Några frågor, några svar

Det har dykt upp en del nya läsare de senaste veckorna och jag har fått en del frågor om stort och smått, både nu och för länge sedan. Mest om barn, plugg och skrivande. Fråga igen om jag missat något!

 
Hur gamla är dina barn och är de pojkar eller flickor?
De fyller båda år snart, i slutet av december, och blir då tre år och ett år. (Födda 2011 och 2013 men så sent på året att de bara är dagar från att vara -12 och -14-barn i stället.) Den stora är en dotter och den lilla är en son.
Hur kan du bara vara tjugoett?
För att jag är född när jag är född. Men om du undrar hur jag kan ha barnen och läst så långt på programmet som jag gjort och sådär så är det rent tekniskt såhär:
jag är född december 1992, så tekniskt sätt bör jag väl avrunda min ålder till tjugotvå, snart. Sedan började jag skolan ett år tidigare, så när jag tagit studenten var jag inte ens arton ännu. Då flyttade jag upp till min pojkvän som pluggade i Umeå, bodde hos honom i ett halvår och försökte skriva. Sedan sökte jag in på läkarprogrammet och blev antagen när jag precis fyllt arton.
Och sedan skaffade vi ett barn, hon kom några veckor efter att jag fyllt nitton, och jag tog inget studieuppehåll utan fortsatte att plugga medan min man var hemma med henne. Och sedan skaffade vi ett till barn, som kom några veckor efter att jag fyllt tjugoett, och körde samma veva där.
Det har gått jättebra, måste jag säga, över förväntan och över vad precis alla min omgivning förväntade sig. Men jag är lite speciell i huvudet, hela vår lilla familj vi har skapat är lite speciell. Så jag vet inte om jag skulle rekommendera någon annan att göra samma sak. Testa, absolut, men bli inte arga på er själva om ni inte lyckas. Både läkarprogrammet och att ha barn är rätt krävande grejer, ibland tänker jag att hela mitt liv är lite kids don't try this at home för jag får det liksom att låta som att både studierna och ungarna är något man gör i en handvändning.

Vill du ha fler barn?
Ja tack, sannolikt ett helt gäng. Men inte precis just nu.
 
 
Fördelar/nackdelar med att skaffa barn ung?
Jag känner mig inte som att jag skaffade barn ung. Ibland undrar jag om jag inte föddes gammal. Folk har alltid trott att jag är äldre än vad jag är, jag har känt mig äldre än mina klasskamrater (trots att jag alltså nästan varit två år yngre), och jag har hängt med folk som är äldre än jag. Mellan min första pojkvän och mig skilde det tio år, mellan min man och mig är det nästan sju. Jag tror att jag måste vara ödmjuk för att jag inte kan uttala mig om vad en typisk artonåring borde göra eller inte göra, för jag var aldrig typisk på det sättet.

Nackdelen rent praktiskt för mig är att jag kanske hade kunnat åka på fler utbyten inom utbildningen, eller läsa ämnen parallellt, typ plugga en massa språk eller läsa någon kurs i matte. (Eh, ja, jag gillar att plugga och jag gillar att göra tusen saker samtdigt). Eller vara aktiv inom någon förening, eller gud vet vad. Hade jag inte haft barnen hade jag haft mer tid att plöja ned i andra intressen helt enkelt. Men det är en rätt kort tid som barnen är så små att man måste vara med dem varenda gång de ska leka. Stora tjejen börjar skolan när jag är 26, liksom. Jag tror att tiden när jag står där och har tid jag plötsligt kan göra precis vad jag vill med kommer snabbare än jag tror. Redan nu dyker den upp ibland, när de leker med varandra, och jag står där helt paff.
Den andra nackdelen jag kommer på är att jag hade velat bo i ett hus. Då hade vi kunnat släppa ut barnen i trädgården på ett helt annat sätt, nu finns den en lekplats men den är omgiven av en bilväg och jag litar inte på alla studenter med släp som ska göra runt där och flytta och vara kaotiska.
 
Fördelarna är många, kanske oändliga, men återigen tror jag egentligen inte att det beror på min ålder, utan vem jag var när vi valde att få de här barnen. Jag behövde den här stabiliteten, rutinerna, familjelivet i all sin enkelhet. Jag hade ett himla mörker i mig. En massa begåvning hade jag, men en massa destruktivt kaos kom med på köpet. För mig var att välja familjeliv samma sak som att välja en annan riktning i livet, att hitta en väg som var mer framkomlig än att stånga sig blodig i sin egen ångest. Återigen kids don't try this at home om ni är unga med psykiska problem och tror att en bebbe ska fixa biffen, så funkar det INTE. Men när jag redan var en bit på väg att må bättre blev barnen ett sätt att stanna i mer sunda livsmönster och välja bort sådant jag inte mådde bra av, om inte för min egen skull så åtminstone för deras.

