Några frågor, några svar
Det har dykt upp en del nya läsare de senaste veckorna och jag har fått en del frågor om stort och smått, både nu och för länge sedan. Mest om barn, plugg och skrivande. Fråga igen om jag missat något!
De fyller båda år snart, i slutet av december, och blir då tre år och ett år. (Födda 2011 och 2013 men så sent på året att de bara är dagar från att vara -12 och -14-barn i stället.) Den stora är en dotter och den lilla är en son.
För att jag är född när jag är född. Men om du undrar hur jag kan ha barnen och läst så långt på programmet som jag gjort och sådär så är det rent tekniskt såhär:
jag är född december 1992, så tekniskt sätt bör jag väl avrunda min ålder till tjugotvå, snart. Sedan började jag skolan ett år tidigare, så när jag tagit studenten var jag inte ens arton ännu. Då flyttade jag upp till min pojkvän som pluggade i Umeå, bodde hos honom i ett halvår och försökte skriva. Sedan sökte jag in på läkarprogrammet och blev antagen när jag precis fyllt arton.
Och sedan skaffade vi ett barn, hon kom några veckor efter att jag fyllt nitton, och jag tog inget studieuppehåll utan fortsatte att plugga medan min man var hemma med henne. Och sedan skaffade vi ett till barn, som kom några veckor efter att jag fyllt tjugoett, och körde samma veva där.
Det har gått jättebra, måste jag säga, över förväntan och över vad precis alla min omgivning förväntade sig. Men jag är lite speciell i huvudet, hela vår lilla familj vi har skapat är lite speciell. Så jag vet inte om jag skulle rekommendera någon annan att göra samma sak. Testa, absolut, men bli inte arga på er själva om ni inte lyckas. Både läkarprogrammet och att ha barn är rätt krävande grejer, ibland tänker jag att hela mitt liv är lite kids don't try this at home för jag får det liksom att låta som att både studierna och ungarna är något man gör i en handvändning.
Vill du ha fler barn?
Ja tack, sannolikt ett helt gäng. Men inte precis just nu.
Jag känner mig inte som att jag skaffade barn ung. Ibland undrar jag om jag inte föddes gammal. Folk har alltid trott att jag är äldre än vad jag är, jag har känt mig äldre än mina klasskamrater (trots att jag alltså nästan varit två år yngre), och jag har hängt med folk som är äldre än jag. Mellan min första pojkvän och mig skilde det tio år, mellan min man och mig är det nästan sju. Jag tror att jag måste vara ödmjuk för att jag inte kan uttala mig om vad en typisk artonåring borde göra eller inte göra, för jag var aldrig typisk på det sättet.
Nackdelen rent praktiskt för mig är att jag kanske hade kunnat åka på fler utbyten inom utbildningen, eller läsa ämnen parallellt, typ plugga en massa språk eller läsa någon kurs i matte. (Eh, ja, jag gillar att plugga och jag gillar att göra tusen saker samtdigt). Eller vara aktiv inom någon förening, eller gud vet vad. Hade jag inte haft barnen hade jag haft mer tid att plöja ned i andra intressen helt enkelt. Men det är en rätt kort tid som barnen är så små att man måste vara med dem varenda gång de ska leka. Stora tjejen börjar skolan när jag är 26, liksom. Jag tror att tiden när jag står där och har tid jag plötsligt kan göra precis vad jag vill med kommer snabbare än jag tror. Redan nu dyker den upp ibland, när de leker med varandra, och jag står där helt paff.
Den andra nackdelen jag kommer på är att jag hade velat bo i ett hus. Då hade vi kunnat släppa ut barnen i trädgården på ett helt annat sätt, nu finns den en lekplats men den är omgiven av en bilväg och jag litar inte på alla studenter med släp som ska göra runt där och flytta och vara kaotiska.
Jag är född och uppvuxen i Uppsala men flyttade till Umeå när jag var drygt sjutton, direkt efter studenten.
Jag kom in på betyg, fast jag trodde inte jag skulle göra det så jag skrev ett högskoleprov innan också. Det finns även intervjuintag, i Umeå och i Stockholm också tror jag (?), men jag var för seg för att lämna in den särskilda blanketten om att jag ville komma på intervju. Jag var inte så engagerad när jag sökte läkarprogrammet om jag ska vara helt ärlig, jag visste mest att jag ville plugga något den våren och tänkte att jag lika gärna kunde läsa något intressant som kunde bli ett yrke så småningom om jag trivdes. Jag tror egentligen det är bättre om man behövt anstränga sig lite för att komma in, då är man mer motiverad när man väl är där.
Det jag vill ha sagt är att ibland är det svårt att se vad som saknas i den egna texten (om något saknas, vissa romaner är helt enkelt ganska korta. Typ Sandra Beijers Det handlar om dig är en väldigt kort bok, men en väldigt skickligt skriven bok som berört massa människor, så längden behöver inte alltid vara ett problem). Hellre än att försöka dryga ut den bara för att nå ett visst antal ord tycker jag då att man ska gå vidare och låta någon annan läsa, vilket du ju också är inne på.
Något du kan göra är i alla fall att gå igenom alla karaktärer i boken och se om det finns någon av dem som kan utvecklas lite mer. Ofta skriver man om sin huvudperson och det som är huvudpersonens problem i boken, men utvecklar inte "världen" kring huvudpersonen fullständigt. I Harry Potter hade det till exempel kunnat bli en ganska tunn bok om det mest var "Harry Potter upptäcker att han är trollkarl - kommer till Hogwarts - är rädd för Voldemort - träffar på Voldemort i bakhuvudet på sin lärare". Istället är första boken och de efterföljande fylld av bihandlingar och relationer till andra människor - hans relation till familjen Dursley, till vänner, till Malfoy och till Snape. Undersök din bok och din huvudperson och se vilka relationer som finns i den personens omgivning och hur de kan utgöra småproblem vid sidan av det stora problemet. För att ta ytterligare ett exempel från hur jag själv har jobbat: ursprungshistorien i min bok är ett triangeldrama i barndomen och hur huvudpersonen hanterar det som vuxen. Men något jag har fått fördjupa mycket är huvudpersonens relation till mamman i barndomen, eftersom den hindrar henne från att hantera sina barndomstrauman i vuxen ålder. Och dessutom hur hon hanterar att träffa sin barndomskompis i vuxen ålder, nu när de båda har förändrats. Och hur hon hanterar sin nuvarande pojkvän, och sin mammas man, och så vidare... Nästan allt mitt material efter de där 38 000 orden har handlat om att beskriva mer hur min huvudpersons relationer till andra ser ut, vilket inte bara har varit ett sätt att få mer text utan en nödvändighet för att man ska känna mer för huvudpersonen och förstå varför hon beter sig som hon gör.
1. Min mamma. Hon påstår att hon inte är särskilt litterär av sig, så hon uttalar sig inte om grejer som karaktärsutveckling eller dramaturgisk struktur, men hon är en jäkel på att korrekturläsa. Inte helt märkligt eftersom hon arbetar med översättning och korrekturläsning (av medicinska texter dock, men text som text), så det är lite fusk. Hon hittar syftningsfel och udda kommatering som ingen annan.
2. Min vän Madelene. Hon har läst litteraturvetenskap i ett par år men är också pedagogisk nog att kunna formulera vad hon hittar för problem i texten utan att det blir alltför teoretiskt.
Åh, är det en skäggagam? (om djuret i det här inlägget)
Inte så snällt mot Madde att alldeles under hennes bild lägga frågan "Åh, är det en skäggagam?"