all tid jag vill ha

Vi har en underbar placering. Vårdcentral två veckor, det närmar sig sitt slut nu, och jag känner att det är en specialitet jag på så många sätt är klippt och skuren för. (För ja, allmänmedicin på vårdcentral är en specialitet, en av de bredaste där man verkligen måste kunna något om allt). Mycket patientmöten, mycket historier, mycket känslor stundtals. Ena sekunden sitter man med en snorig tvååring som fascineras av ens stetoskop (vi leker rätt fint, jag och snorungarna) och behöver inte ge något annat än lugnande besked, nästa sekund sitter en människa i livskris framför en och gråter. Och stunden därefter står man och syr i en stortå.

 
Något mer fantastiskt med allmänmedicin är arbetstiderna. Det är en av de specialiteter där det är lättast att jobba deltid. För varje dag som går känner jag hur det lockar allt mer. Nu när jag varit på den där vårdcentralen 8-17 varje dag, och verkligen tagit egna patienter och handlagt dem själv, då känner jag hur trött man blir efter en arbetsdag. Hur mycket annat jag vill med mitt liv som inte ryms inom att jobba åtta timmar om dagen. Kan jag låta bli att jobba så mycket, då gör jag det.
För det jag vill göra är ju att:
skriva romaner, leka med barn, dansa i gnistrande solskenssnö i rejäla täckbyxor och bygga snögubbar.
Göra långkok och läsa böcker medan det puttrar på spisen och hela huset doftar mat.
Lära mig några språk till, eller bara kunna de språk jag redan pluggat riktigt förbannat bra.
och kanske allra mest ha all den tiden jag alltid pratar om, den då ingenting särskilt alls händer, när vi bara vandrar hela familjen genom höstrusk eller vårvindar eller sommarhetta och vinterns snöstormar och allt som händer är att vi andas, lever och bara finns till utan att någon ska springa någonstans särskilt alls.
 
Det extraordinära är överskattat.
 
 
 
 
0 kommentarer