Nettelblad

Den första kärleken är brännande, även om man är två och ett halvt år gammal.

Vi kan kalla honom M.

Hon har bara träffat honom några gånger, och han är så omöjlig som det kan bli. Redan upptagen. Nästan trettio år äldre än hon. Och så är han pappas bästa kompis.

Men han har gjort intryck, det har han. I månaders tid har hon pratat om honom. I månaders tid har han dykt upp i alla möjliga lekar.

När vi badar i badkaret "simmar hon iväg till fiskarna" i andra änden av badkaret, och hälsar på dem i tur och ordning. Mammafisken, pappafisken, bebisfisken och M-fisken. 
När hon leker affär är det M. som står som kassör och får alla hennes pengar. När hon pratar i telefon är det till M. hon ringer.

 

Den första kärleken är fylld av hoppet. När någon tar hoppet ifrån en, det är då man blir som mest förbannad. Han kom på besök igår, och hon försökte med den första kärlekens desperata hopp förmedla kontakt. Påpekade sina egna observationer av verkligheten: "M! Bilen! Titta BILEN, M!". Försökte visa sig som den självständiga kvinna hon är när vi var i affären och han handlade kött: "Mhm, M vill ha kött. Jag vill inte ha." 

Kastade en boll på honom och skrattade i oändligt antal minuter varje gång han kastade den tillbaka.

 

Något så märkligt, med den första kärleken, med all omöjlig kärlek, är hur plågsamt det är att bli påkommen. 

Vi log åt henne, där hon svansade för honom. Det var svårt att göra något annat. 

"Jaha", sa hennes pappa till slut och skrattade, "så du gillar M?"

Och hennes eget skratt tystnade. De tindrande ögonen förbyttes i en rynkad panna, en svärta i blicken av sällan skådat slag. Sedan utbrottet:

"DUMMA PAPPA!"

Och hon rusade många meter ifrån oss, gömde sig i buskarna.

 

Livet är inte enkelt, inte ens när man bara är drygt två år gammal.