket som blev bra ändå.
Jag tror att det börjar bli dags att sluta oroa mig över att jag ska misslyckas med allt. Det tycks vara bortslösad tid.
 
 
0 kommentarer

Vissa dagar

Vissa dagar går så mycket bättre än vad man trott.
Dagpass på kirurgakuten och kände mig som en idiot innan jag skulle dit för inte tycker jag att jag kan de akuta kirurgiska åkommorna särskilt bra. Magont som kan bero på tusen olika saker, man ska hålla tusen grejer i huvudet och tungan rätt i mun och sina bukpalpationsfingrar på helspänn för att tolka vad man känner. Men det gick riktigt bra. Min styrka är inte alltid att kunna allting bäst (framförallt inte såhär rätt i början av en termin...), men jag ser till att fråga de som vet, ser till att testa själv så mycket jag bara kan, och ser till att hela tiden utmana för att jag ska bli bättre och lära mig. Nu kan jag ju ta egna patienter utan att handledaren måste komma in och ställa alla tusen frågor jag glömt, jag kan sammanfatta fallen väl för en läkare, ringa dagbakjour (även om de busar med en ibland och ställer roade trickfrågor när de hör att man är en nervös stackars läkarkandidat) och be om råd, ringa runt till avdelningar och hitta plats åt en patient, rapportera över patienten till avdelningen, berätta för sköterskorna på akuten vad som ska hända, allt det där praktiska. Ja, allt det där som faktiskt är den stora delen av det här jobbet, förutom att veta vad patienten har eller vad den borde göra härnäst. De patienter jag tog blev verkligen "mina". Hade någon frågat dem vem de träffade på akuten är det sannolikt mig de skulle tänka på - jag som tog anamnes, jag som klämde mest på magen, jag som informerade om vad de skulle få göra härnäst, jag som kom och tittade till dem och frågade om smärtlindringsbehov när de låg kvar en stund i väntan på en undersökning.

 

Att läsa på och plugga in har aldrig varit det jag verkligen oroat mig för med den här utbildningen. Jag har kunnat plugga in vad som helst lite hur som helst under större delen av mitt liv, även om jag många gånger tvivlat också på den förmågan.
Det är allt det här andra runtomkring som jag av outgrundlig anledning trodde mig helt inkapabel att klara av.

Nu vet jag snart inte längre vad jag ska oroa mig för.

Jag kanske blir en läkare, på riktigt. Det känns ju helt oseriöst. Ska man alltså få betalt för att leka doktor, till slut?

 

 

Läkare
1 kommentar

Söndagsnöjet

Tillbringar den tidiga söndagseftermiddagen med att redigeringspyssla på min roman, den där jag skrev i november. Det finns något synnerligen rofyllt i det där, att redan ha skrivit, ha en fet hög med papper i grön plastmapp och veta att det där har jag producerat, den här historien har jag redan berättat en gång. Nu ska jag bara se till att berätta den på det bästa sätt som går.
 
Å andra sidan - synnerligen icke rofyllt, det där att berätta den så bra som går. När jag skrev mitt första utkast var jag ju nöjd bara med att skriva - allt som inte blir bra skulle jag ju fixa sen.
Och nu är det där "sen" här. Ungefär samma känsla som när man vet att man har sista tentan någonsin som berör ett visst ämnesområde. När jag väl blir färdig att skicka in det här till förlag, när jag sitter där och väntar på svaret om de vill ge ut, då blir det väl likadant som när man väntar på rättningsresultatet. Att bara inte, inte, inte tänka på det för det är ändå jobbigt att vilja så mycket och samtidigt riskera att inte nå hela vägen fram.
 
Men på sidan tio av hundrafemtio i genomgången finns ännu ingen anledning att fyllas av sådana bekymmer.
0 kommentarer