 
Var kommer du ifrån?
Jag är född och uppvuxen i Uppsala men flyttade till Umeå när jag var drygt sjutton, direkt efter studenten.
 
 
Hur kommer man in på läkarprogrammet?
Jag kom in på betyg, fast jag trodde inte jag skulle göra det så jag skrev ett högskoleprov innan också. Det finns även intervjuintag, i Umeå och i Stockholm också tror jag (?), men jag var för seg för att lämna in den särskilda blanketten om att jag ville komma på intervju. Jag var inte så engagerad när jag sökte läkarprogrammet om jag ska vara helt ärlig, jag visste mest att jag ville plugga något den våren och tänkte att jag lika gärna kunde läsa något intressant som kunde bli ett yrke så småningom om jag trivdes. Jag tror egentligen det är bättre om man behövt anstränga sig lite för att komma in, då är man mer motiverad när man väl är där.
 
 
Jag har lite problem med den sista delen av min skrivandeprocess och undrar om du har några tips? För det första är mitt manus bara 38 000 ord, men berättelsen känns ganska klar. Har du något bra tips på hur man kan utveckla historien ytterligare i redigeringsstadiet (vill åtminstone komma upp i 40 000 ord)? För det andra så vet jag att mitt manus skulle må bra av att korrekturläsas av någon annan, men jag känner mig obekväm med att lämna bort min text. Jag har inte direkt några kompisar eller anhöriga som skriver eller läser mycket, den enda jag skulle kunna tänka mig är min gamla svensklärare från gymnasiet som säkert skulle kunna ge bra feedback, men vill inte riktigt begära att hon ska läsa en hel bok när hon säkert har en massa gymnasieuppsatser att betygsätta. Vem låter du korrläsa och hur gör du för att "våga" lämna bort din text?
Hej, vad kul att du frågar! Och varning för jättelångt svar, hoppas det ger dig något.
 
För det första: det viktigaste är att ditt manus blir så bra du bara kan få det, i det här skedet. När jag skickade in min roman till förlag senaste gången var den faktiskt bara 38-39 000 (minns inte exakt). Den hade varit över 50 men när jag redigerar krymper mina texter eftersom jag har en tendens att bre ut mig mycket i första utkastet (jag frossar lätt i tusen synonymer och beskriver en sak hundra gånger, och sedan när jag läser texten med nya ögon inser jag att det blir mycket tightare om jag stryker en del). Jag fick extensiv feedback då och har fått det ytterligare en gång efter det - båda gångerna har det lätt till att romanen blivit betydligt längre (nu ligger den på drygt 60 000 ord om jag inte missminner mig) - men det är inte samma saker som jag tog bort i min redigering som jag lagt in igen.

Det jag vill ha sagt är att ibland är det svårt att se vad som saknas i den egna texten (om något saknas, vissa romaner är helt enkelt ganska korta. Typ Sandra Beijers Det handlar om dig är en väldigt kort bok, men en väldigt skickligt skriven bok som berört massa människor, så längden behöver inte alltid vara ett problem). Hellre än att försöka dryga ut den bara för att nå ett visst antal ord tycker jag då att man ska gå vidare och låta någon annan läsa, vilket du ju också är inne på.

