Post op.

Jag svimmar inte av att se hur kirurgerna skär upp en människa framför mina ögon. Jag mår inte ens lite illa när de tar sig djupare genom lager av underhudsfett och fascior och tarmar som läggs åt sidan med klämmor i ett försök att komma åt en bukaorta som ligger någonstans där långt under. Där och då, i operationssalen, är allt som finns min egen fascination. Över anatomin, när de teoretiska kunskaperna slutligen faller på plats i huvudet. Över psykologin, i den speciella kommunikation som råder mellan alla yrkesgrupper i en operationssal. (Kommunikation måste vara av ett särskilt slag när alla har mer eller mindre täckta ansikten och det inte är lämpligt att någon bryter ut i vilda gester - rakare, tydligare, reducerad så mycket mer till ord och så mycket mindre till kroppsspråk och minspel). Timmar flyger och min nacke blir spänd när jag glömmer att byta ställning när jag ser vad som händer och mina bröst blir spända av mjölk när jag glömmer bort att gå iväg på lunch fast jag kan och fast jag borde. Men inga svimningar.
 
Men när jag kommer hem, då gråter jag. Oftast. När spänningarna släpper och hungern efter bortprioriterade luncher stillas, då kan tårarna börja rinna. Jag är egentligen inte ledsen, det är bara något märkligt, kanske existensiellt, det där med operationerna, på något sätt är jag uppenbarligen ännu inte van.
En eftermiddag är jag precis på väg att sätta mig med mitt upptinade fläsklägg för att öva suturer när de där tårarna börjar falla. Axlarna skakar av gråt. Min pojkvän, eller ja, min man, kommer in i vardagsrummet, undrar vad som står på. Och undrar om jag inte bara ska lägga undan nålen och tråden och fläsklägget och vila i stället, inte pressa mig så.
Skakar på huvudet, försöker förklara. Att det bara blir så märkligt, något som kommer efter, den där intensiteten i dagarna, den där märkliga känslan.
"Jag behöver bara göra något normalt", säger jag, "något praktiskt och vanligt, något lugnt, varva ned."
Gräver ned en nål i tjockt skinn. Greppar med pincetten om nålspetsen när den kommer ut på andra sidan. Ser upp igen från min fläskläggstallrik, ser att han står kvar, han som är min man. Han flinar.
"Visst", säger han, och leendet växer sig bredare, "men Ulrika... att sitta om kvällarna och sy ihop snitt i ett fläsklägg? Normalt är inte hur man beskriver det."
 
Touché.
Herr Gris Kirurgterminen Klinik Läkare Plugga Plugga till läkare Termin 7
1 kommentar

Kontrasterna

Det är spännande, märkliga dagar. Kontrasterna är slående och stundtals svindlande.
Som att stå nästan en hel dag och se hur en kärlprotes sätts in i en öppnad buk för att hindra ett bukaortaaneurysm (pulsåderbråck) från att brista i framtiden. Stå med något slags vakuumsug och suga bort blod som forsar för att kirurgerna ska kunna se var de ska sy någonstans.
Få bukanatomin att verkligen falla på plats i huvudet, någonstans där när allting plötsligt är i 3D och vackra färger.
Kontrasten, att rusa från operationen sedan, för att den dragit ut på tiden, man har inte haft någon lunchpaus när man borde haft det, och maten spelar ingen roll, maten kan vänta, men man har ett par bröst som är sprängfyllda med mjölk och allt man kan tänka på är att få pumpa ur dem.
Liv och död och sjukdom och fysiologi. Allting hänger ihop, ändå. Bara vätskor som cirkulerar och blir och inte blir och är i balans eller obalans.
 
Sedan är det helg och på besök har vi ryska bekanta. Vi pratar om forskning i nukleär astronomi och om H.G Wells och äter tre sorters hemlagad pizza. Svenska och ryska och engelska blandas för inget av språken passar oss alla perfekt, men vi lyckas kommunicera och få fram till varandra vad vi vill. På vårt golv ligger en rysk treårig pojke och pratar på ryska om vindrutetorkarna på sin leksaksbuss. Längre bort sitter en svensk tvåårig flicka och kastar nyfiket förstulna blickar på honom dold bakom sitt evighetshöga Duplotorn. I min famn ligger en enmåndasgosse och äter från min kropp. Utanför faller snön och i köket susar vattenkokaren när min man gör kardemumma-vaniljte åt oss. Jag förstår inte hur jag hamnade här. Det känns som om jag befinner mig i fiktion jag själv skulle ha skapat, fast med lite mindre mörker.
 
Och i morgon är det söndag och söndagen är syjunta. Så vi köpte ett fläsklägg och jag fick med mig suturer från kliniken och så kommer det förbi en råbarkad finne (fast tillika gentleman) med kunskaper i krigskirurgi och hjälper till att boosta mina taffliga stygn.
 
Så himla märklig världen är.
 
1 kommentar

Läsningen

Lästid, står det på schemat för fredag förmiddag.
Jag är en duktig flicka som håller koll på mitt schema trots att vi har fyra olika som ska synkroniseras med varandra (det tog mig en timme att få fram en lista med lediga datum jag kunde ha som alternativ för att boka in efterkontroll hos barnmorskan som man ska göra efter förlossningen), och jag tar givetvis schemainstruktionerna på orden.
 
Så den här förmiddagen blir det till att ligga på soffan med skönlitteratur. Flera timmar. Efter en vecka av alltför galna dagar och alltför mycket nytt tror jag detta är ett obligatorium.
 
Trevlig helg på er alla.
0 kommentarer