Söndagsnöjet
Tillbringar den tidiga söndagseftermiddagen med att redigeringspyssla på min roman, den där jag skrev i november. Det finns något synnerligen rofyllt i det där, att redan ha skrivit, ha en fet hög med papper i grön plastmapp och veta att det där har jag producerat, den här historien har jag redan berättat en gång. Nu ska jag bara se till att berätta den på det bästa sätt som går.
Å andra sidan - synnerligen icke rofyllt, det där att berätta den så bra som går. När jag skrev mitt första utkast var jag ju nöjd bara med att skriva - allt som inte blir bra skulle jag ju fixa sen.
Och nu är det där "sen" här. Ungefär samma känsla som när man vet att man har sista tentan någonsin som berör ett visst ämnesområde. När jag väl blir färdig att skicka in det här till förlag, när jag sitter där och väntar på svaret om de vill ge ut, då blir det väl likadant som när man väntar på rättningsresultatet. Att bara inte, inte, inte tänka på det för det är ändå jobbigt att vilja så mycket och samtidigt riskera att inte nå hela vägen fram.
Och nu är det där "sen" här. Ungefär samma känsla som när man vet att man har sista tentan någonsin som berör ett visst ämnesområde. När jag väl blir färdig att skicka in det här till förlag, när jag sitter där och väntar på svaret om de vill ge ut, då blir det väl likadant som när man väntar på rättningsresultatet. Att bara inte, inte, inte tänka på det för det är ändå jobbigt att vilja så mycket och samtidigt riskera att inte nå hela vägen fram.
Men på sidan tio av hundrafemtio i genomgången finns ännu ingen anledning att fyllas av sådana bekymmer.