Nettelblad

 

 

Den där reklamen, ni vet.

Petter och jag, vi är goda vänner, fastän mycket olika, börjar låten. Och sedan slutar det med att de i alla fall har Polly gemensamt.

 

Jag tänker på den ibland, när jag beskriver mig och han den där jag älskar. ("Min man" låter fortfarande så vuxet och gammalt att jag har svårt att säga det, men "min pojkvän" låter ju inte helt seriöst när man har två barn ihop)

 

För min man och jag, vi är goda vänner, fastän mycket olika.
Till exempel: min man tycker om att se film mer än vad han tycker om att läsa böcker. Jag tycker om att läsa böcker mer än vad jag tycker om att se film. (Kan aldrig koncentrera mig när jag ser film).
Min man tycker om att göra saker snabbt, men intensivt. Som en kortdistanslöpare.

Jag är bra på att göra saker som går över lång tid, som kräver en liten insats varje dag under en period (som en läkarutbildning, ett romanskrivande, sånt). En typisk maratonlöpare.

 

Min man är extremt extrovert och pratar gärna med alla, om allt. Om han går iväg en kväll för att testa kvarterets nya massör och sedan kommer tillbaka tre timmar senare än vad han sagt, är det inte för att han blev kidnappad av massören (som en hysterisk hemmaväntande Ulrika trodde) utan för att han och massören hade så mycket intressant att samtala om att de blev kompisar.
Jag är extremt introvert (även om jag har övat så att det inte märks), och jag håller länge på mina hemligheter.

 

Min man tror generellt att människor ska älska honom, och om de inte gör det, tänker han att det är de som går miste om något.

Jag tror generellt att människor inte ska tycka om mig, och när relationer fallerar tar jag helst på mig hela ansvaret.

 

Om han ska åka tåg, letar min man efter en plats där det verkar sitta någon man kan prata med. Han ser en resa som en chans att lära känna någon.

Om jag ska åka tåg, letar jag efter en plats där jag kan se andra men där jag inte behöver kommunicera med någon. Jag ser en resa som en chans att iaktta folk på avstånd, och att skriva romaner.

 

Min man är en av de minst lättirriterade, och minst långsinta människor jag vet. För att han ska bli arg krävs dygn av sömnlöshet och helt oacceptabla beteenden från min sida.
Och när jag säger förlåt och kramas är konflikten glömd. På riktigt.
Jag har en sanslöst kort stubin i nära relationer. "Jag tycker väldigt mycket om dig", kan min man säga, "men ingen annan flickvän jag någonsin har haft har blivit så arg."

Självklart blir jag förbannad av ett sådant uttalande.
Och påpekar gärna någon oförrätt han begått för tre-fyra år sedan, som jag självklart minns i detalj, för att visa att han inte är fantastisk jämnt han heller.


Men vi har några saker gemensamt:

vi har båda gröna ögon, vi dricker inte alkohol, och vi tycker om den där frysta färdiga tiramisuefterrätten som kommer i riktiga glas.

Men viktigast av allt, det som håller oss samman, som gör oss så bra, som löser alla problemen, är fascinationen över diskussioner. Och att ta konsekvensen av det diskussionerna leder fram till. Ett ständigt pågående samtal, rationellt, analyserande. Analysen av verkligheten som aldrig tar slut, intresset för att resonera kring alla möjliga intresseområden. Inriktningen, intensiteten i strävan mot de mål vi sätter upp som en konsekvens av analyserna.

 

Det är vårt Polly.
Det, och riktigt bra trance.