Nettelblad

 

För ett år sedan skrev jag en bok på en månad. Och var väldigt väldigt gravid med en son.

 

Sonen kom ut bara några dagar innan förra året nådde sitt slut. Nu går han, travar fram och tillbaka efter en syster genom lägenheten. Gapskrattar när man berättar för honom vad föremål heter. Det här är en lampa, säger man och pekar, då drar hans ansikte ihop sig i rynkor och det kluckar ur hela den lilla kroppen. Här är hörselskydd, och han skrattar så att han trots att han står rätt stadigt nu inte håller balansen utan trillar ihop på golvet.
Det har aldrig varit lättare att få leka framgångsrik stå-upp-komiker.

 

Och boken?

Boken.
Det var såhär: jag skrev den under november. Sedan lade jag undan den, var höggravid och tentapluggade i en månad. Fick en son, gjorde en tenta, gjorde ett praktiskt prov, började nästa termin. Plockade inte fram den där boken igen förrän i april någon gång, till påsklovet.

Sedan, under en frenetisk vecka när jag satt med den varenda timme av dagen jag kunde undvara, redigerade jag den till något jag kände att jag kunde stå för.

Så skickade jag in den. Väntade, väntade, väntade. De sa inom en månad på förlaget, när en månad gott fick jag ett mail.

Det stod:
Vi läser. Du är inte glömd.
Sedan väntade jag ytterligare en vecka och sedan fick jag ett mail där de bad om omarbetningar. Det fanns något där men de ville se vad man kunde göra av det. Så jag petade i det under sommaren och framförallt sommarens sista veckor och någon gång i augusti skickade jag in det och en månad senare ringde de och sa nästan nu men lite till.

Och vi hade ett möte och pratade om vad som var bra och vad som var dåligt och vad jag ville med mitt skrivande och vi sa att senast i december skulle jag skicka in en omarbetad version igen. Stora delar är gjort nu, jag har lagt till en massa kapitel och arbetat om och fördjupat och lagt in bakgrund. Jag har låtit en vän, hon som är den enda som får läsa saker och komma med synpunkter (efter ett par års studier i litteraturvetenskap kan hon säga lite mer än bara den var bra eller den var dålig om man bara vet hur man ska locka fram henne ur det.)
Men jag är livrädd och perfektionistisk och vill inte släppa det ifrån mig, för kanske säger de nej. Det finns inga garantier. Kanske gillar de inte vilken riktning jag har tagit det, eller kanske har jag inte tagit det tillräckligt mycket i den riktningen. Då blir jag bara millimeter från att ge ut en bok, och inte längre.

Millimeter ifrån kan nämligen vara länge, länge.

 

I år skriver jag inte en bok på en månad. Jag försöker ägna all tid jag kan frisätta åt att vårda och putsa den jag redan har. Ungefär som jag inte väntar ett barn i år, utan bara njuter och tjuter över de som redan finns. Därför tänkte jag också ta en paus i skrivskolan under november. Jag känner att jag vill lägga in alla tankar om skrivande jag har i just det där projektet. Jag kommer tillbaka med den igen när NaNoWriMo är över. Och då har ni väl alla en massa rolig text ni vill redigera dessutom - perfekt eftersom det är redigering jag ska skriva om härnäst.

 

Nu ska jag bara försöka lyckas med det själv.

 

PS även om det inte blir någon skrivskola så kommer jag att svara på lite frågor jag fått, om allt möjligt men bla skrivande, rätt snart. Så har ni något ni undrar kan ni ju passa på att fråga mer.