Något du kan göra är i alla fall att gå igenom alla karaktärer i boken och se om det finns någon av dem som kan utvecklas lite mer. Ofta skriver man om sin huvudperson och det som är huvudpersonens problem i boken, men utvecklar inte "världen" kring huvudpersonen fullständigt. I Harry Potter hade det till exempel kunnat bli en ganska tunn bok om det mest var "Harry Potter upptäcker att han är trollkarl - kommer till Hogwarts - är rädd för Voldemort - träffar på Voldemort i bakhuvudet på sin lärare". Istället är första boken och de efterföljande fylld av bihandlingar och relationer till andra människor - hans relation till familjen Dursley, till vänner, till Malfoy och till Snape. Undersök din bok och din huvudperson och se vilka relationer som finns i den personens omgivning och hur de kan utgöra småproblem vid sidan av det stora problemet. För att ta ytterligare ett exempel från hur jag själv har jobbat: ursprungshistorien i min bok är ett triangeldrama i barndomen och hur huvudpersonen hanterar det som vuxen. Men något jag har fått fördjupa mycket är huvudpersonens relation till mamman i barndomen, eftersom den hindrar henne från att hantera sina barndomstrauman i vuxen ålder. Och dessutom hur hon hanterar att träffa sin barndomskompis i vuxen ålder, nu när de båda har förändrats. Och hur hon hanterar sin nuvarande pojkvän, och sin mammas man, och så vidare... Nästan allt mitt material efter de där 38 000 orden har handlat om att beskriva mer hur min huvudpersons relationer till andra ser ut, vilket inte bara har varit ett sätt att få mer text utan en nödvändighet för att man ska känna mer för huvudpersonen och förstå varför hon beter sig som hon gör.
Angående att låta andra läsa: det är skitsvårt. Jag ger inte mina texter till kompisar, eller till min man. Det är känsligt och jag behöver någon som vet vad den pratar om när den ger synpunkter, som kan ge konstruktiv kritik. Jag har hittat två läsare som jag håller fast i nästan krampartat:
1. Min mamma. Hon påstår att hon inte är särskilt litterär av sig, så hon uttalar sig inte om grejer som karaktärsutveckling eller dramaturgisk struktur, men hon är en jäkel på att korrekturläsa. Inte helt märkligt eftersom hon arbetar med översättning och korrekturläsning (av medicinska texter dock, men text som text), så det är lite fusk. Hon hittar syftningsfel och udda kommatering som ingen annan.
2. Min vän Madelene. Hon har läst litteraturvetenskap i ett par år men är också pedagogisk nog att kunna formulera vad hon hittar för problem i texten utan att det blir alltför teoretiskt.
Men har du ingen i din omgivning som kan läsa, läs igenom det så bra du kan och skicka till ett förlag sedan. Så gjorde jag med de första böcker jag skrev och det hände att jag fick bra feedback på mitt skrivande från förlaget då. Jag försöker tänka på förläggare som personer som kan hjälpa mig att göra mitt skrivande bättre. Gillar de inte texten tröstar jag mig med att vi inte känner varandra privat, jag behöver inte skämmas. Jag behöver bara producera en text som blir ännu bättre nästa gång. Skrivande är en enslig och krävande verksamhet, och att lära sig att göra så mycket med sin text som möjligt själv är otroligt viktigt. Ett bra tips är att lägga texten åt sidan så länge man orkar, när man då läser den igen har man glömt mycket och kan se den som en ny läsare skulle göra.
 

Åh, är det en skäggagam?
(om djuret i det här inlägget)
Ingen aning, jag är dålig på att minnas namn på djur! Bilden är tagen på Holmsunds tropkihus, här kan man se fler bilder från när vi var där.
 
 
 
Klart slut nu vet ni allt!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
5 kommentarer
Folke

Inte så snällt mot Madde att alldeles under hennes bild lägga frågan "Åh, är det en skäggagam?"

Jennifer - om resor, kärlek & drömmar

Min spontana tanke: shit vad cool du är! Och det känns som att du haft bra flyt ändå - fast jag är också imponerad av din energi och förmågan att fixa plugget + graviditeter och barn!

När blir du klar på läkarprogrammet? :)

Emma

Åh, tack för det utförliga svaret! Verkligen många bra tips och intressant att höra om din egen process. Det är så lätt att få prestationsångest och bara tycka att allt är skit när man väl har lyckats skriva ihop en lång text, så jag tror att jag ska göra som du säger, lägga undan den ett par månader, försöka redigera och utveckla så mycket jag kan och sedan bara skicka in den.

AgnesBlixa

Åh vilka fina svar! Vad häftigt att du vågade satsa på alla dessa underbara drömmar du delar med dig av! Kram!

Sandra Lundin

Älskar frågan "hur kan du bara vara tjugoett?" haha så härlig! Men jag förstår hur hen tänkte som skrev frågan för precis som Lovisa skrev på sin blogg känner man sig minsann lite stressad när man vet du redan hunnit åstadkomma!

Det här med garderoben är så himla intressant för min är knökfull med olika plagg. Har någonstans mellan 200-300 plagg och tänkte därför att det skulle bli en ritkig utmaning att banta ner den till endast 36 plagg. Igår började jag välja ut alla mina favoriter som jag ville ha med och kom inte ens upp i 20 stycken. Känns så onödigt att ha en proppfull garderob som man inte ens använder eller gillar. Tror du har en sund syn på det hela som faktiskt bara pendlar mellan det du gillar. Sån ska jag också bli nu :)