Året


Så idag är det ett år sedan vi gifte oss, jag och han.
Det var mest bara en formalitet, förstås. Att det skulle vara vi jämnt och för alltid var ju en rätt klar intention redan från början, åtminstone från hans sida. Och dottern var en klar bekräftelse på det, långt innan jag hade en ring på mitt finger.
Men nog har vi haft ett fascinerande första år som gifta. Mer händelserikt än vad jag trodde den där dagen, då. Trodde inte att vi skulle ha ett till barn året därpå (fast kanske fanns vår son redan i min mage, den där dagen, bara att ingen av oss visste det - därom tvista de lärde). Trodde inte att jag skulle ha överlevt den första kliniska terminen så väl som jag ändå gjorde, och trivas så bra på termin sju. Trodde inte att vår ekonomi skulle vara vad den är.
Trodde framförallt inte att vår symbios skulle vara så mycket påtagligare, bara ett år senare. Ett år som gifta, fast vi är som ett gift gammalt par på ålderns höst. Kompletterar varandras meningar, synkar alltid våra planer, våra drömmar. Fungerar inte som två individer som ingått som något slags äktenskapligt avtal utan som en klump av reproduktion och samexistens. (Äktenskaplig sambeskattning? Jatack, anytime!)
 
Att den här människan orkar med mitt vilda temperament, mitt irrationellt låga självförtroende, min tomhet, min längtan, mina tvivel, mina önskningar, mitt morgohumör, är helt sanslöst.
 
Det här året bråkade med oss, en hel del, men vi bråkade tillbaka mot det.
Jag tror nästa blir bättre.

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
0 kommentarer

Petter och jag. Och Polly

 
 
Den där reklamen, ni vet.
Petter och jag, vi är goda vänner, fastän mycket olika, börjar låten. Och sedan slutar det med att de i alla fall har Polly gemensamt.
 
Jag tänker på den ibland, när jag beskriver mig och han den där jag älskar. ("Min man" låter fortfarande så vuxet och gammalt att jag har svårt att säga det, men "min pojkvän" låter ju inte helt seriöst när man har två barn ihop)
 
För min man och jag, vi är goda vänner, fastän mycket olika.
Till exempel: min man tycker om att se film mer än vad han tycker om att läsa böcker. Jag tycker om att läsa böcker mer än vad jag tycker om att se film. (Kan aldrig koncentrera mig när jag ser film).
Min man tycker om att göra saker snabbt, men intensivt. Som en kortdistanslöpare.
Jag är bra på att göra saker som går över lång tid, som kräver en liten insats varje dag under en period (som en läkarutbildning, ett romanskrivande, sånt). En typisk maratonlöpare.
 
Min man är extremt extrovert och pratar gärna med alla, om allt. Om han går iväg en kväll för att testa kvarterets nya massör och sedan kommer tillbaka tre timmar senare än vad han sagt, är det inte för att han blev kidnappad av massören (som en hysterisk hemmaväntande Ulrika trodde) utan för att han och massören hade så mycket intressant att samtala om att de blev kompisar.
Jag är extremt introvert (även om jag har övat så att det inte märks), och jag håller länge på mina hemligheter.
 
Min man tror generellt att människor ska älska honom, och om de inte gör det, tänker han att det är de som går miste om något.
Jag tror generellt att människor inte ska tycka om mig, och när relationer fallerar tar jag helst på mig hela ansvaret.
 
Om han ska åka tåg, letar min man efter en plats där det verkar sitta någon man kan prata med. Han ser en resa som en chans att lära känna någon.
Om jag ska åka tåg, letar jag efter en plats där jag kan se andra men där jag inte behöver kommunicera med någon. Jag ser en resa som en chans att iaktta folk på avstånd, och att skriva romaner.
 
Min man är en av de minst lättirriterade, och minst långsinta människor jag vet. För att han ska bli arg krävs dygn av sömnlöshet och helt oacceptabla beteenden från min sida.
Och när jag säger förlåt och kramas är konflikten glömd. På riktigt.
Jag har en sanslöst kort stubin i nära relationer. "Jag tycker väldigt mycket om dig", kan min man säga, "men ingen annan flickvän jag någonsin har haft har blivit så arg."
Självklart blir jag förbannad av ett sådant uttalande.
Och påpekar gärna någon oförrätt han begått för tre-fyra år sedan, som jag självklart minns i detalj, för att visa att han inte är fantastisk jämnt han heller.


Men vi har några saker gemensamt:
vi har båda gröna ögon, vi dricker inte alkohol, och vi tycker om den där frysta färdiga tiramisuefterrätten som kommer i riktiga glas.
Men viktigast av allt, det som håller oss samman, som gör oss så bra, som löser alla problemen, är fascinationen över diskussioner. Och att ta konsekvensen av det diskussionerna leder fram till. Ett ständigt pågående samtal, rationellt, analyserande. Analysen av verkligheten som aldrig tar slut, intresset för att resonera kring alla möjliga intresseområden. Inriktningen, intensiteten i strävan mot de mål vi sätter upp som en konsekvens av analyserna.
 
Det är vårt Polly.
Det, och riktigt bra trance.
3 kommentarer

When it's freezing cold, feel the warmth between my toes

 
Lyssnar massor på australiensiska hiphoptrion Bliss n Eso just nu. Driver runt i för stora jeans, dricker några koppar kaffe för mycket och lever tonårsliv med mackor till middag medan familjen är i väg.
Det som förstår tonårsillusionen är väl att jag läser andningsfysiologi medan jag halvdansar till de där låtarna och dricker det där kaffet, Och att jag ska gå med anestesijouren ikväll. Och att jag tar pauser för att pumpa bröstmjölk som jag fryser in.
Men jag lovar, utöver det är jag synnerligen ovälartad, ett riktigt bad kid.
 
Det enda jag ville saga är att jag tycker texterna i Bliss n Esos låtar är utmärkta. Jag har alltid varit svag för eleganta rim.
 
Och "Addicted" är min bästa göra-plankanlåt. Plankan ligger sist i mitt träningspass, så när man trillar ihop efter att ha pressat sig att göra den ytterligare lite längre och hör I'm addicted to this universal feeling called life känns ju allt bara fantastiskt.
 
 
0 kommentarer