Nettelblad

Mitt liv känns ibland som en enda stor kontrast.
Jag vet så mycket märkliga saker. För mycket märkliga saker. Som att fettet kring tarmarna inuti en människas kropp kan ha samma nyans som ett spädbarns bajs, och tusen andra associationer.

Det är ett märkligt yrke jag ger mig in i.
Man ser så mycket saker, man hör så många historier, och fiktionsskaperskan i mig vill inget annat än att alla historier ska vara sådana som slutar lyckligt. Men det är det hemska med att bli läkare och inte bara författare - min makt över att bestämma hur historien ska sluta är rätt begränsad.

 

Och därför. De här helgerna, när ingenting särskilt händer. När jag ligger på golvet med två barn som krälar på mig, pussar på mig och drar mig i håret om vartannat, när jag stirrar i taket och räknar sekunderna tills den man jag skickat iväg på äventyr ska komma hem, de är så himla viktiga. Jag behöver tristessen för att älska dramatiken. Jag måste njuta av det vardagliga för jag vet för många sätt man kan dö ung på för att våga förstå att jag kan bli en av de som får leva.

 

Jag är doktor, säger dottern med allvarlig min. Plockar fram ett stetoskop, sätter det på min mage, lyssnar med rynkad panna.

Jättebra, säger hon sedan med en min som om hon lämnar ett dödsbesked.

Det är alltid jättebra.

(och sedan gör jag förstås sånt där man måste göra om man ska bli läkare, också. som att läsa om alla miljoner sorters antibiotika och när man ska använda dem.)