Året
Så idag är det ett år sedan vi gifte oss, jag och han.
Det var mest bara en formalitet, förstås. Att det skulle vara vi jämnt och för alltid var ju en rätt klar intention redan från början, åtminstone från hans sida. Och dottern var en klar bekräftelse på det, långt innan jag hade en ring på mitt finger.
Men nog har vi haft ett fascinerande första år som gifta. Mer händelserikt än vad jag trodde den där dagen, då. Trodde inte att vi skulle ha ett till barn året därpå (fast kanske fanns vår son redan i min mage, den där dagen, bara att ingen av oss visste det - därom tvista de lärde). Trodde inte att jag skulle ha överlevt den första kliniska terminen så väl som jag ändå gjorde, och trivas så bra på termin sju. Trodde inte att vår ekonomi skulle vara vad den är.
Trodde framförallt inte att vår symbios skulle vara så mycket påtagligare, bara ett år senare. Ett år som gifta, fast vi är som ett gift gammalt par på ålderns höst. Kompletterar varandras meningar, synkar alltid våra planer, våra drömmar. Fungerar inte som två individer som ingått som något slags äktenskapligt avtal utan som en klump av reproduktion och samexistens. (Äktenskaplig sambeskattning? Jatack, anytime!)
Trodde framförallt inte att vår symbios skulle vara så mycket påtagligare, bara ett år senare. Ett år som gifta, fast vi är som ett gift gammalt par på ålderns höst. Kompletterar varandras meningar, synkar alltid våra planer, våra drömmar. Fungerar inte som två individer som ingått som något slags äktenskapligt avtal utan som en klump av reproduktion och samexistens. (Äktenskaplig sambeskattning? Jatack, anytime!)
Att den här människan orkar med mitt vilda temperament, mitt irrationellt låga självförtroende, min tomhet, min längtan, mina tvivel, mina önskningar, mitt morgohumör, är helt sanslöst.
Det här året bråkade med oss, en hel del, men vi bråkade tillbaka mot det.
Jag tror nästa blir bättre.